Min breda bokhylla och Ingmar Bergmans VHS-dito – bredd och genuin passion!

Jag läser i dagens DN om Ingmar Bergmans VHS-samling i huset på Fårö och tänker direkt på min egen bokhylla – skillnaden mellan film och litteratur, skillnaden mellan fint och fult.

Ingmar Bergman var filmälskare. Han äskade film så mycket att han ville se allt. Alltså fanns allt i Bergmans filmsamling. Allt! I hyllorna fanns bland annat Ghost busters, Den vilda jakten på stenen, Strictly Ballroom, Terminator… Tillsammans med Michael Haneke, Kurosawa, Allen… Eller som det står i artikeln:

”Just bredden är fascinerande. Den vittnar på ett vackert vis om Bergmans högst genuina passion för film. Han älskade film och han var en hängiven storkonsument.”

”Bredd” och ”genuin passion” i samma stycke! Som att de inte kan vara utan varandra!

Jag älskar det!

Men. Försök nu att applicera samma meningar på en litteraturkritiker. Ja, byt nu ut ”film” mot ”böcker” i de ovanstående meningarna!

Inte?

Nej. Mången ”litteraturälskare” som jag stött på skulle aldrig tala om ”bredd” i sin genuina passion för litteratur. Där handlar det snarare oftast om tvärtom – har man passion för litteratur så pratar man uteslutande om passion för ”fin” litteratur och räknar inte in populärlitteraturen i den passionen. Man fnissar istället lite obekvämt vid namn som Läckberg, Kepler och Brown och säger: ”Nä, de har jag verkligen aldrig…”

Och återigen minns jag den uppskruvade stämningen bland många (men inte alla) bibliotekarier på ett seminarium jag deltog i på Bokmässan 2010, när jag visst tyckte att Liza Marklund hade en given plats på biblioteken. Var fanns ”bredd” och ”genuin passion” i samma anda där?

När Ingmar Bergman hade ångest och svårt att somna så tittade han på något lättsamt, avslöjar han i ett samtal med Woody Allen.

När jag är trött och har svårt att koncentrera mig läser jag Denise Rudbergs Elegant Crime-böcker, avslöjar jag i denna blogg till just dig.

Och om Ingmar Bergman kunde älska både James Cameron och Andrej Tarkovskij med bredd och genuin passion, så kan väl en litteraturkritiker (dvs jag) älska både Katarina Wennstam och Sara Stridsberg med samma bredd och genuina passion?

Eller är det omöjligt?
”Bredd” och ”genuin passion” i samma mening som ”litteratur”?

Jag hoppas inte det.