Det kommer aldrig finnas någon så genial som Nora Ephron. Som gjort så mycket med en enda scen. Som med humor som främsta vapen visar på svårigheten i att närma sig varandra i kärlek. Och sex.
Det är såklart scenen i När Harry mötte Sally som jag tänker på. ”Can I have what she’s having?” När Harry säger att han vet när en kvinna fejkar, och Sally måste visa att han inte fan vet vad han snackar om. En enda scen. Som säger allt. Som var förlösande för många samtal kring den kvinnliga orgasmen. Eller brist på… (Ja, jag har också fejkat. Men det var länge sedan nu. Och varje gång jag gjirde det, tänkte jag på den scenen.) Scenen visades om och om igen, blev en klassiker. Filmhistoria.
Flams och trams, visst ibland är humorn så, men aldrig juvenil. Nora Ephron gillar sina karaktärer, hon gillar människan. Ömhet. Och det fascinerande när filmerna visas på TV då och då, när jag säger ”jag ska bara kolla i tio minuter för jag har ju sett den så många gånger”, men att jag alltid blir sittande kvar, till slutet, för att det är så bra. För att jag bryr mig om människona i filmerna, jag vill se att det går bra för dem, den här gången också.
Det är inte bara När Harry mötte Sally som är genial. Också You’ve got mail och Sleepless in Seattle är Nora Ephrons. Det är filmer som jag kan se om och om igen för att manus är så bra, för att värmen och humon finns där, för att det alltid är lyckliga slut. Jag som egentligen inte gillar lyckliga slut i böcker, älskar lyckliga slut i filmer. Kärleken med förhinder – kommer de att få varandra? Ja. Det får de! Harry får Sally, Sam får Annie, Kathleen får Joe. Och jag pustar ut.
Men det som jag också kommer att minnas Nora Ephron för är hennes också geniala parafras på Stieg Larssons hjälte Lisbeth Salander, när hon skrev The girl who fixed the umlaut i The New Yorker för nästan exakt två år sedan. Jag läste den då och skrattade så jag tjöt. Det är humor på genial nivå. Läs den här.
Helena Lindblad skiver fint om Nora Ephron i dagens DN. Läs här.
Så undrar jag om det finns scener liknande den i När Harry mötte Sally i någon bok?
Eller om det finns något par i någon bok som är lika klassiska som Harry och Sally, Sam Baldwin och Annie Reed, Kathleen Kelly och Joe Fox?
Eller är det det som är skillnad på böcker och film?
Att dessa historier fungerar alldeles utmärkt i rörliga bilder, men bara blir töntiga i skriven text?
Annika Koldenius 