Kärlekens historia av Nicole Krauss är historien om ett löfte som kommer att hållas, om en berättelse på villovägar, om en förlorad son, om en gammal judisk man och en ung judisk flicka, vars liv vävs ihop trots att de möts först i slutet.
Och det är en bok som får mig att gråta varje gång jag läser den.
Ja, andra världskriget spelar en viktig roll. Den finns antingen som en skugga eller som ett ok, som i många judiska berättelser. Men framför allt är Kärlekens historia en berättelse om just kärlek. Och jag börjar av någon anledning alltid gråta av det stycket som börjar på sid 19 med ”Det var en gång en pojke.” Eller, jag vet precis av vilken anledning jag börjar gråta varje gång jag läser det stycket. Det är för att det är den finaste kärleksförklaringen jag någonsin läst. Och för att den sedan blir den sorgligaste kärlekshistoria jag någonsin läst. Det var en gång en pojke är en historia i historien som är kärnan i Kärlekens historia. Det kan jag säga i alla fall.
”Det var en gång en pojke som älskade en flicka och hennes skratt var en fråga som han ville ägna hela livet åt att besvara.” Det är en så obeskrivligt vacker mening. En av de vackraste! Äsch, nu började jag gråta igen. På riktigt, alltså. (Det är bara att fråga min man som fnissar lite åt mig just nu… 🙂
Annika Koldenius 