DN Kultur, sluta basha bokmässan i Göteborg!

Två dagar i rad har två skribenter i Dagens Nyheter skrivit nedlåtande om Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg.

Julia Svensson skrev igår: ”Det är skrattretande att i sammanhanget nämna den stundande bokmässan i Göteborg och dess sövande syrebrist; ett PR-event som varken levererar författare, miljö eller stämning av den här kalibern”, när hon jämförde den med en litteraturfestival på konstmuséet Louisiana i Danmark.

Det är en underlig jämförelse. Att jämföra några litteraturdagar på ett danskt konstmuseum med Sveriges största bokmötesplats både för bransch och allmänhet där torsdagen och halva fredagen enbart är för branschfolk. Bokmässan i Göteborg är ett måste. En litteraturfestival på ett konstmuseum är en alternativ mötesplats. Sådana finns i Sverige också, inte bara i Danmark.

Och så i dagens tidning skriver Åsa Beckman: ”Det är ett fattigdomstecken att den största litteraturscenen för svenskt litterärt liv har blivit Bok- och biblioteksmässan i Göteborg.”

Ett ”fattigdomstecken”? Jag undrar på vilket sätt det är ett fattigdomstecken att den största mötesplatsen för litteratur finns på en bokmässa i Göteborg? För att den ligger utanför Stockholm?

Hon skriver det i sammanhanget att det pratas om att starta ett litteraturhus i Stockholm. Och där har hon också åsikten att det vore ”ynkligt” om Göteborg hann före Sveriges huvudstad. Där också, kan man förmoda.

Om jag är arg?
Ja, jag är skitarg.

På att de som skriver i en av Sveriges största dagstidningar tycker det är tråkigt att åka tåg utanför tullarna en gång om året. På det gnäll som finns på att Göteborg gör Sveriges största litteraturevent trots att det inte är Sveriges största stad och förmodligen istället enbart borde göra små mysiga och stämningsfulla festivaler liknande Louisianas. På de presenterade åsikter att det är ”ynkligt” om något bra sker utanför Stockholm.

Ett ”fattigdomstecken” är snarare att Sverige har skribenter och kulturchefer som… äsch, jag orkar inte ens avsluta den meningen, så arg är jag.

Åsa Beckman i dagens DN Kultur:

Författare och förebilder och sånt som ger inspiration

– Har du någon förebild?

Frågan hänger i luften…

– Öhhh… svarar jag.

– Ja, någon författarförebild, för ditt skrivande?

– Ööööhhhh… svarar jag fortfarande.

Min vän ser lite brydd ut över min tvekan. Själv blir jag också brydd. Mållös. (Det är inte ofta jag blir det.) Jag vet ju vad jag gillar att läsa, jag vet att jag borde ha ett färdigt svar, men en förebild för mitt skrivande? En förebild?

– Öööööhhhh…

De enda förebilder jag kan komma att tänka på är de kvinnor som jag har hängande på affischer hemma i ateljén: Signe Persson-Melin och Sophie Calle. 

Signe: står och drejar, men det killar i näsan och med händerna fulla av lera kliar hon näsan med handloven. Samtidigt blundar hon. Det är vackert, fångat mitt i arbetets ögonblick med kameran. Affischen är från Röhsskas utställning.

Sophie: har projicerat en text över sin hals och sina skuldror – Prenez soin de vous. Älskarens avskedsbrev som hon lät göra en hel utställning kring med kvinnliga vänner och konstnärer som tolkade brevet. Affischen är från Louisianas utställning.

Två kvinnor, två konstnärsskap.
Det ena privat, det andra mycket självutlämnande.
Inte en författare så långt ögat når.

För att författare kanske gömmer sig bakom orden? För att orden inte syns, inte är visuella, inte blir en skål, ett fotografi, en utställning, en affisch?

Jag har ju förvisso en hel bokhylla full med inspiration.
Men inget som inspirerar mig så direkt  som en bild på en kvinnlig konstnär, fångad i skapandets ögonblick, gör.