Avalon – att inte säga något men ändå berätta allt.

Det här är ingen filmrecension. Inte heller en bokrecension.
Men jag måste ändå säga något. Om film. Om prosalyrik.

Jag såg Avalon idag på Göteborg Filmfestival. Och den lämnar mig inte ifred.

Filmen är omtalad. Den har vunnit ett stort filmpris i Toronto. Den har blivit uttagen till att tävla på filmfestivalen i Berlin i avdelningen för banbrytande film. Det pratas om Johannes Brosts fina skådespel, om regissören – debutanten Axel Petersén. Det pratas också om att den kommer få svårt att hitta en stor svensk publik.
Och när jag letar efter beskrivningar om vad filmen handlar om, så låter det lite olika. Något om 40-talister som vägrar växa upp. Om någonting som håller på att kapsejsa. Om urspårad festfixare. Om fotboja. Om skilsmässa. Båstad. Tennis. Nattklubb.
 Now the party’s over, I’m so tired, som Bryan Ferry i Roxy Music sjunger.

Jag ska inte avslöja. Filmen har svensk premiär 24 februari. Men Avalon liknar ingenting jag tidigare har sett i svensk film.

Jag associerar till det jag läser just nu: Åsa Ericsdotters fantastiska prosalyrik.
Igår läste jag Kräklek. Nu har jag börjat på Förbindelser. För ett år sedan: Svårläst.
Prosalyriken där orden, rytmen, att inte säga något men ändå berätta allt. Att läsa det som finns mellan raderna. Att det som jag trodde var sanning vrids till något helt annat.

Och precis så är det att se Avalon. Jag tror jag förstår vad som pågår. Jag försöker tolka bilderna, gesterna, replikerna. När Johannes Brost klappar på kostymen som hänger där och väntar. (På vad? Det förstår jag senare. Kanske.) Jag försöker läsa mellan raderna. Det outsagda. Det som alla inblandade redan vet, men inte vi i publiken. Och så vrids sanningen till något annat än vad jag trodde från början. Men när börjar vridningen?  Vem är god och vem är ond? Vem är stark och vem är svag? OCH VAD FAN HÄNDE NU?

Det är så skickligt berättat! Glasklart, men samtidigt vidöppet.

Prosalyrik i rörlig bild. Film kan nog inte bli bättre än så här.