Det underbara med att åka tåg…

… är att det är så många timmars läsning utan avbrott.

Ja, jag ska åka tåg imorgon. Jag ska ner till Lund och Malmö för en kombinerad vänbesök-, studiebesök- och konferensresa. Först till Lund för vänner och studiebesök på universitetet för att se hur de jobbar med rörlig bild och sedan till Malmö för vänner och konferensen Media Evolution.

Oj, vad jag kommer att lära mig saker. Det gillar jag. Och oj, vad jag kommer att vara trött när jag kommer hem. Ja, det får jag väl stå ut med helt enkelt…

Men, nu till den svåra frågan – orkar jag ta med mig min inbundna Juli Zeh Leklust-bok, som är en är stor som en Alladinask och väger något kilo sådär, eller ska jag ta med mig några lättare pocketböcker som utan problem ryms i min coola ryggsäck?

Eller måste jag helt enkelt ta med mig Leklust för att den är så himla bra och för att jag vill läsa färdigt den?

Förlag på andra mindre böcker att ta med: Mörkt vatten av Oates, The Great Gatsby av Fitzgerald, Rika Flickor av Scheuermann, Passionen enligt G.H. av Lispector… Jo, för all del så verkar det ju trevligt också..

 

Läs-flow, skriv-flow, spring-flow…

Nu tar vi det i rätt ordning.
I går var en sån där dag då jag hade flow.

Först hittade jag en bok som jag tänkte jag kunde stå ut med i det läs-vakuum som jag fortfarande har efter Belägring – Leklust av Juli Zeh. Men jag mer än stod ut. Jag fullkomligt svalde den! Kunde inte sluta läsa. Blev fullkomligt alienerad till söndagsvardagen runt omkring mig;  brände pannkakor, lät barnen slå ihjäl varandra, mumlade artiga fraser till maken när han ville konversera. Det är över min fattningsförmåga att man kan skriva som Juli Zeh!  Så rasande intelligent, så raljerande utan att bli elakt, så innerligt, otrevligt mänskligt, så distanserat och nära på samma gång. Hur är det möjligt?

Efter det hade jag spring-flow. Två varv runt Kolbränningen (som den heter, även om alla boråsare jag känner vägrar kalla den för något annat än Byttorpssjön) i rask takt med en liten spurt på slutet i mina nya, på löpband utprovade, löparskor. Skymningsljuset föll förslaget och färgade allt förföriskt i guld och jättebalsaminerna vajade över mitt huvud medan jag sprang så gruset yrde. (Ja, jag är bara liiiite stum i benen nu på måndagsmorgonen…)

Och till sist hade jag skriv-flow. Jag satt vid mitt Carrie-skrivbord (mer om det snart) i sovrummet, tittade ut på natthimlen genom takfönstret, hörde hur mannen i mitt liv snarkade sött i sängen bakom mig och skrev och skrev i två timmar tills det hade blivit måndag, kapitlet var färdigskrivet och det inte fanns något mer att berätta. Det var inte snyggt skrivet, utan ett ”vomit-draft” (något som Emma Ångström berättat om på Bokcirklar.se när hon var gästbloggare där och som jag genast tog till mig.).  Men ett vomit-draft är i alla fall början på något. Och kapitlet blev klart. Och ja, om det blir något som är värt att ges ut, så blir det under pseudonym, det också…