Etikettarkiv: Jens Liljestrand

Recension: Adonis av Jens Liljestrand

Det handlar om att få vara med i gemenskapen. Att få tillhöra till varje pris. Att visa en fasad som är orubblig, för annars är man svag. Möjligheten att få vara någon, bara tillsammans med andra och bara då.

Adonis är Jens Liljestrands romandebut, efter den prisade novellsamlingen Paris-Dakar. Liljestrand är kvar i undersökningen av manligheten och i Adonis krestar berättelsen kring en manlig studentkör i Lund. Nu har de återträff i en sommarstuga, flera år efter kören splittrats.

Återträffen som tema är ett enkelt, men ändå genialt upplägg för en berättelse. Det finns en nutid och en dåtid att bygga karaktärerna kring. Adonis består följdaktligen av tio kapitel där varje kapitel har en berättare, en röst, en version av sanningen av det som hände då. Alla spelar sina invanda roller. Det är musikalstjärnan Paul, musikgeniet Bengt, de olika bröderna Carl och Frederik, Gudjon, Ulrich, Sjöström och Jonathan. Men också CC, körens inoficielle ledare och CC:s dotter, Benedikte.

Kapitlen är var för sig fantastiska berättelser. I manlighet, mänsklighet, att hålla fasader, i offentliga versioner av sanningen. Men efter ett tag lär jag mig Liljestrands konstruktion. Prosan slocknar, glöden i berättelsen falnar. Det blir trist, upprepande, tappar skärpan, även om varje kapitel har sin berättare, sin sanning.

Jens Liljestrand är förutom författare också litteraturforskare och det färgar av sig. Han monterar isär, undersöker vetenskapligt, nästan febrigt manligheten, dess svagheter och hur de tar sig uttryck i grupptryck, arrogans och bögskräck. Men det är aldrig reflekterande, bara redovisande: så här agerar män i sådana här situationer. That’s it. Männen blir diagnoser av tillkortakommanden, snarare än verkliga. Och jag får också känslan av att Liljestrand inte tycker om sina karaktärer; att han visar svagheterna, såren, pillar upp sårskorpan och häller ett helt saltkar i dem för att läsaren verkligen ska förstå: ja ja, det är svårt att vara man.

Och samtidigt: det är där det bränner till; i de enstaka berättelserna. I Helges ensamhet, och hur han resonerar med sig själv. I Pauls stjärnarrogans. I Sjöströms förnekelse. I Ulrichs sjukdom. I det lilla är Liljestrand den perfekta berättaren. Men inte när kapitlen står tillsammans för att bygga en hel roman.

Recensionen publicerad i Borås Tidning 12 oktober.

 

Lämna en kommentar

Under Recensioner, Svenska författare

Läsning pågår: Adonis

Jag har inte hunnit särskilt långt, men jag tror att jag kommer att gilla i alla fall historien i Jens Liljestrands Adonis. Framför allt för att det är hög igenkänningsfaktor. Ja, jag har sjungit i studentkör en gång i tiden.  Jo, jag har varit fullblodsstudent med allt studentikost som följer med på köpet – sittningar, middagar, practical jokes, sena nätter, omtentor. Jo, jag har varit på återföreningar…

Men man har jag ju aldrig varit. Och det är ju framför allt manskildringen som Jens Liljestrand gjort sig känd för och som gjort att jag gillade hans debut, novellsamlingen Paris-Dakar – isärplockningen av det manliga beteendet.

Mycket manlig läsning denna höst.
Först Belägring, sen Outsider, sen Drömmar av plåt och nu Adonis.

 

Lämna en kommentar

Under Läsande

Höstens 10 skönaste böcker!

Nu har jag läst Svensk Bokhandels gigantiska katalog ”Höstens böcker 2011 Vuxen” från pärm till pärm och det är så mycket jag vill läsa, bläddra i, titta på, lukta, smeka.

Men jag har gjort ett urval baserat på tre kategorier: Nyfiken på, Längtat efter och Måste läsa – höstens 10 skönaste böcker, helt enkelt… Jag presenterar dem här utan någon som helst rangordning.

(Jag har också valt ut höstens 10 bästa fackböcker, men de presenterar jag senare.)

 

Nyfiken på

1. Silke Scheuermann Rika Flickor (Weyler förlag)
2. Helene Hegemann Axolotl Roadkill (Natur och Kultur)
Jag är rysligt dålig på tyska författare, men inför årets bokmässa så är jag nyfiken på dessa två tyskor. Scheuermann är etablerad författare i Tyskland och har vunnit flera priser, Rika flickor är en ny novellsamling. Hegermann är uppmärksammad debutant, född 1992.

3. Rut Hillarp Dagboken (Atlantis)
Jag hade inte hört talas om Rut Hillarp innan höstens katalog. Men ursäkta – vem vill inte läsa en dagbok av en poet, fotograf och erotiskt geni? Litteraturprofessor Birgitta Holm har gjort urvalet.

Längtat efter

4. Amanda Svensson Välkommen till den här världen (Norstedts)
Jag älskade Amanda Svenssons första roman Hey Dolly. Jag är nyfiken på vad hon skriver nu, om hon håller samma stil.

5. Jens Liljestrand Adonis (Ordfront)
Adonis är Jens Liljestrands första roman. Tidigare har han skrivit novellsamlingen Paris-Dakar som vunnit Tidningen Vi:s litteraturpris som var en fantastisk skildrare av olika mansroller.

6. Sara Mannheimer Handlingen (W&W)
Efter Reglerna kommer Handlingen. Sara Mannheimer belönades med Borås Tidnings Debutantpris. Klart jag är nyfiken på uppföljaren.

7. Jonas Karlsson Spelreglerna (W&W)
Ännu en novellsamling av den smartaste novellförfattaren Sverige har – Jonas Karlsson. Ja tack, bring it on!

8. Claire Castillion Bubblor (Sekwa)
Jag älskar de nya franska författarna. Sekwa har det bästa urvalet. Castillion är den bästa i det urvalet.

Måste läsa

9. Lars Kepler Eldvittnet (AB)
Jag kan inte hjälpa det, men jag gillar Lars Kepler. Jag gillade Paganinikontraktet mer än Hypnotisören. Får se hur jag gillar Eldvittnet.

10. Haruki Murakami 1Q84 Tredje boken (Norstedts)
Jag måste läsa tredje boken för att få veta hur det går för Aomame och Tengo. Aomame är min coolaste litterära hjältinna någonsin.

2 kommentarer

Under Bokbranschen, Boktipset, Läsande