Jag älskar allt med nya magasinet Fyrahundrafemtio!

Jag är inte den som är den. Jag kan ändra mig om jag har fel. Och jag trodde fel när jag trodde att en redaktion bestående av fyra män inte kunde göra ett riktigt bra magasin om litteratur (som jag bloggade om för ett tag sedan här).

För det är precis vad Fyrahundrafemtio är – ett riktigt bra magasin om litteratur.

Det finns faktiskt ingenting jag skulle vilja ändra på. I Fyrahundrafemtio finns korta texter, långa texter, roliga texter, allvarliga texter, författarporträtt, information om kommande titlar och reportage om läsning.

Jag tror faktiskt jag älskar allt med Fyrahundrafemtio:
de rosa sidorna (vars färg ska påminna om att litteratur har samma viktighet som vilken ekonomisida som helst),
de trespaltiga notiserna som oläsvänligt fortsätter på nästa sida,
det sträva pappret,
det underbara fotografiska manéret (som tillåts breda ut sig),
idén om bokcirklar med tillhörande frågor,
blandningen av långt, kort, djupt och grunt.

Fyrahundrafemtio kräver läskoncentration, det är inget man bläddrar igenom för att snabbt se om ögat fastnar på något – då är det lätt att missa en och annan läsvärd notis. Första genombläddringen missade jag till exempel blänkaren med Jeanette Winterson (!). Men tar man sig ordentligt med tid, så kommer man ut på andra sidan som en lite klokare människa. Det gillar jag!

Särskilt mycket tycker jag om den långa artikeln med Gustav Edman och Lisa Bjärbo – en fantastiskt bra skriven text om alla dessa olika (litterära) världar vi lever i. I denna text är det könsaspekten som gestaltas, men det finns ju även människor som bara läser fantasy eller historiska romaner. Kanske inte en ögonöppnare för kvinnor att verkligheten ser ut på detta sätt – att män väljer män –, men jag hoppas detta kan bli en ögonöppnare för fler män!

Jag tänker i alla fall utmana min man att läsa skönlitteratur skriven av enbart kvinnor under 2014. Han har snart läst ut Wolf Hall av Hilary Mantel. Så nu ska jag sätta Juli Zehs nya i händerna på honom! Eller varför inte Claire Messuds Kvinnan på övervåningen? OK, OK – och själv kanske jag borde läsa lite fler manliga författare…

Och det är ju detta som är så fantastiskt med att läsa ett magasin som tänker ett steg längre, som skrivier initierat, som gräver bara några centimeter djupare: att det kan få människor att tänka till och att ändra sitt beteende.

Jag hoppas på mer sånt i nästa nummer!

Lasse Winkler startar nytt bokmagasin – men med bara gubbar i redaktionen!

Idag kom nyheten i tidningen Journalisten att Lasse Winkler, före detta chefredaktör på Svensk Bokhandel, ska starta ett nytt bokmagasin.
Jag blev jätteglad. Tills jag läste att det i redaktionen ingår fyra gubbar.
Förutom Lasse Winkler själv: Ola Kjelbye, Nils Pennlert och Jonas Bergroth.
Gubbklubb alltså.

Nu är jag inte alls glad, bara uppgiven.
Var det verkligen helt omöjligt att hitta en eller möjligtvis två kvinnor till redaktionen? Var det verkligen det?

För Lasse Winkler säger i intervjun: ”Vi ska göra ett magasin som vi själva vill läsa.”
Jaha, ett magasin som gubbar vill läsa alltså.

Och tidningen ska ”vara vägvisande inom litteraturen, ge djupare förståelse med intelligenta vinklar som ger en aha-upplevelse”, enligt samme Winkler.
Med fyra gubbar i redaktionen är jag orolig för de ”intelligenta vinklar” som det nya bokmagasinet kommer att ge mig, trots att Winkler lovar att ”mycket av innehållet kommer att vara producerat av kvinnor”.

Män väljer män. Så är det bara. Män läser manliga författare. Så är det bara.
Jag är uppgiven!

Och titeln på magasinet – Fyrahundrafemtio – efter att papper självantänder vid Farenheit 451 (dessutom namnet på en klassisk roman skriven av – håll i dig nu – en man!).

Dubbelsuck.