Vad skönt det är att höra Martina Lowden såga Jens Lapidus novellsamling

Det är aldrig roligt att såga en bok när man är kritiker.
Nej, det är faktiskt inte det.

Det är ju massa tid och möda och förhoppningar och slit som en författare har lagt ner på att få ihop sin berättelse, få den i presentabelt skick. Och så kommer en kritiker och tycker att den är rent ut sagt dålig.

Jag har själv skrivit kritiska recensioner. ”Sågning” är kanske ett väl starkt uttryck, jag försöker alltid hitta något som är bra. Men ibland går det faktiskt inte. Och så skäms jag lite som kritiker, känner mig dum och elak och undrar om jag har missat något, fast ”snäll” och ”tillåtande” knappast är måsten i kritikerns yrkesbeskrivning. Det kniper ändå lite i magen.

Och det är verkligen ovanligt med rejäla sågningar av litteratur. Kanske för ovanligt? Kanske är vi kritiker lite för snälla när vi recenserar? För att det faktiskt kniper i magen att säga att någons kreativa arbete och nedlagd möda är dålig?

Därför är det jätteskönt att höra Martina Lowden i dagens Kulturnytt i P1 där hon sågar Jens Lapidus nya bok Mamma försökte jäms med fotknölarna. Hon skäms inte alls för att kalla den dålig. Snäll och tillåtande är hon verkligen inte. ”Mamma försökte är en bok som består av lågvattenmärken”, säger hon. Så skönt!

Lyssna här på Martina Lowdens recension.

En annan sågning som är skön att läsa för en (kanske alltför snäll?) kritiker är Nina Lekanders recension av Kajsa Ingemarssons Någonstans inom oss. Läs den här.

Recension: Alltid du av Pernilla Alm

Jag är så glad att jag kan skriva det här: Alltid du är en perfekt chick-lit-relations-roman. Jag är glad att jag kan skriva det för att jag träffade Pernilla Alm tidigt i höstas på Hans-Olov Öbergs releasefest för Djävulens tonsteg. Vi pratade lite, som man gör på releasefester, och så klämde hon fram att hon skulle debutera våren 2012. ”Jaha”, sa jag. Och så tänkte jag inte mer på det.

Men så damp ju Alltid du ner i brevlådan förra veckan.

Jag sträckläste den igår.

Men jag måste säga att jag blev lite lurad. Och jag kom inte på det förrän jag läst klart.

För i tonen är det ju en perfekt chick-lit-relations-roman. Det är mycket dialog, mycket relationer, lite sex, lite inredning, lite vad-ska-jag-ha-på-mig-idag?, lite familjeliv, lite humor. Jag skrattar högt åt sms-flirtande och urringningar, fnissar igenkännande åt drinkade på firmafester och vem-ska-hämta-på-dagis-idag-diskussioner.
Det är enkelt, det finns inga metanivåer som ska tolkas – allt står där. Det är verkligen topp-underhållning för stunden.

Men. Det som skiljer Alltid du från vanlig chick-lit är ju att huvudpersonen Caroline egentligen beter sig rätt svinigt. Och att det egentligen är en omvänd utveckling i historien – det börjar bra, men går sedan käpprätt åt helvetet.

Och det är där jag blir lurad. Och det är faktiskt på ett bra sätt. För hela historien, men sin glättiga chick-lit-ton, får mig att tro att Carro ska komma undan, att hon inte ska behöva stå till svars för det hon gör, men ändå komma till någon slags insikt. För det är ju så det fungerar i den genren: hjältinnan väljer alltid rätt till slut, även om det kan bli förvecklingar och prövningar längs vägen.
Och det kan jag knappast säga att Carro gör. Hon gör fel val. Hela tiden. Med ödesdigra konsekvenser.

Det är uppfriskande!

För Carro gör det som män brukar göra i berättelserna: hon blir kåt och tänker med något annat än hjärnan.

Alltid du är svår att genrebestämma. (Om jag nu måste genrebestämma den?) Jag säger chick-lit vid första läsningen, mest för tonen i berättelsen. Men innehållet och sens-moralen i historien andas något annat. Relationsroman? Förortsromance? Mama-lit? (Efter magasinet Mama.)

Oavsett vad man kallar genren nuförtiden så är Pernilla Alm och nosar Martina Haag, Kajsa Ingemarsson och Katerina Janouch i ändalykten, det är helt klart.

Recension: Två gånger är en vana av Denise Rudberg

Jag trodde jag hade tröttnat på chick-litt efter sommarens tråkiga upplevelser med Kajsa Ingemarsson och Lauren Weisberger.

Det har jag inte.

För jag vill kalla Denise Rudbergs böcker om åklagarsekreterare Marianne Jidhoff för chick-litt, även om hon själv kallar genren för Elegant Crime. Eller så får jag inse att jag snarare ska kalla det hen-litt – att jag har blivit så gammal att jag inte är tjej utan höna. För Denise Rudbergs heroine Marianne Jidhoff är trots allt 50-plus och änka. Hon har vuxna barn. Hon puffar cigarrer och dricker vin framför brasan när hon vill chilla. Hon köper mat på Östermalmshallen när hon och väninnan har TV-myskväll.

