Etikettarkiv: Lina Hagelbäck

Årets bästa böcker 2013 – hela listan med vinnare och allt!

Årets bästa böcker heter alltså: Liknelseboken av P O Enquist, Vattnet i mars av Mikael Fant och Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma. Jag hade ju så svårt att välja bland de tre, så jag nämner dem allihop.

Här är hela listan:

1. Liknelseboken av P O Enquist
2. Vattnet i mars av Mikael Fant
3. Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma
4. Wolf Hall av Hilary Mantel
5. Steglitsan av Donna Tartt
6. Komma och gå av Taiye Selasi
7. NW av Zadie Smith
8. Violencia av Lina Hagelbäck
9. Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson
10. 2017 av Olga Slavnikova

2 kommentarer

Under Läsande

Årets bästa böcker 2013: 8. Violencia av Lina Hagelbäck

Språket, språket! Ja: främst språket. Det liknar inget annat. Det är drömskt, surrealistiskt, oberäkneligt. Violencia vore en helt vanlig berättele om det inte vore för språket. Det är något annat, något som mer liknar poesi. Ett språk som uppfinner känslor på nytt.

Lina Hagelbäcks berättelse om Violencia är en berättelse om passion. Men inte passion på det sexuella sättet, utan den där förtärande och förbrännande vänskapspassionen som kan fungera på samma sätt som en förälskelse. När man hittar någon. Som är lika, som förstår. Att känna sig utvald. Och hur man då blir oseende för egenheter hos den andra, det där man bortförklarar. Det är en kärleksdramaturgi i vänskapsform.

20131210-074633.jpg

Lämna en kommentar

Under Årets bästa böcker 2013, Debutanter, Svenska författare

Recension: Violencia av Lina Hagelbäck

Jag tycker så mycket om de berättelser om kvinnlig vänskap som jag läst på senare år, som Maria Svelands Att springa, Silvia Avallones Stål och Veronika Malmgrens Gracie. Jag tycker om berättelserna där vänskapen mellan unga kvinnor, och de erfarenheter vänskapen för med sig, är kärnan. Visst finns det män med i berättelserna, men det är ändå den kvinnliga vänskapen som är meningen med berättelsen.

När jag läser Violencia av Lina Hagelbäck, så finns där samma undersökande av den kvinnliga vänskapen, och vad den gör för utvecklingen av den egna identiteten och vuxenblivandet.

För Violencia är en berättelse om passion. Men inte passion på det sexuella sättet, utan den där förtärande och förbrännande vänskapspassionen som fungerar på samma sätt som en förälskelse. När man hittar någon. Som är lika, som förstår. Att känna sig utvald. Och hur man då blir oseende för egenheter hos den andra, det där man bortförklarar. Det är en kärleksdramaturgi i vänskapsform.

Men Violencia vore en helt vanlig berättele om det inte vore för språket. Språket i Violencia förför mig lika mycket som Violencia förför Stina. Det är något annat, något som mer liknar poesi än prosa, trots den tydliga berättelsen. Det är som om vissa känslor får ny betydelse genom det språk som Lina Hagelbäck ger sina karaktärer. Språket, språket! Ja: främst språket. Det liknar inget annat. Det är drömskt, surrealistiskt, oberäkneligt. Ett språk som uppfinner känslor på nytt.

Jag tycker om det jag känner när jag läser Violencia; att språket gör att jag upplever mina känslor på nytt, de där förtärande och häftiga nya i förälskelsen.

Det är onekligen en stark debut av Lina Hagelbäck.

1 kommentar

Under Debutanter, Läsande, Recensioner, Svenska författare

Läsning pågår: Violencia av Lina Hagelbäck

Jag läser Violencia. Jag är inte riktigt klar än, har bara läst halva. Men måste ta en paus. För.

Språket.

Språket, språket, språket.

Språket.
Språket.
Språket.

Språket, språket, språket, språket, språket, språket.

Och så relationen mellan de två kvinnorna.
Och det sjuka.
Och litteraturen.

Men främst: SPRÅKET!!
FANTASTISKT!

Det liknar inget annat.
Drömskt, surrealistiskt, oberäkneligt.
Ett språk som uppfinner känslor på nytt.

3 kommentarer

Under Läsande, Läsning pågår, Svenska författare