Mitt nyårslöfte – att läsa mindre!

Ganska ofta får jag frågan: ”Hur mycket böcker läser du egentligen? Mycket, va?”
Jo, så är det nog. Jag läser nog mer än de flesta. Ett par böcker i veckan blir det nog ibland. Ibland mer än så. Ibland mindre.

Så här års summerar många sitt läsande. Hur många böcker blev det under 2012? ”Jag läste 110!” ”Jag läste 150!” ”Jag läste faktiskt över 200!!!”
Och då blir läsandet blir en tävling, en maktkamp om vem som läst mest och flest och bäst och där den som läst flest vinner. Kanske en tävling med glimten i ögat, men jag gillar det inte.

Därför ska mitt nyårslöfte inte handla om att läsa fler böcker, utan om att läsa färre. Som en motreaktion till räknandet och tävlandet helt enkelt.

Jag vet inte om det kommer att gå. Jag har en känsla av att min läsartakt har ökat för varje år sedan 2008, då jag började som redaktör på Bokcirklar.se och gick från att vara en anonym fritidsläsare till att faktiskt arbeta med läsning. Men det är först som bokbloggare och litteraturkritiker på Borås Tidning som jag på allvar börjat skriva upp – och därmed kunna räkna – de böcker jag läst på ett år.

Jag ska också lova mig själv att läsa fler klassiker. Jag ska läsa om det jag läst förut, och läsa nytt det jag inte hunnit med, av våra stora svenska författare: Selma Lagerlöf, Hjalmar Söderberg, August Strindberg, Victoria Benedictsson och Moa Martinson. Finns det fler som borde vara med på listan? Tyck gärna till!

Detta andra nyårslöfte är såklart inspirerat av diskussionen vi haft här på min blogg apropå Jessika Gedins avslöjande att hon inte läst Selma Lagerlöf, även kallad ”Selma-gate” eller ”Gedin-gate”.

Hur många klassiker måste en kritiker ha läst för att vara trovärdig?

I fredags sa hon det, Jessika Gedin:
”Och, ska jag nu erkänna inför hela svenska folket, jag har aldrig läst Selma Lagerlöf.”

”Och du ska vara programledare för Babel!”,
replikerade Kristian Luuk.

För det var i På spåret, 29 minuter in i programmet, som erkännandet kom.

Senare samma kväll hade jag en livlig diskussion på Twitter angående just detta erkännande med några kritiker, bokbloggare och litteraturvetare. Måste en litteraturkritiker och programledare för Sveriges enda litteraturprogram på TV ha läst Selma Lagerlöf?

”Ja”, svarade de flesta på den frågan.
Jag tillhörde inte de flesta. Jag ryckte ut till Jessika Gedins försvar, jag.

Att Selma Lagerlöf tillhör vår svenska kanon och att hon är viktig och relevant är knappast ett påstående som jag kan säga emot.
Men hur många böcker av Selma måste jag ha läst? Hur många böcker av Strindberg? Och därefter? Hur många titlar av Hjalmar Söderberg? Moa Martinson? Victoria Benedictsson? Var går gränsen?

Kan en kritiker uttala sig trovärdigt om litteratur utan att ha läst våra svenska – och för den delen utländska – klassiker?
Kan någon vara programledare för ett litteraturprogram utan att ha läst Selma Lagerlöf?

Ja, det är den aktuella frågan.

Jag tycker ju att det går alldeles utmärkt ändå, utan Selma. Jag tycker att grundläggande kunskap om litterär utveckling, litterära strömningar och en journalistisk nyfikenhet på berättelser och författande räcker långt. Att ha tuggat sig igenom hela Selmas, Strindbergs och Söderbergs utgivning ger inte en större förståelse för litteratur än någon som bara läst Den allvarsamma leken. Som exempel. Förståelse för litteratur handlar om något annat. Men just nu verkar jag vara ensam om att tycka det.

(Diskussionen fortsätter på fler bloggar. Läs också Bokhoras fredagsfråga från 4 januari och Enligt O för fler kommentarer kring ”Gedingate”.)