Etikettarkiv: Himmelsdalen

Vad jag skriver i boken under recensionsläsningen? Ingenting!

”Läsare får vanligtvis ta del av vad tidningens litteraturkritiker skriver om en bok – men vad är det hon eller han skriver i boken, under läsningen? Nu är det möjligt att få veta!”

Det började i december förra året när UNT lanserade att den intresserade läsaren kunde följa kritikern Therese Erikssons anteckningar medan hon läste Merethe Lindströms Dagar i tystnadens historia. Det var understrykningar, anteckningar i marginalen, utropstecken.

Samma sak görs nu med Ulrika Knutsonsanteckningar i Lisa Bjurwalds bok om näthat: Skrivbordskrigarna. Sista dag för nedladdning av den versionen är IDAG.

Jag kan i alla fall glatt avslöja vad jag skriver i boken under läsningen: INGENTING!
Det skulle vara mycket tråkigt för en läsare att följa min recensionsläsning digitalt.

Det kanske är ett stort no-no att faktiskt avslöja att jag aldrig antecknar i marginalen, aldrig stryker under, aldrig gör utropstecken eller frågetecken i texten med en penna medan jag recensionsläser. Det är inte så jag arbetar när jag recenserar. Jag tycker det avbryter mitt läsflöde, helt enkelt. Det stör min läsarkänsla. Jag vill inte anteckna innan jag läst klart hela boken.

Så här gör jag: Jag läser igenom hela boken en gång, från början till slut. Och sedan när jag börjar skriva min recension, så har jag boken bredvid mig och slår upp de sidor jag behöver för att kunna skriva.  Oftast kommer jag ihåg var i texten jag ska leta. Ibland får jag bläddra lite.

Jag har faktiskt prövat en gång att anteckna i marginalen. Och det var då jag lovade mig själv att aldrig göra om det.  För när jag skulle skriva recensionen så hade jag glömt bort varför jag hade gjort de där utropstecknen och satt de där frågetecknen. De blev mer förvirrande än hjälpande. Och den recensionen var en av de svåraste jag någonsin skrev, den höll aldrig på att bli klar. (Boken i fråga var Himmelsdalen av Marie Hermansson.)

Nå. Hur gör ni när ni läser och sedan ska skriva om böcker?

 

4 kommentarer

Under Läsande, Litteraturkritik, Recensioner

Recension: Himmelsdalen av Marie Hermanson

Det handlar om sannolikhet, att det skulle kunna vara sant; att det faktiskt skulle kunna vara möjligt. Och där i ligger spänningen.

För Himmelsdalen är en spänningsroman, en riktig thriller. Det är ingen tvekan om det. Marie Hermanson planterar skickligt ut tecken i början av boken för att underbygga osäkerheten i det som verkar vara alldeles normalt: darrande händer på ett oöppnat brev, en lite för ivrig taxichaufför, en lite för vacker Himmelsdal, en väg som ser ut som en snara. Och en klaustrofobisk stämning byggs sakta upp.

Det onda är inte påtagligt, utan det är snarare så att det onda lurar någonstans i det vardagliga. Läsaren förstår att något snart kommer att inträffa som kommer att få ödesdigra konsekvenser. Och jag vågar knappt läsa vidare när obehaget kryper på – jag känner ren och skär skräck!

Himmelstal är namnet på vad som först verkar vara ett lyxigt vilohem för utmattade människor. Här hamnar den oskyldige, gode tvillingbrodern, inbjuden av sin intagne bror som genast övertalar den gode brodern att byta identitet med honom några dagar med uppmaningen: ”Jag ska bara fixa några saker, ha det skönt och vila upp dig medan jag är borta”. Några dagar visar sig bli fler. Och fler. Och nu visar sig Himmelstal istället vara en välbevakad, hemlig psykiatrisk klinik där de intagna utsätts för nydanande experiment. Den gode tvillingbrodern inser att han blivit lurad, kan inte ta sig därifrån och måste nu övertyga läkarna om att han och brodern bytt plats. Men läkarna lyssnar inte. Och mardrömmen växer i styrka.

