Tag Archives: Litteratur

Recension: Glöm mig av Alex Schulman

Recensionen också publicerad på bland annat bt.se, smp.se 6 oktober 2016.

Alex Schulman berättar hur hans mammas alkoholmissbruk påverkat honom i en roman med stor längtan efter kärlek, men utan större djup, tycker Annika Koldenius.

Tänk vad samtidens människor håller på att undersöka sig själv och sitt tillblivande genom att beskriva sina föräldrar. Sämsta exemplet är nog Thomas Bodström, som skulle skiva en hyllningsbok till sin mamma, men mest skrev om hur fantastisk han själv var. Nu faller aldrig Alex Schulman i den fällan när han i nya romanen ”Glöm mig” berättar om sin mamma, Lisette Schulman. Snarare är det så att han skriver om sin egen litenhet och ångest genom att grotta ner sig i minnen, både från barndomen och från senare år, och berättar om hur hans mammas alkoholmissbruk påverkat honom och gjort honom till den han är idag: det att alltid tippa på tå, alltid längta efter kärlek, aldrig våga lita på.

Att vara anhörig är aldrig enkelt. Att beskriva om det i text är inte heller enkelt. På det hela taget tycker jag att Alex Schulman klarar det bra. Ibland är dispositionen av hela texten lite enformig, det vill säga: ”något händer i nutid som får Alex att tänka på något som hände i dåtid”. Det finns inte heller något större djup och psykologisk analys i ”Glöm mig”, trots att det finns möjligheter till det, en sådan författare är inte Alex Schulman.

Men här finns i alla fall en lätthet i berättandet, några fina insikter om livet och en – trots allt – stor kärlek till sin mamma, trots att det handlar om svåra saker. Något som kan vara nog så viktigt om man vill nå fram till läsaren.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare

Recension: De behövande av Helena von Zweigbergk

Recensionen också publicerad i bl a Borås Tidning 6 oktober 2016.

Helena von Zweigbergk är vardagsrealismens solkiga mästare i kortromanen De behövande, som handlar om en trasig mor- och dotterrelation, tycker Annika Koldenius.

De är något särskilt med mor-dotterrelationer. Jo, mellan fäder och söner också för den delen. Men i litteraturen har mödrar och döttrar alltid undersökts i former av vad man gör och inte gör och hur man ska nå fram till varandra som vuxna, särskilt när dottern själv blivit mamma.

I Helena von Zweigbergks nya roman ”De behövande”, så får läsaren följa Birgitta och Louise. Birgitta är pensionerad och sitter med benen uppdragna under sig under en filt i en soffa. Louise är där på besök med sitt äldsta barn. Och nej, de når verkligen inte fram till varandra. Hur svårt ska det vara? tänker jag. Kan man inte bara säga som det är? Växelvis får sedan läsaren följa Birgitta och Louise. Birgitta, som tänker tillbaka på män som svikit och hur hon ensamt försökt uppfostra sina barn. Och Louise, som försöker få tillvaron som småbarnsförälder med en resande man att gå ihop.

De behövande börjar med att Louise av en slump stöter på mammans gamla älskare Tom. Mamman hoppas på att hon och dottern ska kunna överbrygga det avstånd som finns mellan dem genom att faktiskt börja tala om vad som hände då, den där gången när Tom kom in i deras liv och framför allt: när han försvann. Frågeställningen som Helena von Zweigbergk behandlar är: Hur mycket kan ett barn förstå av sina föräldrars liv? Och föräldrar förstå av sina barns? Att vilja och försöka få den andre att förstå är centralt i berättelsen.

