Ja, David Lagercrantz, låt oss sälja böcker endast i par! En spänningsroman ihop med en lyriksamling till exempel!

David Lagercrantz sa i sina famous last words i intervjun i Babel i söndags att man gärna fick köpa en annan bok också i bokhandeln, när man ändå gick in för att köpa Millennium-boken: Det finns så mycket bra litteratur därute! Köp inte bara min bok! Köp smalare litteratur också! Öppna ögonen!

Jag tyckte verkligen det var en underbar sak att säga. För jag struntar högaktningsfullt i eventuella bakomliggande motiv och tar uttalandet bokstavligen. Köp mer litteratur! Öppna ögonen för något annat!

Ja, läs mer litteratur, helt enkelt. Och inte bara bästsäljarna och mordböckerna. Läs något annat också!
Och för den delen borde också de som enbart läser smalare litteratur någon gång också läsa en bästsäljande spänningsroman?

Kanske skulle man till och med kunna göra så att böcker från och med nu måste säljas i par? Nya riktlinjer från Konsumentverket, liksom.

En spänningsroman tillsammans med en lyriksamling? En chick lit-bok ihop med en faktabok om Andra världskriget? En populär uppväxtskildring från Sverige ihop med en generationsroman från Nigeria.

En riktig ögonöppnare skulle det bli!

 

 

 

 

Mitt nyårslöfte – att läsa mindre!

Ganska ofta får jag frågan: ”Hur mycket böcker läser du egentligen? Mycket, va?”
Jo, så är det nog. Jag läser nog mer än de flesta. Ett par böcker i veckan blir det nog ibland. Ibland mer än så. Ibland mindre.

Så här års summerar många sitt läsande. Hur många böcker blev det under 2012? ”Jag läste 110!” ”Jag läste 150!” ”Jag läste faktiskt över 200!!!”
Och då blir läsandet blir en tävling, en maktkamp om vem som läst mest och flest och bäst och där den som läst flest vinner. Kanske en tävling med glimten i ögat, men jag gillar det inte.

Därför ska mitt nyårslöfte inte handla om att läsa fler böcker, utan om att läsa färre. Som en motreaktion till räknandet och tävlandet helt enkelt.

Jag vet inte om det kommer att gå. Jag har en känsla av att min läsartakt har ökat för varje år sedan 2008, då jag började som redaktör på Bokcirklar.se och gick från att vara en anonym fritidsläsare till att faktiskt arbeta med läsning. Men det är först som bokbloggare och litteraturkritiker på Borås Tidning som jag på allvar börjat skriva upp – och därmed kunna räkna – de böcker jag läst på ett år.

Jag ska också lova mig själv att läsa fler klassiker. Jag ska läsa om det jag läst förut, och läsa nytt det jag inte hunnit med, av våra stora svenska författare: Selma Lagerlöf, Hjalmar Söderberg, August Strindberg, Victoria Benedictsson och Moa Martinson. Finns det fler som borde vara med på listan? Tyck gärna till!

Detta andra nyårslöfte är såklart inspirerat av diskussionen vi haft här på min blogg apropå Jessika Gedins avslöjande att hon inte läst Selma Lagerlöf, även kallad ”Selma-gate” eller ”Gedin-gate”.

Hur många klassiker måste en kritiker ha läst för att vara trovärdig?

I fredags sa hon det, Jessika Gedin:
”Och, ska jag nu erkänna inför hela svenska folket, jag har aldrig läst Selma Lagerlöf.”

”Och du ska vara programledare för Babel!”,
replikerade Kristian Luuk.

För det var i På spåret, 29 minuter in i programmet, som erkännandet kom.

Senare samma kväll hade jag en livlig diskussion på Twitter angående just detta erkännande med några kritiker, bokbloggare och litteraturvetare. Måste en litteraturkritiker och programledare för Sveriges enda litteraturprogram på TV ha läst Selma Lagerlöf?

”Ja”, svarade de flesta på den frågan.
Jag tillhörde inte de flesta. Jag ryckte ut till Jessika Gedins försvar, jag.

Att Selma Lagerlöf tillhör vår svenska kanon och att hon är viktig och relevant är knappast ett påstående som jag kan säga emot.
Men hur många böcker av Selma måste jag ha läst? Hur många böcker av Strindberg? Och därefter? Hur många titlar av Hjalmar Söderberg? Moa Martinson? Victoria Benedictsson? Var går gränsen?

Kan en kritiker uttala sig trovärdigt om litteratur utan att ha läst våra svenska – och för den delen utländska – klassiker?
Kan någon vara programledare för ett litteraturprogram utan att ha läst Selma Lagerlöf?

