Nej, det var inte bättre förr. Bara annorlunda.

Ett visst mönster har framträtt i kulturdebatten denna höst:

”Det var bättre förr!”

Den prisbelönta författaren som menar att kultursidorna var bättre förr, när hon skrev på dem och texterna var längre.
Kulturjournalisten som menar att biblioteken var bättre förr, när bibliotekarierna fick hyssja på de som pratade lite för högt.
Och nu senast: kulturchefen på den stora morgontidningen som menar att litteraturkritiken var bättre förr, när den estetiska medvetenheten var större.

Det som oroar mig är att de som tycker så här inte är några gaggiga pensionärer som pratar om det ljuva sextio- eller sjuttiotalet, utan det är människor i min egen ålder; människor som har minst tjugo, om inte trettio, år kvar i arbetslivet och som redan pratar som om kulturen (livet) var slut.

Det andas en viss hopplöshet, tycker jag. En misstro mot både nutiden, framtiden och mot förändring, som inte alls är nödvändig för de som är i min ålder (jag är 41 år, förresten).

Visst är det viktigt att diskutera förändringar i kultur och samhälle. Men inte med den stängda inställningen: ”det var bättre förr!”.
Utan med det öppna perspektivet: ”vad gör det med oss? vad får det för betydelse?”.

 

Replik till Lyra Ekström Lindbäck: Verket måste alltid stå i centrum!

Detta debattinlägg är också publicerat i Borås Tidning 27 mars 2013.

Lyra Ekström Lindbäck sätter i lördagens debattext i DN Kultur stor tilltro till den nya digitala tekniken, kallar den en historisk omvälvning för skönlitteraturen och vill ha en diskussion om att kritikerns roll måste förändras i detta nya litterära landskap. Hon menar att den nya kritikern inte ska se valet av medium som något neutralt när denne diskuterar och läser ett verk. Jag tycker precis tvärtom: verket måste alltid stå i centrum, för sig självt, oavsett med vilken teknik det förmedlas och i vilket sammanhang det presenteras.Det som jag istället ser som det hittills viktigaste som digitaliseringen inneburit för kritikern, är att de litterära samtalen och verksamheterna idag sker på fler platser och att fler människor deltar. Det offentliga litterära samtalet är inte längre en envägskommunikation förbehållen litteraturvetare och kritiker, som har en viss syn på vad som är ful och fin litteratur, utan det sker samtal också mellan vanliga läsare – på bokbloggar, på sajter som Bokcirklar.se och En bokcirkel för alla, i Facebook-grupper och på Twitter. I dessa sammanhang sprids och diskuteras ett långt bredare utbud av litteratur än det som recenseras i dagstidningar och i kulturnyheter. Det finns fler möjligheter för en författare att nå sina läsare och för läsarna att nå varandra för storartade litterära samtal och det viktigaste för kritikern är att delta i detta samtal.Något annat som digitaliseringen gör är att avståndet mellan författare och läsare krymper. Fan fiction sprids och når fler läsare än vad de största förlagen kan drömma om för sina snyggt förpackade och redaktörskorrade titlar. Egenutgivningen gör att författare kan nå sina läsare direkt på nätet, på textivaler och mässor. Skrivarsajter som Kapitel1.se har en livlig diskussion om skrivande och litteratur och har en novelltävling där de bästa ska ges ut som e-bok.Bara för att kritikerna i de största medierna inte diskuterar dessa texter och textfragment, utan enbart recenserar litterära verk utgivna på förlag, såna som passerat flera gatekeepers som lektörer, redaktörer, förläggare, kulturredaktörer och kritiker, betyder det inte att det inte förs viktiga litterära samtal om dessa. Långt ifrån.

Kanske är det istället så att den stora historiska omvälvningen för skönlitteraturen snarare är att elitkritikerns och de stora förlagens tid är förbi. Att de framtida litterära samtalen och verksamheterna kommer att ske utan, dessa tidigare så viktiga, smakdomares inblandning.

Den nya kritikern måste närma sig dessa nya litterära forum med nyfikenhet och öppenhet. Det är mångfalden av samtal som berikar i det nya digitala skönlitterära landskapet, inte mediet i sig.