Recension: Två gånger är en vana av Denise Rudberg

Jag trodde jag hade tröttnat på chick-litt efter sommarens tråkiga upplevelser med Kajsa Ingemarsson och Lauren Weisberger.

Det har jag inte.

För jag vill kalla Denise Rudbergs böcker om åklagarsekreterare Marianne Jidhoff för chick-litt, även om hon själv kallar genren för Elegant Crime. Eller så får jag inse att jag snarare ska kalla det hen-litt – att jag har blivit så gammal att jag inte är tjej utan höna. För Denise Rudbergs heroine Marianne Jidhoff är trots allt 50-plus och änka. Hon har vuxna barn. Hon puffar cigarrer och dricker vin framför brasan när hon vill chilla. Hon köper mat på Östermalmshallen när hon och väninnan har TV-myskväll.

I Två gånger är en vana har en delägare i ett anrikt företag blivit misshandlad svårt och svävar mellan liv och död. Företagskulturen visar på gamla strukturer i den övre klassen – bara söner får ärva delägarskap i företaget, döttrar får inte. En av delägarna misshandlar dessutom sin fru regelbundet och äldste sonen har ärvt pappans beteende. Vad är det som ligger bakom den grova misshandeln? Är oegentligheter i företaget orsaken? Eller är det de privata missförhållandena som måste tystas ner?

Två gånger är en vana är Denise Rudbergs andra bok om Marianne Jidhoff. Den första boken Ett litet snedsprång läste jag för precis ett år sedan och förvånades över alla sexskildringar. Då skrev jag så här i min dåvarande blogg på Bokcirklar.se:

”Det är mycket relationer. Det är mycket fikande. Det är mycket dialog. Det är mycket sex!!! Så mycket att till och med jag faktiskt blir förvånad över hur många multipla orgasmer som hinns med…”

Det är inte lika mycket sex i Två gånger är en vana och jag saknar det! Visst blir Marianne uppraggad av en konstchef och visst grovhånglar de lite i en soffa, men inga multipla orgasmer så långt ögat når på raderna. Det är lite synd. Det är faktiskt oerhört befriande att läsa om en 55-årig änka som får multipla orgasmer. Det är överhuvud taget befriande att läsa om sex på ett så självklart sätt i svensk prosa.

Men det är fortfarande lika mycket relationer, lika mycket mat, lika mycket fikande som i första delen i serien. Och åklararsekreterare Marianne Jidhoff, och den specialgrupp hon ingår i, löser såklart fallet med den misshandlade delägaren.

Jag gillar Denise Rudbergs sätt att smyga in osnygga samhällsfenomen som fideikommisser och kvinnomisshandel utan att bli agiterande. Jag gillar hennes förmåga att gjuta liv i sina karaktärer genom vardagliga händelser i bara några få meningar.

Som underhållning för stunden är det verkligen perfekt!

Var är humorn i chick-liten?

Ja, jag funderar fortfarande mycket på min plötsliga aversion mot chick-litt.
Jag menar – det måste ju finnas några bra anledningar till att jag inte gillar det längre. Förutom det där med identifikationsproblemet, menar jag. Och jag funderar och funderar…

Jag har läst tre chick-littromaner i sommar: Stockholm Rosé, Någonstans inom ossoch Sista natten på Chateau Marmont. Jag gillade ingen av dem något särskilt.

Och så slår det mig:
Ingen av dem är särskilt rolig!

Visst fnissade jag lite när jag läste Stockholm Rosé, vissa dialoger i den är skitkul, men på det hela taget – det är inte humor någonstans! Varken i Kajsa Ingemarssons eller i Lauren Wiesbergers senaste. Djävulen bär Prada var ju skitrolig. Likaså Små citroner gula. För att inte tala om Bridget Jones! Okej, den är gammal, men fortfarande en av de bästa chick-littböcker som finns!

För mig har nog alltid chick-litten haft lite hjärta, lite smärta, men mest av allt så har jag ju velat skratta! ”Dråpligt” är det ord som kommer för mig. Och ”feel-good”!

Chick-litt – dråpligt – feel-good, liksom…

Mer sånt! Tack! Annar slutar jag på allvar läsa chick-litt.
Och jag menar det den här gången..

Chick-lit bor inte här längre

Jag är bekymrad.
För jag känner inte längre igen mig själv.
Jag trodde att jag var en person som gillade att läsa chick-litt då och då, men nu visar det sig, att så inte alls är fallet.

För nu i sommar, när jag läste Kajsa Ingemarssons senaste och Lauren Weisberger senaste (jag menar – här talar vi kvalitetschick-litt), så blev jag bara arg och ville skrika: ”Väx upp för fan!!!” till hjältinnorna. Kanske har jag blivit cynisk med åren, men jag hoppas inte det.

Jag tror bara att jag håller på att bli för gammal för hela idén.

