Etikettarkiv: Jag ringer mina bröder

Recension: Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 16 oktober 2012.

Jonas Hassen Khemiri har ju blivit någon slags ikon. Omhuldad. Älskad. Prisad. Kanske med rätta. Men jag har alltid haft svårt att komma in i hans berättelser. Jag tycker att hans tydliga och kontrollerade form och hans lekar med språket alltid har stått i vägen för berättelsen och budskapet och därmed också för min läsupplevelse. Det är duktigt, retoriskt, intellektuellt och smart. Men blir samtidigt kyligt avståndsskapande och också övertydligt.

Jag ringer mina bröder är från början en krönika som skrevs som en reaktion på bombdåden i Stockholm 2010, då två bomber exploderar med tio minuters mellanrum på tvärgator till Drottninggatan. Det är fullt med människor ute eftersom det är mitt i julhandeln. En man hittas döende vid den senare av explosionerna och polisen tror att det rör sig om terroristbrott.

Nu har Jonas Hassen Khemiri byggt ut krönikan till en 127 sidor mycket liten roman. Jag har inte läst krönikan. Bara hört talas om den. Så jag läser romanen Jag ringer mina bröder utan att veta hur mycket från krönikan som finns kvar i romantexten.

Jonas Hassen Khemiris prosa har en tydlig röst. Alla de texter av Jonas Hassen Khemiri som jag läst har en tydlig berättare och oftast mår de faktiskt bättre av att läsas högt än att finnas enbart inuti läsarens huvud. Dramatisering ger texterna mer liv. Större tydlighet. Det gäller också för Jag ringer mina bröder. Men handlar inte skönlitteratur om att texten får liv just inuti läsarens huvud? Kallas det inte annars “dramatik” och behöver iscensättas?

Jag leker älskar, älskar inte med Jag ringer mina bröder, som man leker älskar, älskar inte med prästkragens kronblad. För Jag ringer mina bröder är också den alltför formmässigt smart förpackad. Det blir för mycket retoriska krumbukter när romantiteln återkommer som ett omkväde. Det blir för mycket form när korta replikskiften varvas med långa prosastycken utan interpunktion. Budskapet hamras in med poänger. Formen skapar också ett avstånd till huvudpersonen och jag kommer inte nära. Det blir för snyggt, för stilistiskt säkert och därför också svalt och tråkigt. Det är faktiskt tråkigt. Jag har förstått för längesedan, men Khemiri vill ändå i romanens sista kapitel få till en slutkläm som verkligen hamrar in.

Men ibland kanske det behövs övertydlighet? Kanske vi är så dumma så att vi behöver övertydlighet? Jonas Hassen Khemiri är en politisk författare med en agenda, en författare som undersöker perspektiv och sanningar, vi och dom, och då kanske det behövs övertydlighet? Och jag ser både en återhållen ilska och en förlamande rädsla i texten; locket på, men det kommer snart att explodera, jag kan se hur texten snart kommer att explodera. Khemiri ville ju säga något med sin krönika, och kanske krönikan hade räckt? Men en krönika har inte lika lång livskraft som en bok; skönlitteraturen lever längre, dramatiken lever längre, för visst ska Jag ringer mina bröder också bli pjäs på Malmö Stadsteater med premiär i januari 2013.

Älskar, älskar inte? Jag låter de sista kronbladen sitta kvar, tror jag.

Annonser

3 kommentarer

Under Recensioner, Svenska författare

Recenserande pågår: Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri

Det är lite som att plocka en prästkrage: älskar, älskar inte.

Jag har svårt att bestämma mig.
Eller så har jag bara svårt att formulera mig? Med vissa böcker vet jag direkt. Andra tål att fundera på.

Som denna.

Jag har läst den två gånger nu och går fortfarande omkring och tänker.

Älskar.
Älskar inte.

Jag har några timmar till att tänka.
Första recensionsdag är på tisdag.

20121013-203026.jpg

1 kommentar

Under Recensioner, Svenska författare

En Jonas Hassen Khemiri-överraskning!

Vardagspoesi

Kommer hem.
Vittjar brevlådan.

Ett paket!
Med mitt namn!

Öppnar upp.
Drar ut.

Vilken överraskning.
Ska recensera.
Jonas Hassen Khemiri 3000 tecken.

20121004-180418.jpg

Lämna en kommentar

Under Bokbranschen