Jag är kluven. Å ena sidan gillar jag Kari 1983 väldigt mycket – konsekvensen, rytmen, känslan i språket. Å andra sidan blir det just för mycket språk och för lite berättelse.
Helena Österlund använder sig nämligen i Kari 1983 av samma språkliga idé som i debuten Ordet och färgerna – som hon fick Borås Tidnings debutantpris för. Det är rytmiska upprepningar som skapar ett tillstånd hos läsaren, försätter läsaren i en slags berättelsetrans. Det är inga liknelser, bara konstateranden: solen är varm och sjön är djup och tallarna är höga, osv. Helena Österlund återanvänder också teman från debuten . Det är mötet mellan människa och djur och natur. I Ordet och färgerna finns en varg, i Kari 1983 både järvar, svanar och fiskar. Kanske är det teman som kommer följa Helena Österlund genom hennes författarskap. Men frågan är hur många gånger en författare kan berätta samma historia och fortfarande berätta något nytt.
För när jag läser Kari 1983 är det som att läsa Ordet och färgerna, bara att raderna inte är brutna. Jag blir uttråkad efter ett tag, trots att jag är fascinerad över hur Helena Österlund använder språket. Språket är verkligen unikt, eget med sina upprepningar av ord, förnimmelser och återkommande teman. Det är vackert och underbart som poesi, men det är uttröttande som prosa.
Dock tycker jag om slutet på Kari 1983. Den lämnar tolkningar, trots att den verkar självklar. En längtan av att bli ett med det som skrämmer, som måste övervinnas. Att se rädlsan i vitögat och överleva.