Favorit i repris. Mitt allra första blogginlägg från februari 2008:

För ganska exakt fem år sedan började jag skriva inlägg i min nya läsdagbok på Bokcirklar.se, ett läsarcommunity som jag just då hade blivit medlem i.

Föga anade jag då att jag ett år senare skulle vara redaktör på Bokcirklar.se, eller att jag två år senare skulle debattera författar- och läsarmanifest, eller tre år senare säga på Bokmässan att bibliotekerier borde byta jobb eller att jag fem år senare skulle vara litteraturkritiker och ha en egen blogg.

Men så här skrev jag då:

”Att läsa tre böcker samtidigt… Nu gör jag det igen! Läser flera böcker samtidigt. Började med alla julklappsböcker samtidigt beroende på var i huset jag sitter och ammar… (Ja – man kan läsa och amma samtidigt, allt blir inte havregrynsgröt när man precis fött barn.) Paul Auster ligger i soffan uppe, Malmsten i soffan nere och Arne Dahl f.n. på makens sida av sängen… Den läser jag i smyg när han är på jobbet, eftersom det egentligen är han som läser den… Två barn sitter framför Evas funkarprogram, ett barn sitter och ritar och ett barn sover. Och här sitter jag… På återseende!”

Jo. Jag kunde läsa redan på den tiden… Lite nostalgisk blir jag nog allt.

Kim Kolliander heter Erik Wijk och han gillar min recension av Tivoli!

Jag hade fel.
Kim Kolliander heter egentligen Erik Wijk.
Inte Maja Lundgren eller Carina Burman eller någon annan. Maja Lundgren förnekade ju också bestämt här på min blogg att det skulle vara hon när jag ställde frågan ”Vem är Kim Kolliander?”.

Erik Wijk berättar idag själv om varför han skrev under pseudonym på Dagens Nyheters Kultursidor : För att kunna vara friare! För att scenskräcken inte skulle vara hindrande.

Desto roligare är det ju att Erik Wijk nämner mig och min recension i Borås Tidning som en av de som ”inte haft några problem att se och uppskatta romanens tema om människans öde i det historiska och sociala spelet”. Anledningen till att jag vågar göra en sådan läsning är, enligt Erik Wijk, att jag finns ”bortom storstadens kotterier”.

Jo, Borås ligger ju på landet. I alla fall med Stockholmsögon sett. Även om Borås är lika nära Twitter som Stockholm…

Men att litteraturkritiken skulle se annorlunda ut på landet, dvs ”bortom storstadens kotterier”, har jag aldrig reflekterat över. Förrän nu.
Kan jag på något sätt vara friare i min kritik för att jag inte bor i storstaden? För att jag inte är ett känt namn (nåja, många känner till Läsarmanifestet, men det är några år sedan nu..) eller har kända vänner?
Är det verkligen så?

Jag hoppas att Erik Wijk har fel. Särskilt med tanke på att jag fått fyra nya litteraturkritik-kollegor i Borås Tidning. Jag hoppas att de kritiker som finns och verkar i storstad känner sig lika fria att recensera och kritisera som jag gör och att de inte kotteriar sig när de skriver sin kritik.
Jag hoppas det som kritiker.
Och jag hoppas det som litteraturkritikläsare.