Ja, det är den aktuella frågan.

Jag tycker ju att det går alldeles utmärkt ändå, utan Selma. Jag tycker att grundläggande kunskap om litterär utveckling, litterära strömningar och en journalistisk nyfikenhet på berättelser och författande räcker långt. Att ha tuggat sig igenom hela Selmas, Strindbergs och Söderbergs utgivning ger inte en större förståelse för litteratur än någon som bara läst Den allvarsamma leken. Som exempel. Förståelse för litteratur handlar om något annat. Men just nu verkar jag vara ensam om att tycka det.

(Diskussionen fortsätter på fler bloggar. Läs också Bokhoras fredagsfråga från 4 januari och Enligt O för fler kommentarer kring ”Gedingate”.)

Äntligen gillar jag Babel! (Och det är Daniel Sjölins förtjänst.)

Igår var det säsongspremiär för Babel.

För första gången sedan Jessika Gedin blev programledare tittade jag faktiskt hela programmet. Och mer ändå: jag gillade!

Jag har ju tidigare haft synpunkter på Babel, tyckt att promgramidén rymmer för många program, försökt omfamna för mycket. Ibland har det rent ut sagt varit dålig TV.

Igår var det bättre. Intervjuerna med Caitlin Moran och Mikael Niemi var lysande. Intervjun med Karolina Ramqvist något blekare. Men värst är det ändå när svenskar ska prata engelska. Brrr. Riktigt dumt var det att placera Ramqvist och Moran att samtala om någon slags 90-talsfeminism. En storpladdrig engelska mot en eftertänksam svenska. Det kan väl bara sluta i ett dåligt samtal:

Vadå ”svenska feminister har ingen humor”? som Karolina Ramqvist sa. Själv dör jag av skratt när jag läser Liv Strömquist. Men det kanske inte Karolina Ramqvist gör… Jag tycker snarare att Ramqvist själv verkar humorbefriad och den åsikten baserar jag helt på hennes val av böcker i Biblioterapin: Maken av Gun-Britt Sundström och en biografi om Sartre och de Beauvoir. Någon slags humorlös pretentiös ängslighet i de valen, enligt mig. Då förstod Mikael Niemi och Caitlin Moran syftet med Biblioterapin bättre – deras val var verkligen roliga.

Bäst i gårdagens Babel? Daniel Sjölins återuppståndelse såklart! Det finns en sådan lättsamhet i hur han beter sig när det finns en kamera eller publik i hans närhet. Daniel Sjölin är född att ha en lyssnande och tittande publik. Må han alltid finnas i kameralinsens närhet!

Att dessutom själva programinslaget är genialt gör det inte sämre. Gårdagens letande efter tegelbruket där Lisbeth Salander spikar fast sin bror med en spikpistol är precis så som jag vill att bra TV ska vara – en berättelse gestaltad genom bilder av möten med människor och platser som jag aldrig skulle fått möta annars. Jag tycker egentligen att detta programinslag egentligen är värt ett eget TV-program!

Go Daniel! Sluta låtsas att du är författare och inse ditt riktiga kall här i livet: TV!

Daniel Sjölin i gårdagens Babel när han äntligen hittat PLATSEN!

Daniel Sjölin är tillbaka i Babel! Read all about it!

Det kom ett pressmeddelande…

Daniel Sjölin är tillbaka i Babel!
Eller rättare sagt så här: ”Daniel Sjölins Detektivbyrå AB får stororder från public servicejätte.”

Daniel Sjölin ska alltså inte ta över som programledare från Jessika Gedin, utan vara reporter, leka detektiv och leta efter fiktiva platser i verkligheten.

”Under vilken gran utspelar sig kärleksakten mellan Hillevi och Trond i Kerstin Ekmans Guds barmhärtighet? Exakt var på Järvafältet  i Sundbyberg står den gigantiska, sönderbombande byggnaden som föreställer Per Albin Hansson huvud i Lars Jacobson Vännerna? Och exakt vilken rulltrappa i Stockolms T-bana är det som författarwannaben i Paul Soares Det finns inga hajar i Tisaren aldrig kommer ur?”

Jag tror det blir bra, det! Mycket bra till och med!

Read all about it på Babelbloggen.

Dela upp Babel i tre program – här är mina förslag!

Jag sitter och tittar på Babel. Jag har egentligen inte tittat på Babel under den nya säsongen med ny programledare och ny programtid, men nu sitter jag och tittar på SVT Play och ser programmen i en följd. Som gammal TV-görare är det intressant att se flera TV-program i en serie i en följd; strukturerna blir exaktare, programelementen framträder i tydlighet. Vilka byggstenar fungerar i flera program i rad? Vilka blir trista? Vad längtar jag efter i nästa program?

