Fyndar igen: Kirsten Hammans debut Vera Winkelvir och Harold Blooms tankar om läsning

Det gäller att vara noggrann och noggrann. Och ha tålamod.

Idag fyndade jag återigen i min Emmaus-butik i Borås; två böcker som stod på helt fel ställe och två böcker till min man. Fyra böcker allt som allt.

De två till min man handlade båda om andra världskriget, varav en av titlarna fick hans ögon att lysa som ett barns på julafton.

Böckerna till mig? Vad sägs om Kirsten Hammanns debut Vera Winkelvir!!! Ett nästan 20 år gammalt exemplar, men till synes helt oläst! Wow! Och litteraturprofessor Harold Blooms Hur du ska läsa, och varför.

Kirsten Hammann är en ny favorit efter höstens nya bok Se på mig och seminariet på bokmässan tillsammans med Trude Marstein.

Harold Blooms bok är 10 år gammal. Men att läsa om hur man ska läsa litteratur är alltid värd en läsning.

Bokmässan: Tvåsamhet ur nordiska ögon med Kirsten Hammann och Trude Marstein

Eftersom jag läst både Se på mig och Ingenting att ångra var det riktigt roligt att höra Kirsten Hammann och Trude Marstein prata om likheter och olikheter i sina böcker. Jag gillar båda böckerna mycket, fast på olika sätt.

Först tänkte jag att böckerna inte har så mycket gemensamt. Marsteins bok är ju betydligt allvarligare och språkligt intressantare, medan Hammanns är absurd och komiskt pricksäker. Men när jag började efter så finns det faktiskt många gemensamma beröringspunkter: lycka och olycka, tvåsamheten, en lek med manliga och kvinnliga klichéer, moral.
Det finns också många sexscener i båda böckerna, något som den något äldre kvinnliga moderatorn var mycket fascinerad av och gärna återkom till frågor om.

Trude Marstein tyckte inte alls att skriva om sex var svårt.
”Sex är att skriva om människor som gör saker, det är bara att beskriva det. Det är inte något konstigare än att beskriva någon som dricker kaffe, hur den håller koppen, lyfter den till munnen och så vidare.”

Kirsten Hamman tyckte inte heller det var svårt.
”Jag måste ju kliva in i huvudet på mina karaktärer. Hur skulle de göra, vad skulle de tänka på när de masturberade. Jag måste använda min fantasi och hitta på , precis som när jag skriver om allt annat. Det handlar ju inte om mig.”

Sen pratade båda om läsande, där Kirsten Hammann sa något riktigt intressant:
”Vi hör många korta versioner av mänskliga dramer; ”han var otrogen”, ”hon är en skit”. Men vi hör oftast bara ena versionen av berättelsen. Att läsa böcker är att få ta del av detta drama i lång tid, steg för steg och få olika perspektiv på det som händer.”

Trude Marstein har precis släppt en ny bok i Norge som heter Jämte mig, som handlar om en man sim är otrogen.
”Att jag skriver om otrohet igen begriper jag inte, men är intresserad av mänskliga relationer.”

Kirsten Hammann skriver på en ny roman där huvudpersonen ska resa till Buthan. Så nu måste Kirsten Hammann också resa dit.
”Jag reser genom min huvudperson, ser genom hennes ögon. Egentligen gillar jag inte att resa, men det gör inte min huvudperson heller.”

Trude Marstein och Kirsten Hammann.

Recension: Se på mig av Kirsten Hammann

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 11 september 2012.

Julie och Sune är två o-lyckade personer. Det går helt enkelt inte så bra för dem. Julie låtsas att hon fortfarande är förlovad trots att fästmannen dragit till Goa och lämnat henne i Köpenhamn med en alldeles för dyr lägenhet. Sune låtsas att han kan skriva en roman bara han får tid och ett snyggt skrivbord att sitta vid. När Julie behöver en inneboende för att klara hyran, så flyttar Sune in med sitt nyinköpta skrivbord. Och en övervakningskamera.

