Ny forskning visar: barn når förståelse genom samtal om litteratur! (Jag säger: det måste gälla vuxna också!)

Vi sa det på Bokcirklar.se: Slutet på boken är bara början.

Nu visar också ny forskning från Örebro universitet att samtal kring litteratur är nödvändigt för förståelsen.

”Det räcker inte att påtala att barn och unga måste läsa mer på fritiden och sluta spela dataspel eller surfa på internet, säger Catarina Schmidt, som skrivit en doktorsavhandling i pedagogik vid Örebro universitet. För att barn ska nå läsförståelse och upptäcka det fantastiska med att läsa måste de få prata om vad de läser /…/ om alla texter de möter. Texter i sociala medier, dataspel och internet såväl som texter som inte finns på skärmen.”

Det är ju självklart: vi måste få prata om vad vi läser för att nå förståelse; att sätta ord på den upplevelsen du haft, den berättelse du tagit del av.

I Catarina Schmidts forskning handlar det om att barn ska nå läsförståelse genom samtal.
Men jag skulle vilja utvidga och få det att gälla all förståelse, utvidga och få det att gälla inte bara barn, utan också vuxna.

Att prata med varandra om berättelser. Att prata med varandra om det som litteraturen är så bra på att sätta ord på och gestalta: mänskliga erfarenheter och känslor.
Som rädsla. Som sorg. Som förälskelse och passion. Som saknad. Och ilska.
Vi måste prata med varandra för att nå förståelse för varandra!

Jag kanske drömmer om att nå en förståelse som inte kan nås. Men jag måste hoppas . För jag står inte ut med den aggressiva intolerans mot olikheter som finns i vårt land idag.
Jag måste hoppas på samtal för att nå förståelse.

Läs en bok för fan! Eller spela ett spel för fan!
Men låt det inte stanna där
Prata om det också!

Mitt nyårslöfte – att läsa mindre!

Ganska ofta får jag frågan: ”Hur mycket böcker läser du egentligen? Mycket, va?”
Jo, så är det nog. Jag läser nog mer än de flesta. Ett par böcker i veckan blir det nog ibland. Ibland mer än så. Ibland mindre.

Så här års summerar många sitt läsande. Hur många böcker blev det under 2012? ”Jag läste 110!” ”Jag läste 150!” ”Jag läste faktiskt över 200!!!”
Och då blir läsandet blir en tävling, en maktkamp om vem som läst mest och flest och bäst och där den som läst flest vinner. Kanske en tävling med glimten i ögat, men jag gillar det inte.

Därför ska mitt nyårslöfte inte handla om att läsa fler böcker, utan om att läsa färre. Som en motreaktion till räknandet och tävlandet helt enkelt.

Jag vet inte om det kommer att gå. Jag har en känsla av att min läsartakt har ökat för varje år sedan 2008, då jag började som redaktör på Bokcirklar.se och gick från att vara en anonym fritidsläsare till att faktiskt arbeta med läsning. Men det är först som bokbloggare och litteraturkritiker på Borås Tidning som jag på allvar börjat skriva upp – och därmed kunna räkna – de böcker jag läst på ett år.

Jag ska också lova mig själv att läsa fler klassiker. Jag ska läsa om det jag läst förut, och läsa nytt det jag inte hunnit med, av våra stora svenska författare: Selma Lagerlöf, Hjalmar Söderberg, August Strindberg, Victoria Benedictsson och Moa Martinson. Finns det fler som borde vara med på listan? Tyck gärna till!

Detta andra nyårslöfte är såklart inspirerat av diskussionen vi haft här på min blogg apropå Jessika Gedins avslöjande att hon inte läst Selma Lagerlöf, även kallad ”Selma-gate” eller ”Gedin-gate”.

Bibliotekarier skapar inte läslust!

På Bokcirklar.se gästbloggar just nu en bibliotekarie som heter Urban Bäckström som i sitt första inlägg ”Sorterare eller Bokpratare?” går rakt på sak och frågar vad vi ska ha våra folkbibliotek till. Så här skriver han:

”Bibliotekariens yrke är inriktat på teknik och administration, inte på att skapa läslust och förmedla litteraturens innehåll.”

Och fortsätter:

”Jag är numera realist nog att inse att bibliotekets grundläggande uppdrag faktiskt är att samla, sortera och låna ut böcker. ”Sorterarna” inom vår bransch har företräde före dem som vill något annat.”

Jag tycker att detta är ett vansinnigt hemskt och ledsamt konstaterande. Jag som hoppas på att få läslust och läsinspiration när jag kommer till mitt bibliotek, att bli trevligt bemött av bibliotekarier som vill läsinspirera mig och inte bara sortera och kategorisera. Jag har ju själv i debatt försökt förmedla tankar om att biblioteken ska vara öppna för alla, inspirerande, locka till läsning; att biblioteken både måste ha bestsellers och smalare litteratur för att ge något till alla. Bland annat har jag skrivit på kulturdebatt i Borås Tidning om Dieselverkstadens bibliotek i Nacka och deras arbetssätt.

Men vad ska ett biblioteksuppdrag innehålla? Ska det vara ”Sorterare” eller ”Inspirerare” som ska ha företräde på ett folkbibliotek?

Jag vet att jag hoppas på Inspirerarna! För vem ska läsinspirera om inte bibliotekarierna gör det? För barn och ungdomar som går i skolan har läraren en viktig uppgift, men sedan då? Efter grundskolan, eller gymnasiet, så finns det ingen läsinspirerande verksamhet om bibliotekarierna bara ska vara sorterare.

Men det är ju inte jag som bestämmer, utan bibliotekarierna själva som ska tolka uppdraget de fått. Precis som Urban Bäckström så insiktsfullt skriver i sitt inlägg. Men han ska också ha eloge, för att han avslutar sitt inlägg med orden: ”Det är hög tid för ”bokpratarna” att tvinga ”sorterarna” till reträtt…”

Så ja: snälla bibliotekarier! Inspirera mig!

Korparna och pannkaksläsning

Just nu läser jag Tomas Bannerheds debutbok Korparna. Jag tror att jag gillar den, men jag är inte säker; inte säker på om jag vill läsa vidare. Osäkerheten finns, tror jag,  för att jag egentligen inte vill veta hur det går. För jag tror inte att det kommer att gå särskilt bra. Inte för pappan i alla fall.

Korparna handlar om en 12-årig pojke som växer upp på en bondgård i skuggan av en pappa som inte mår särskilt bra. Att pojken har läshuvud och tittar på fåglar är inte något som står särskilt högt i kurs i samhället där han bor, där det viktigaste är att kunna trimma sin moppe ordentligt. Oket att ta över bondgården när han blir vuxen vilar tungt på pojkens axlar. Pojken har en lillebror och en mamma som försöker orka, men som ibland bryter ihop. Nej, det är inget som är särskilt uppmuntrande i den här berättelsen än så länge.

Men jag hoppas på den nyinflyttade Stockholmstjejen! För nu har hon dykt upp i berättelsen; hon följer med pojken ut i vassen för att lyssna på rördrommen, hon följer med ut på cykelturer, hon har en pappa som lyssnar på klassisk musik och citerar filosofer. Ska det bli bättre nu? Eller är hon katalysatorn som gör att det verkligen barkar åt helvete?

Jag fortsätter läsa. Och vända pannkakor…

Riktigt smör ska det va!