Det skulle kunna vara sant. Det skulle kunna hända. För det finns ont och gott i världen. Det finns sjukt och friskt. Marie Hermansons nya roman tänjer på gränsen där mardröm och verklighet möts. Och det är Marie Hermansons styrka – att skapa en obehaglig stämning i det till synes enkla och vardagliga. Eller snarare i det som borde vara vanligt, men som visar sig vara något annat. I känslan av att aldrig kunna känna sig trygg. Att inte kunna lita på någon annan människa. Att hela tiden vara på sin vakt. Läsaren vet att något är fel, letar efter fler tecken, försöker lista ut vad som är lösningen på gåtan. Men ingenting är riktigt till synes vad det verkar vara; allting får en annan betydelse än vad det hade från början.

Till stora delar är Himmelsdalen är riktigt spännande. Kommer den gode tvillingen någonsin att kunna ta sig därifrån? Vad måste han göra under tiden för att överleva inne i Himmelsdalen? Kan en god människa bli ond i en ond miljö, eller kommer det goda alltid finnas kvar inom oss? Berättelsen drivs framåt i ett ständig obehag och mörker som är svårt att ta sig ur.

Men jag funderar över de motsatsteman som finns i berättelsen: det friska mot det sjuka, det goda mot det onda, läkarauktoriteter mot patienter, instängdhet mot frihet. Också namnet Himmelsdalen är en motsats i sig, som om Marie Hermanson pekar med hela handen vad hon vill säga. Egentligen vill jag inte ha någon djupare mening, utan bara ryckas med i spänningen, i det osynliga hotet. Jag vill veta gåtans lösning – kommer den gode brodern lyckas ta sig därifrån? Däri ligger hela Himmelsdalens behållning. Det är därför jag läser vidare.

Tills det är 17 sidor kvar. Då kastar Marie Hermanson in en osannolik deus ex machina som stjälper hela läsupplevelsen ner i djupaste pekoral. Hade Himmelsdalen slutat innan det, hade jag fått stanna kvar i obehaget, i ofriheten, så hade berättelsen slutat i kolsvart mörker och skräcken varit fullkomlig.

Recensionen är också publicerad i Borås Tidning, 2 september (pappersupplagan). Här är länk till webb-publiceringen.

7 kommentarer

Under Deckare/Spänning, Recensioner, Svenska författare

Hur ska det gå i Himmelsdalen?

Det här med spänningromaner…

Jag tänker en del på det just nu, eftersom jag just läst ut Marie Hermanssons nya bok Himmelsdalen och som bäst håller att skriva en recension till Borås Tidning.
Ja, den är spännande. Ja, jag ville läsa färdigt för att veta hur det skulle gå. Men jag hade inte tänkt mig Marie Hermansson som en spänningsromanförfattare, bara…

Nej, Himmelsdalen är naturligtvis mer än bara spänning. Det är ju kampen mellan… Och idén om människan som…
Eller vänta…  Är det bara jag som vill läsa in något mer i Himmelsdalen för att vilja kalla den bra litteratur?

Ja, det här med spänningsromaner…

Varför kan det inte räcka med att en bok är spännande? Att det är jag-vill-veta-om-han-kommer-klara-sig som driver berättelsen framåt? Måste det finnas fler lager, undermeningar, metanivåer för att  en bok ska vara riktigt läsvärd? Jag vill svara nej på den frågan. Jag vill svara att spänningen räcker. Men det är inte alltid så.

Äsch.

Recensionen av Himmelsdalen kommer i Borås Tidning om några dagar. Jag hoppas att jag har hunnit klura ut något bra svar på den frågan tills dess…

 

 

2 kommentarer

Under Läsande