Publicerad i Borås Tidning 4 maj 2012
Jaco är en av de vidrigaste böcker jag läst. Vidrig för att den påminner mig om att människan inte är annat än ett djur. Vidrig för att den med sitt exakta, råa språk och fokus på detaljer bidrar till känslan av att inte kunna få grepp om det som sker. Detaljerna är det enda vi känner igen när verkligheten mellan detaljerna blir alltför främmande. Men detaljerna är också det som skiljer; oss från dem.
Berättarjaget i Jaco är en ung svensk man. Läsaren får aldrig veta vad han heter. Han landar i Timor 2006 för att han inte vill åka hem till Sverige. Men solen är för stark, han känner sig hotad av det han ser: männen på flygplatsen, folkhopen på gatan. Känslan av att allt är kaos följer honom. Han måste bort, längre ut. Han måste ständigt vara i rörelse för att det som hotar inte ska komma ikapp; det inre kaoset som bara kan hållas i schack av ett starkare yttre kaos. Längst ut på Timor träffar han det unga paret Elias och Miriam. Miriam är gravid, Elias har bara ett öga. Just när de träffats kommer hotet om inbördeskrig. De tre flyr ut till en ö – Jaco. Ön är helig och där kommer ingen leta.
Per Ole Persson kan sin litteraturhistoria. I sin berättarstruktur är Jaco en modern Odysséen, där irrfärdens inkräktande berättarjag möter cyklopet på ön. Men samtidigt ekar också Jaco av teman från Joseph Conrads Mörkrets hjärta: att vi i främmande situationer helt kan förbise den moral vi skulle haft i vår vanliga miljö, men också temat om den vite mannens penetration av det mörka och det främmande, och hur det mörka då samtidigt tar oskyldigheten från den vite mannen.
Det är en mycket stark debut av Per Ole Persson. Han viker aldrig från sitt berättarjags perspektiv. Det är en koncentrerad berättelse med få ord och få känslolägen; rädsla och hot, men jag sträckläser trots äckelkänslorna som väller upp. Det finns helt enkelt inte tid för paus. Och när sista sidan är läst, är jag glad att allt är över.
Annika Koldenius 