Etikettarkiv: Jens Lapidus

Vad skönt det är att höra Martina Lowden såga Jens Lapidus novellsamling

Det är aldrig roligt att såga en bok när man är kritiker.
Nej, det är faktiskt inte det.

Det är ju massa tid och möda och förhoppningar och slit som en författare har lagt ner på att få ihop sin berättelse, få den i presentabelt skick. Och så kommer en kritiker och tycker att den är rent ut sagt dålig.

Jag har själv skrivit kritiska recensioner. ”Sågning” är kanske ett väl starkt uttryck, jag försöker alltid hitta något som är bra. Men ibland går det faktiskt inte. Och så skäms jag lite som kritiker, känner mig dum och elak och undrar om jag har missat något, fast ”snäll” och ”tillåtande” knappast är måsten i kritikerns yrkesbeskrivning. Det kniper ändå lite i magen.

Och det är verkligen ovanligt med rejäla sågningar av litteratur. Kanske för ovanligt? Kanske är vi kritiker lite för snälla när vi recenserar? För att det faktiskt kniper i magen att säga att någons kreativa arbete och nedlagd möda är dålig?

Därför är det jätteskönt att höra Martina Lowden i dagens Kulturnytt i P1 där hon sågar Jens Lapidus nya bok Mamma försökte jäms med fotknölarna. Hon skäms inte alls för att kalla den dålig. Snäll och tillåtande är hon verkligen inte. ”Mamma försökte är en bok som består av lågvattenmärken”, säger hon. Så skönt!

Lyssna här på Martina Lowdens recension.

En annan sågning som är skön att läsa för en (kanske alltför snäll?) kritiker är Nina Lekanders recension av Kajsa Ingemarssons Någonstans inom oss. Läs den här.

9 kommentarer

Under Bokbranschen, Recensioner

Novellix: Noveller som läses bäst var för sig.

Jag har alltid läst Novellix noveller i ett svep när de kommer, alltid i fina kvartetter.
Jag tror jag ska sluta med det.
För även om de är fyra fristående berättelser, av fyra mycket olika författare, så speglar det och spiller över. Om en berättelse står ut, så blir de andra ointressanta och lama.
Nej, en och en ska de läsas. Gärna med flera dagars, kanske flera veckors, mellanrum.
Men det blir nästa gång.
För nu läste jag Novellix 9-12 i ett svep och två av dem orkade jag inte läsa ut för jag tappade intresset för berättelsen. Jag trodde inte jag skulle skriva detta, men varken Amanda Svenssons eller Helena Granströms noveller fick mig att bladvända. Båda hade en melankolisk och vacker ton, men berättelsernakändes avlägsna. Istället tyckte jag om Jens Lapidus och Wille Craafords historier: roliga, smarta, sorgliga, enkelt och rakt berättade.
Konstigt, det där med novellformatet – det kräver verkligen en bra historia, snarare än ett vackert språk eller fina formuleringar och tankar.

20120522-181151.jpg

Lämna en kommentar

Under Recensioner, Svenska författare