Chick-litt bygger ju på identifikation, det är det som är poängen med hela genren. Alltså inte igenkänning i de faktiska omständigheterma – att bo i New York, eller att jobba som trainee – utan i känslorna. Och numera så känner jag faktiskt inte igen mig i vara-i-början-på-karriär-i-storstad-utan-barn-på-jakt-efter-kärlek-trassel-med-pojkvän-vem-ska-jag-ligga-med-komma-till-insikt. Jag kan inte ens läsa det som förströelse längre. Inte ens som jag-minns-hur-det-var-att-vara-ung. (Herregud, jag kanske håller på att bli cynisk, på riktigt!)

Jag är ju annars en sådan som gillar att blanda högt och lågt, som inte vill vara kulturelititistisk och utesluta vissa genrer bara för att. Jag tycker chick-litt som genre har en sällsynt viktig plats i litteraturen. Men det verkar vara som om den platsen från och med nu är till för andra läsare.

Suck. Ja.

Det är sorgligt. Det är alltid sorgligt med avsked, men jag måste säga adjö. Nu behöver jag andra insikter om hur det är att vara människa.
Adjö kära Lauren, adjö Kajsa. Adjö lättsmält, litteratursyndig förströelse för stunden, ty du fungerar ej längre för mig.

Adieu, adieu.

Farv…äääääääl… Uhääää….

(”Hallå, hur mår du? Varför gråter du? Ska jag ringa efter någon åt dig? Vänta lite, så ska jag… Kan jag låna din telefon, så ska jag försöka…?” /Mannen lånar kvinnans telefon, ringer första numret i samtalslistan, talar med någon i telefonen…/ ”Nä, hon bara sitter där och snyftar och håller krampaktigt i en DVD-box där det står… jag ser inte riktigt… Sex and the… City, tror jag. Hon säger något nu… Hon säger faktiskt: ”Den här ska ni inte få ta ifrån mig, den här ska ni inte få ta ifrån mig…” Ja, det är det hon säger. Ska jag låta henne vara ett tag, säger du? Bara chick-littsorg, säger du? Ja, då lämnar jag henne här då. Ja, tack då… Ja, ingen orsak…”)

Recension: Sista natten på Chateau Marmont

Du slavar som en galning på två jobb och försörjer din pojkvän som bara sitter och slår några ackord på gitarren i replokalen och lovar att han ska bli rockstjärna en dag.

Yeah, right.

Men i Lauren Weisbergers nya chick-litt Sista natten på Chateau Marmont är det faktiskt precis det som händer – mannen blir rockstjärna – och vår hjältinna ställs inför de problem som kommer med pojkvännens nya stjärnstatus. Hur mycket ska hon vara en stödjande hustru och hur mycket ska hon satsa på sin egen karriär som dietist? Eller rättare sagt: hur mycket kan hon ta ledigt från jobbet utan att få sparken för att gå i Valentino-klänningar på röda mattan? Och ännu rättare sagt: Kommer äktenskapet att hålla när maken festar runt med snygga modeller i Los Angeles och hustrun sitter och surar hemma på andra kontinenten när hon inte får ledigt från jobbet för att gå i Valentinoklänningar för att hon vill ha en egen karriär?

Jag slits mellan att tycka att det är underhållande och välskrivet till att tycka att det är amerikanskt dravel, mellan att tycka att det är relationsroligt och hög igenkänningsfaktor till att tycka att: ”Nä, men ska det vara så svårt att bara PRATA MED VARANDRA!!!!”

Äsch, man ska nog inte tänka så mycket när man läser chick-litt. Det sa jag när jag läste Kajsa Ingemarsson, det säger jag nu också. Det är som att titta på en romantisk komedi. Man ska inte tänka så mycket på innehållet. Det följer mallen.

Och det är väl poängen – att man inte ska bli överraskad på slutet, det måste liksom ordna sig till det bästa.

Men som enda länk till den litterära verkligheten räcker det inte.

Annika och den minimala semesterläsningen.

Jag har knappt läst något alls på semestern, det är bara att konstatera.
Det kanske har att göra med att jag brukar umgås på semestern och ”umgås” och ”läsning” är två aktiviteter som inte är förenliga med varandra – att försöka läsa en god bok medan resten av familjen eller vännerna spelar spel eller diskuterar något viktigt eller badar eller plockar blåbär eller grillar eller åker båt eller… ja, whatever – nej, det går inte. JAG VILL JU VARA MED!!!

Några böcker har jag lyckats ta mig igenom vilades i hammocken, till exempel Lauren Weisbergers Sista natten på Chateau Marmont och Kajsa Ingemarssons Någonstans inom oss. Riktig chick-litt och semesterläsning när det är som bäst – inget betungande, lite sparkling rosé sådär, även om Någonstans inom oss handlar om någon som är död… (Jag ska skriva recensioner av dem båda här på bloggen lite senare.)

Nej – läsning är inte en semestersysselsättning för mig helt enkelt. 

Men nu börjar ju sommarkvällar bli sensommarkvällar bli höstkvällar…
Hösten – det är en tid för läsning det!