I Två gånger är en vana har en delägare i ett anrikt företag blivit misshandlad svårt och svävar mellan liv och död. Företagskulturen visar på gamla strukturer i den övre klassen – bara söner får ärva delägarskap i företaget, döttrar får inte. En av delägarna misshandlar dessutom sin fru regelbundet och äldste sonen har ärvt pappans beteende. Vad är det som ligger bakom den grova misshandeln? Är oegentligheter i företaget orsaken? Eller är det de privata missförhållandena som måste tystas ner?

Två gånger är en vana är Denise Rudbergs andra bok om Marianne Jidhoff. Den första boken Ett litet snedsprång läste jag för precis ett år sedan och förvånades över alla sexskildringar. Då skrev jag så här i min dåvarande blogg på Bokcirklar.se:

”Det är mycket relationer. Det är mycket fikande. Det är mycket dialog. Det är mycket sex!!! Så mycket att till och med jag faktiskt blir förvånad över hur många multipla orgasmer som hinns med…”

Det är inte lika mycket sex i Två gånger är en vana och jag saknar det! Visst blir Marianne uppraggad av en konstchef och visst grovhånglar de lite i en soffa, men inga multipla orgasmer så långt ögat når på raderna. Det är lite synd. Det är faktiskt oerhört befriande att läsa om en 55-årig änka som får multipla orgasmer. Det är överhuvud taget befriande att läsa om sex på ett så självklart sätt i svensk prosa.

Men det är fortfarande lika mycket relationer, lika mycket mat, lika mycket fikande som i första delen i serien. Och åklararsekreterare Marianne Jidhoff, och den specialgrupp hon ingår i, löser såklart fallet med den misshandlade delägaren.

Jag gillar Denise Rudbergs sätt att smyga in osnygga samhällsfenomen som fideikommisser och kvinnomisshandel utan att bli agiterande. Jag gillar hennes förmåga att gjuta liv i sina karaktärer genom vardagliga händelser i bara några få meningar.

Som underhållning för stunden är det verkligen perfekt!

Var är humorn i chick-liten?

Ja, jag funderar fortfarande mycket på min plötsliga aversion mot chick-litt.
Jag menar – det måste ju finnas några bra anledningar till att jag inte gillar det längre. Förutom det där med identifikationsproblemet, menar jag. Och jag funderar och funderar…

Jag har läst tre chick-littromaner i sommar: Stockholm Rosé, Någonstans inom ossoch Sista natten på Chateau Marmont. Jag gillade ingen av dem något särskilt.

Och så slår det mig:
Ingen av dem är särskilt rolig!

Visst fnissade jag lite när jag läste Stockholm Rosé, vissa dialoger i den är skitkul, men på det hela taget – det är inte humor någonstans! Varken i Kajsa Ingemarssons eller i Lauren Wiesbergers senaste. Djävulen bär Prada var ju skitrolig. Likaså Små citroner gula. För att inte tala om Bridget Jones! Okej, den är gammal, men fortfarande en av de bästa chick-littböcker som finns!

För mig har nog alltid chick-litten haft lite hjärta, lite smärta, men mest av allt så har jag ju velat skratta! ”Dråpligt” är det ord som kommer för mig. Och ”feel-good”!

Chick-litt – dråpligt – feel-good, liksom…

Mer sånt! Tack! Annar slutar jag på allvar läsa chick-litt.
Och jag menar det den här gången..

Chick-lit bor inte här längre

Jag är bekymrad.
För jag känner inte längre igen mig själv.
Jag trodde att jag var en person som gillade att läsa chick-litt då och då, men nu visar det sig, att så inte alls är fallet.

För nu i sommar, när jag läste Kajsa Ingemarssons senaste och Lauren Weisberger senaste (jag menar – här talar vi kvalitetschick-litt), så blev jag bara arg och ville skrika: ”Väx upp för fan!!!” till hjältinnorna. Kanske har jag blivit cynisk med åren, men jag hoppas inte det.

Jag tror bara att jag håller på att bli för gammal för hela idén.

Chick-litt bygger ju på identifikation, det är det som är poängen med hela genren. Alltså inte igenkänning i de faktiska omständigheterma – att bo i New York, eller att jobba som trainee – utan i känslorna. Och numera så känner jag faktiskt inte igen mig i vara-i-början-på-karriär-i-storstad-utan-barn-på-jakt-efter-kärlek-trassel-med-pojkvän-vem-ska-jag-ligga-med-komma-till-insikt. Jag kan inte ens läsa det som förströelse längre. Inte ens som jag-minns-hur-det-var-att-vara-ung. (Herregud, jag kanske håller på att bli cynisk, på riktigt!)