Faktum är att jag rätt fort blir uttråkad. Och det är inte alls Jessika Gedins fel. Det är hela formatet det är fel på. Jag slutade egentligen titta på Babel regelbundet när det blev en timmes litterär talk-show med flera gäster och publik.

Jag har svårt för talk-shows. Talk-shows kräver gäster som kan prata, det hörs ju på namnet. Författare är ganska ofta personer som hellre skriver än talar. Eller så pratar de för mycket när de väl får chansen. Och att prata om sitt eget skrivande, eller sina egna berättelser? Nej, det fungerar sällan jättebra. ”Läs boken istället!” tycks många vilja säga i tanken att avslöja för mycket av handling eller mening. Bättre är det när kritiker eller översättare tar plats i studion och samtalar i ett utifrånperspektiv på litteraturen.
Talk-shows kräver också en programledare som kan samtala och inte bara ställa frågor, eller i alla fall få sina gäster att samtala med varandra – helt enkelt en aktiv programledare som lägger sig i, som tar lite plats, som flirtar med publiken. Inte en utfrågare.

Det bästa i Babel är när gästerna själva tar över programmet och ger det liv. Som när Åsa Linderborg, Jonas Sjöstedt och David Lagercrantz pratar arbetarlitteratur. När människor samtalar med varandra fritt så vet man aldrig var det ska hamna någonstans! Det ger nerv och spänning. Och visst är reportagen bra också, människor i sin rätta miljö blir alltid mer avslappnade och mänskliga (om det är så vi vill ha dem?). Jag älskar intervjuerna med Elizabeth George och Tomas Bannerhed.

Ibland undrar jag också över urvalet i programmet – nyhetsvärderingen om vi vill kalla det så. Nathan Larson? Var det någon reporter som ville åka till New York, eller? Och tema-tanken?
Teman är jättekul när man jobbar i en redaktion, det vet jag själv av egen erfarenhet. Men det är verkligen inte roligt att titta på! Krimspecial? Den som inte gillar deckare stänger av direkt. Italien i litteraturen? Bara för att Silvia Avallones Stål är en jättebra bok så behövs det inte göras nästan ett helt Babel om Italien i litteraturen. Variation, spänning och nerv är det som får mig att stanna kvar och vilja titta klart på ett program.

Okej. Jag kanske är lite sur idag. Så himla dåligt är Babel inte för det mesta. Men det är så synd att det bara finns ett litteraturprogram. Det måste liksom gapa efter mycket och rymma allt då: författarintervjuer, temasamtal, reportage med författaren på plats i något som anknyter till hens roman, facklitteratur om Carola (hallå!), små roliga kortfilmer som visas när nya gäster ska tas in. Puh! Det är som om Babel inte riktigt vet vilket sort program det vill vara. Allra bäst fungerar Babel de sista fem minuterna, när gästerna ska ge boktips.

Dela upp Babel i flera olika program! Det är verkligen mitt förslag.

Så hej alla TV-producenter som läser min blogg! Här kommer tre nya TV-program om litteratur.
Kom ihåg var ni läste det först:

Bokcirkeln

Tre personer med rörliga intellekt, vana av att sätta ord på känslor och vana vid berättelser, diskuterar en aktuell bok tillsammans med en samtalsledare/programledare. Det kan vara en kritiker, en annan författare, en konstnär, en bibliotekarie, en filmjournalist, en filmregissör osv. Författaren sitter i publiken och lyssnar och ger i de sista tio minutrarna av programmet sin bild av berättelsen.

Talk-showen

Man kan säga vad man vill om Skavlans kvinnosyn, men det är faktiskt en bra talk-show där gästerna uppmuntras att prata med varandra. Åh, vad jag gillar samtal som man från början inte vet var de ska hamna. Men snälla, gör det inte till något annat än en talk-show då! Låt samtalet om litteratur, från olika perspektiv, vara den röda tråden. Nya titlar, nya författare, kritik, översättare – allt kan få plats. Och skippa tema-tanken!

Det aktuella litteraturnyhetsprogrammet

Litteratur ute i miljö! Varför inte spela in litteraturprogram ute på plats? Med påor från ett bibliotek, hemma hos någon författare och med fokus på nya titlar, branschsnack osv, med dramaturgin lånad från sportnytt eller ekonominyheterna: topplistor, mest utlånade på biblioteken just nu, veckans snyggaste omslag, hetaste nya förläggarna, veckans snackis på bokbloggarna, jämföra recensioner. Jösses, jag trodde inte att jag skulle skriva det här men: göra litteraturen lite sexigare.