Maj – vilken läsmånad!

Jag tror jag aldrig läst så många böcker på en månad som jag gjort i maj i år.
Okej, jag vet att det inte är någon tävling det här med läsning, men ändå.

Kolla här:

Jaco av Per Ole Persson, Dubbelexponering av Suzanna Dilber, Alltid du av Pernilla Alm, Ingen jord den andra lik av Varg Gyllander, Den krympande hustrun av Andrew Kaufman, Stål av Silvia Avallone, Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, Novellix noveller 9-12, Väntrum av Valeria Parrella, Förlåtelsen av Hanne-Vibeke Holst och Havsmannen av Carl-Johan Vallgren.

Tre recensionsböcker för Borås Tidning – Jaco, Dubbelexponering och Förlåtelsen (kommer nästa vecka). Stål är också ett recensionsexemplar som jag snart ska skriva recension på till bloggen. Men annars bara ren nöjesläsning.
Och många bra titlar också!

Havsmannen tillhör nog kategorin ”Årets starkaste läsupplevelse”, tätt följd av Jaco som var närmast en skräckläsupplevelse.
Månadens överraskning är nog Pernilla Alms Alltid du, som jag fortfarande går omkring och tänker på. Visst är det chick-litt, men ändå lyckas den överraska med trovärdigt språk och, en för sin genre, oväntad upplösning.

Månadens överraskning:

Recension: Ingen jord den andra lik av Varg Gyllander

Jag har alltid gillat Varg Gyllanders deckare. Det är precis som Mari Jungstedt eller Camilla Läckberg: det är bra historier, lättsmält, tar några timmar att läsa – ungefär som att se på en amerikansk actionfilm, ren och skär underhållning.

Ingen jord den andra lik är Gyllanders fjärde bok om kriminalteknikerna Ulf Holtz och Pia Levin. En skalle hittas på en arkeologisk utgrävning. Men det visar sig att skallen inte är mer än några årtionden gammal. Vem kan den ha tillhört? Har ett mord begåtts? Samtidigt så brinner en skola ner i ett miljonprogramsområde, men polis och brandmän blir attackerade av de som bor där.

Det är ett beprövat koncept. Lite samtidsfrågor, lite relationsdrama, lite parallellberättelser i dåtid som har betydelse för nuet. Och jag är faktiskt mer förtjust i denhär historien än någon av de andra i serien (jag gillade den första Somliga linor brister riktigt bra också), även om det är lite väl många slumpartade möten, tillfälligheter och gudomliga polisiära insikter som löser gåtan med vem som gjorde vad. Men jag kan köpa det, för det är så det måste vara i den här genren. Och upplösningen är så oväntad att jag mer blir glatt överraskad än suckar.

En sak som jag gillar med Gyllander, och jag vet att jag skrivit om det i tidigare recensioner, är att hans deckare är lite sexiga. Karaktärerna ligger faktiskt med varandra, raggar upp varandra, längtar efter varandra. Det finns något desperat vackert mellan raderna, en känsla av någon slags rå hetta och längtan som jag varken hittar hos Läckberg, Jungstedt eller för den delen Rudberg. Där är det mer familjeromantiskt eller svalt elegant. Människobeskrivningarna är verkligen Varg Gyllanders styrka. Personerna känns levande och verkliga.

Några invändningar dock. Jag tycker Varg Gyllander ibland hastar iväg lite för fort över vissa scener, det blir lite väl effektivt och ibland skulle prosan må bra av att vara lite fylligare, bara lite mer broderad. Miljöbeskrivningarna är lite snåla, jag känner inte riktigt att jag är på platsen där det händer. Jag vill också ha ännu mer fokus på det kriminaltekniska arbetet. Kan jag få det nästa gång, tack?