Jag är ju annars en sådan som gillar att blanda högt och lågt, som inte vill vara kulturelititistisk och utesluta vissa genrer bara för att. Jag tycker chick-litt som genre har en sällsynt viktig plats i litteraturen. Men det verkar vara som om den platsen från och med nu är till för andra läsare.

Suck. Ja.

Det är sorgligt. Det är alltid sorgligt med avsked, men jag måste säga adjö. Nu behöver jag andra insikter om hur det är att vara människa.
Adjö kära Lauren, adjö Kajsa. Adjö lättsmält, litteratursyndig förströelse för stunden, ty du fungerar ej längre för mig.

Adieu, adieu.

Farv…äääääääl… Uhääää….

(”Hallå, hur mår du? Varför gråter du? Ska jag ringa efter någon åt dig? Vänta lite, så ska jag… Kan jag låna din telefon, så ska jag försöka…?” /Mannen lånar kvinnans telefon, ringer första numret i samtalslistan, talar med någon i telefonen…/ ”Nä, hon bara sitter där och snyftar och håller krampaktigt i en DVD-box där det står… jag ser inte riktigt… Sex and the… City, tror jag. Hon säger något nu… Hon säger faktiskt: ”Den här ska ni inte få ta ifrån mig, den här ska ni inte få ta ifrån mig…” Ja, det är det hon säger. Ska jag låta henne vara ett tag, säger du? Bara chick-littsorg, säger du? Ja, då lämnar jag henne här då. Ja, tack då… Ja, ingen orsak…”)

Recension: Någonstans inom oss av Kajsa Ingemarsson

Jag gillar Kajsa Ingemarssons tidiga böcker, som Små citroner gula och Inte enklare än så. Raka berättelser, tydlig chick-litt, inget krångel. Sen kom Lyckans hjul. Den gillade jag inte alls – flera parallella berättelser som ska vävas ihop, nej det gungar inte, det krånglar. Sen kom Bara vanligt vatten, en enkel och rak berättelse. Och den var bra.

Så var hamnar Någonstans inom oss?
Som sommarläsning i hammocken gungar den perfekt – jag kan läsa, prata med maken, hålla koll på ungarna och ändå inte tappa bort mig i berättelsen. Läs-startsträckan är föredömligt chick-littkort, språket flyter, det är få karaktärer att hålla reda på.

Men jag funderar lite över historien…
Kvinna tar livet av sig och spökar sedan för sörjande maken för att se till så att han inte ska skaffa sig någon ny kvinna. Typ. Fast maken träffar kvinnans syster, och så… (Nej, jag tänker inte berätta vad som händer, ingen spoiler här, inte). Ja, allt slutar fint och sött. Typ.
Men jag tänker att Ingemarsson krånglar till det igen. Det är egentligen inte sexigt att ta livet av sig, det är egentligen inte sexigt att en spökande ex-fru försöker hindra sin make från att gå vidare i livet, det är inte… chick-litt helt enkelt.
Det är ren och skär skräck.

Och ändå så måste Någonstans inom oss kategoriseras som chick-litt, för alla ingredienser finns ju där – välklädd kvinna (med bra jobb) i storstad kommer till insikt om kärleken och livet. Fast det är förståss svårt att komma till insikt om livet när man är död. Det är nog det som är problemet. Det där med att ha ett egoistiskt spöke som ”hjältinna”.

Det här är ingenting som jag funderar på medan jag läser, för Ingemarsson kan ju skriva en underhållande historia, hon kan sin dramaturgi, hon har sina små roliga scener där jag skrattar högt och scener där det kommer en liten tår in ena ögonvrån.
Men nu. Efteråt.
Nej, vissa böcker ska man nog inte tänka för mycket på efteråt vad de egentligen handlade om, utan bara ha som underhållning för hammocken.

Nina Lekander i Expressen gillade inte heller Någonstans inom oss så himla mycket. Läs hennes sågning av boken här.

　

Annika och den minimala semesterläsningen.

Jag har knappt läst något alls på semestern, det är bara att konstatera.
Det kanske har att göra med att jag brukar umgås på semestern och ”umgås” och ”läsning” är två aktiviteter som inte är förenliga med varandra – att försöka läsa en god bok medan resten av familjen eller vännerna spelar spel eller diskuterar något viktigt eller badar eller plockar blåbär eller grillar eller åker båt eller… ja, whatever – nej, det går inte. JAG VILL JU VARA MED!!!

Några böcker har jag lyckats ta mig igenom vilades i hammocken, till exempel Lauren Weisbergers Sista natten på Chateau Marmont och Kajsa Ingemarssons Någonstans inom oss. Riktig chick-litt och semesterläsning när det är som bäst – inget betungande, lite sparkling rosé sådär, även om Någonstans inom oss handlar om någon som är död… (Jag ska skriva recensioner av dem båda här på bloggen lite senare.)

Nej – läsning är inte en semestersysselsättning för mig helt enkelt. 

Men nu börjar ju sommarkvällar bli sensommarkvällar bli höstkvällar…
Hösten – det är en tid för läsning det!