Att läsa Se på mig påminner ibland om att läsa serier – det är som om Rocky och Nina Hemmingsson hamnat i samma volym. Det är fnissupplyftande jobbigtroligt att läsa. Kirsten Hammann leker med våra könsklichéer och våra förväntningar på livet på ett vridet och humoristiskt sätt. Julie är inte hel utan en man vid sin sida, hennes liv går ut på att vilja bli fru och mamma och hon spenderar mycket tid att fundera kring sitt utseende. (Anledningen till att hon onanerar är för att bli rosigare om kinderna, inte för att det tillfredställer henne.) För Sune är det tvärtom. Hans tillvaro kretsar kring att göra karriär; han ska bli en riktig författare och skriva en roman, inte bara några novellsamlingar. Och han jämför sig ständigt med sin vän, som lyckats skriva en bästsäljare. Hur nu det har gått till, ”för egentligen är ju Sune en bättre författare”. (Han onanerar för att han tycker att det är skönt.)

Självbedrägeri och vad en människa kan göra för att nå sitt livsmål är bärande teman i Se på mig. Både Sune och Julie känslomässiga yrkeskarriärister som ljuger och trampar på andra för att få det de vill ha. Men som sagt, det går helt enkelt inte så bra för dem. Och jag skrattar högt när jag läser, för det är humor det här. Det är tragikomik. För Kirsten Hammann vet exakt hur mycket hon kan skruva berättelsen utan att det blir för mycket. Och det är aldrig någon tvekan om att det kommer att barka rakt åt skogen för Julie och Sune.

Se på mig är en vass berättelse om alla de yttre attribut som ska göra oss till lyckade människor. Både Sune och Julie är så upptagna av sina egna tillkortakommanden att de inte ser världen omkring sig, deras förmåga till medkänsla och förståelse för andra människor har ätits upp av jakten på målet och meningen med deras egna liv. Se på mig är en genial titel på en bok i ett individualistiskt samhälle, där den egna lyckan går före allt annat. ”Men titta på mig, då! Titta!” Att ge något tillbaka till en annan människa? Nej, vadå, mitt liv handlar ju om MIG!

Trude Marstein och Kirsten Hammann tillsammans på Bokmässan!

Wow!

Kirsten Hammann och Trude Marstein ska ha ett seminarium ihop på Bokmässan!

Trude Marstein jag i våras. Hennes Ingenting att ångra var en riktigt omskakande otrohetsberättelse.
Kirsten Hammanns Se på mig läser jag just nu för att recensera 6 september. Den boken handlar också om relationer, men betydligt mer humorisktiskt berättat än Marsteins drama.

Marstein är norska och Hammann är danska och seminariet de ska ha ihop heter Nordiska tvåsamhetsrelationer år 2012. Spännande att höra dem samtala, för att de använder så olika angreppssätt att skildra människor på – drama och allvar kontra humor och satir.

Jag vill lyssna.
Bara det inte krockar med något annat.

Nu drar min recensionshöst igång!

Åh, nu börjar det!
Redan.

Mitten av augusti. Sedan september. Därefter oktober och november. Och så till sist december.

Recensionshösten 2012, såklart!

Jag har just varit och hämtat två nya recensionsex på kulturredaktionen på Borås Tidning – Eva Franchells Partiet och Kirsten Hammanns Se på mig. Tidigare hade jag fått Ia Genbergs Söta fredag och Göran Greiders Vi kan inte ha det så här i vadderade kuvert hem i brevlådan.

Det ska läsas i rätt ordning. Söta fredag först, med recensionsdag 18 augusti. Fast egentligen borde jag läsa Greider först, eftersom första recensionsdag på den är 16 augusti. Men jag hade redan börjat på Söta fredag när Greider damp ner i lådan. Så…

Äsch. Jag kan väl läsa i vilken ordning jag vill, bara recensionstexterna lämnas i tid.