Recensionen också publicerad i Borås Tidning 29 juni 2013.
Det kommer många berättelser om flickor nu, skrivna av unga – eller i alla fall inte gamla – kvinnliga författare, som är både ilskna och ärliga. Jag vet inte vad det beror på, men kanske har de växt upp i tron att de är jämställda, men som märker att flickor och kvinnor kontrolleras oavsett vilken kultur de föds in i, bara att sätten är olika.
Johanna Holmström blottlägger i Asfaltsänglar just olika sätt att kontrollera och trycka ner flickor. Det kan ske genom vad kläderna berättar, oavsett om det gäller ett tryck att bära hijab eller slampiga shorts. Det kan ske genom beteende, oavsett om det gäller att verka sexuellt tillgänglig eller försöka göra sig osynlig och därigenom tro att man ska slippa.
I centrum av Asfaltsänglar står systrarna Samira och Leila och deras vänner Jasmina och Linda. De bor i Helsingfors och har en muslimsk invandrad pappa och en finsk mamma som konverterat till islam. Hemifrån finns trycket att vara en god muslim och gifta sig som oskuld med en muslimsk man. I skolan finns trycket att vara som alla andra, annars blir man mobbad. Jag vrider på mig av olust när jag läser hur Johanna Holmström skildrar det subtila maktspelet på skolgården och det som händer mellan unga flickor och pojkar när det börjar pirra i kroppen. Intressant är bland annat att Johanna Holmström ger Leila en kroppens frihet, trots sin hijab, genom att låta henne vara Parkour-utövare i hemlighet.
Det är smärtsamt att läsa Asfaltsänglar. Johanna Holmström har skrivit en berättelse om att försöka bli vuxen i ett flerkulturellt samhälle som går rätt in i kroppen. Samtidigt önskar jag mer. Av språket. Av berättelsen. Den velar, som om Johanna Holmström vill berätta alltför mycket och därför mister nästan hela. Men kraften, ilskan och temat väger upp veligheten. Asfaltsänglar är en måsteläsning.