Lycklig Lycklig Skild Maria Sveland

Jag sitter i hammocken och läser. Jag vet, jag brukar inte göra det, jag blir alltid åksjuk. Men dagen är så fin och så kan jag tåflirta lite med maken som sitter mitt emot. Det jag läser är tidskriften Bangs jubileumsnummer, och särskilt artikeln av Maria Sveland på temat familj. Fast egentligen handlar den om att skilsmässor borde vara lyckliga.

Maria Sveland kommer ju med ny bok i höst, Happy Happy, där hon och Katarina Wennstam samlat några kända svenska kvinnor berättar om sin syn på skilsmässor, hur de blivit lyckligare efter skilsmässan, och artikeln i Bang handlar om varför vi måste se skilsmässan som ett misslyckande när den istället är början på något nytt och härligt – ett liv i frihet. (Artikeln finns tyvärr inte på nätet, så jag kan inte länka till den, men Bang har en hemsida i alla fall.)

Nej, nej, jag tänker inte skilja mig. Jag gillar att sitta i hammocken och tåflirta med min make. Men jag tycker ändå att det ska bli intressant läsning. Fyra ganska nära vänner till mig har skilt sig de senaste två-tre åren och de flesta (inte alla) beskriver skilsmässan som ett misslyckande. Jag är nyfiken på varför, för alla fyra har blivit gladare och friare efter skilsmässan. Och så tänker jag på en insändare i dagens Borås Tidning som tyckte att betänketiden för skilsmässa skulle ändras till fyra år. För barnens skull. Och för förmodligen för att kvinnan skulle hinna ångra sig. Och för att mannen inte skulle bli alkoholist, för det blev nästan alla män vars fruar skilde sig från dem. Jag undrar om någon tog den insändaren på allvar? Jag blev arg.

Kanske behövs det en ny syn på skilsmässa, om Maria Sveland har rätt i att många ser skilsmässa som ett misslyckande? Kanske behövs det modiga kvinnliga skribenter och debattörer för att ta upp frågan? Är rätten till en lycklig skilsmässa kanske till och med den nya kvinnofrågan? Jag är i alla fall nyfiken på boken ur ett samhällsperspektiv och frigörelseperspektiv.

Men finns det några lyckliga skilsmässor i skönlitteraturen, undrar jag?

Maria Svelands artikel i Bang 1/2011