Läs inte denna smörja! skriver en vän till mig ungefär om den nya boken om Kerstin Thorvall och fortsätter: ”Om du tycker om Kerstin Thorvalls levande författarskap – så ska du absolut INTE läsa den här boken. När jag hade läst den (den ser så aptitlig ut, förstås), så slängde jag den direkt i sopnedkastet. Jag vill inte vara med och sprida dynga om Kerstin Thorvall som inte längre kan försvara sig.”
Jag förvånas över de starka orden. Och börjar fundera. Över bilder. Över människoporträtt. Över helheter.
Kerstin Thorvall har på många sätt varit en förebild för mig, hon som inte ville vara, eller kunde vara, lagom. Som stack ut. Som var krånglig. Som dansade vilt. Som hatade att åldras. Och som vågade säga att hon var kåt – jättekåt, till och med. Jag läser fortfarande Det mest förbjudna med förundran. Jag läser fortfarande Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig med förundran. Med avund? Nej, jag är inte avundsjuk. Det som river och sliter i Thorvalls själ vill jag inte ha. Narcissismen vill jag inte ha. Men jag fascineras av berättelserna.
Malin Ullgren är något på spåren i recensionen i Dagens Nyheter. Hur ska man berätta historien om en människa? En krånglig människa? Ett ”oavbrutet intressant dubbelporträtt: dels av Thorvall, dels av journalistikens villkor”, skriver Ullgren och fortsätter: ”att under lång tid följa en människa är utan undantag en intrikat psykologisk process och en yrkesutmaning som inte låter sig sammanfattas av publicistiska spelregler.”
Nej, man kan nog inte förvänta sig som läsare av en biografi att journalistens val och icke-val inte ska ha betydelse. Man skriver i ljuset av sina egna erfarenheter. Och särskilt när man ska skriva ett porträtt baserat på intervjuer – i samtalet finns alltid två personer. Så det är inte sanningen om Kerstin Thorvall som skrivs. Det är Åsa Mattssons version av sanningen om Kerstin Thorvall. Det är Åsa Mattssons dagar med Kerstin.
Jag tänker kanske att det är en generationsfråga, det här med att min vän inte gillar boken. Så är det ju ibland. Min vän är äldre än jag, en generation äldre. Jag fascineras av Thorvall på håll, hon var mitt i det när det hände. Jag hade naturligtvis frågat Kerstin Thorvall helt andra saker än min vän om jag hade fått chansen.
I boken är Kerstin Thorvall excentrisk, otrevlig, krävande. Men ibland lyser sorgen igenom. Som i kommentaren om Maria Wine: den ”fina”, medan Kerstin själv var den fula.
Jag gillar Dagarna med Kerstin just för att den inte är smickrande, inte är tillrättalagd. Och visst kan man skriva ett porträtt av en kvinna på detta sätt. Visst kan en kvinna, en konstnär, få slippa vara snäll, vän och trevlig hela tiden! Det enda jag saknar är fler foton. Jag hade velat haft mycket fler bilder på denna fantastiska författare och konstnär, som älskade att stå i centrum av uppmärksamheten.
Annika Koldenius 