Helena von Zweigbergk har en utmärkt känsla för att beskriva det allra sårigaste i relationer, det allra vardagssolkigaste. Hon målar upp scener som får mig att både le igenkännande och vrida på mig i olust, som när Louise ska laga mat med en klängig son och ska visa inför sin mamma att hon visst fixar det där med att vara en bra förälder och allt slutar i kaos och att Birgitta tar över matlagningen. Ja, Helena von Zweigbergk är verkligen vardagsigenkänningens mästare. Men hon beskriver mycket bra också Birgittas känsla i att vara överflödig och att alltid säga fel saker och hur hon hela tiden är på sin vakt för att inte skada sin dotterrelation mer. Det är en fint och insiktsfullt beskriven relation: viljan att vilja närma sig, men oförmågan att kunna lösa upp. Om de lyckas närma sig varandra? Nej, det tänker jag inte avslöja såklart.

Med ”De behövande” prövar bokförlaget Norstedts också ett nytt format: en kortroman på drygt 100 sidor som enkelt får plats i väskan. Lite köttigare än en Novellix-novell, men ändå något man raskt läser klart. Mycket fin läsning ryms i alla fall inom det lilla formatet.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare

Ny forskning visar: barn når förståelse genom samtal om litteratur! (Jag säger: det måste gälla vuxna också!)

Vi sa det på Bokcirklar.se: Slutet på boken är bara början.

Nu visar också ny forskning från Örebro universitet att samtal kring litteratur är nödvändigt för förståelsen.

”Det räcker inte att påtala att barn och unga måste läsa mer på fritiden och sluta spela dataspel eller surfa på internet, säger Catarina Schmidt, som skrivit en doktorsavhandling i pedagogik vid Örebro universitet. För att barn ska nå läsförståelse och upptäcka det fantastiska med att läsa måste de få prata om vad de läser /…/ om alla texter de möter. Texter i sociala medier, dataspel och internet såväl som texter som inte finns på skärmen.”

Det är ju självklart: vi måste få prata om vad vi läser för att nå förståelse; att sätta ord på den upplevelsen du haft, den berättelse du tagit del av.

I Catarina Schmidts forskning handlar det om att barn ska nå läsförståelse genom samtal.
Men jag skulle vilja utvidga och få det att gälla all förståelse, utvidga och få det att gälla inte bara barn, utan också vuxna.

Att prata med varandra om berättelser. Att prata med varandra om det som litteraturen är så bra på att sätta ord på och gestalta: mänskliga erfarenheter och känslor.
Som rädsla. Som sorg. Som förälskelse och passion. Som saknad. Och ilska.
Vi måste prata med varandra för att nå förståelse för varandra!

Jag kanske drömmer om att nå en förståelse som inte kan nås. Men jag måste hoppas . För jag står inte ut med den aggressiva intolerans mot olikheter som finns i vårt land idag.
Jag måste hoppas på samtal för att nå förståelse.

Läs en bok för fan! Eller spela ett spel för fan!
Men låt det inte stanna där
Prata om det också!

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser, Kulturdebatt, Läsande, Vetenskapligt

Vad är litteratur? The Ulrika Kärnborg version

Jag har just fnissat mig igenom Vad är litteratur? av Ulrika Kärnborg. Det är upplysande och stor underhållning samtidigt.

Det handlar om författare, författande, läsare, läsande. Och om kritiker och kritiserande. Ja.

Kritiker. Det är ju jag det!

Är jag också författare? Nja, med två publicerade noveller kan jag nog inte kalla mig det. (Den frågan diskuteras för övrigt också i Ann Steiners Litteraturen i mediesamhället som jag ju också läser just nu.)

Kritikern och kritiserandet får en rätt rejäl omgång i Vad är litteratur? En kritiker är till exempel någon som ville bli författare men inte kunde skriva. Visst skrivet med en stor dos humor. Men ändå.

Ulrika Kärnborg är för övrigt både kritiker och författare.

Jag tycker ändå att fråga 26 är av största intresse. ”Är litteraturen nyttig?” Och kanske främst med tanke på det allmänna antagandet idag att läsning av skönlitteratur är bra för människor, läsfrämjande insatser är av godo.

Ulrika Kärnborgs svar är: ”Helst inte.”

Se där!

Lämna en kommentar

Filed under Bokbranschen, Läsande, Sakprosa, Skrivande