Nu ligger min recension av Hassan Loo Sattarvandis Belägring uppe på Borås Tidnings hemsida.
Ni hittar länken här.
”Hallå? Du? Är du där?”
Det är Caspian som berättar om vad som hände den där dagen när allt gick fel, den dagen han borde stannat hemma från skolan och spelat Nintendo istället. Belägring är ett långt telefonsamtal till en vän som måste lyssna färdig och svära på att inget berätta, fast det är sent, fast de båda är trötta. För Caspian vill säga att det inte var hans fel det som hände. Caspian har svårt att berätta, för hans mun har nyss blivit sönderslagen. Blodet droppar genom hela boken, det rinner ner på Caspians tröja, det kommer ut ur näsan, han sväljer, sköljer bort och fortsätter att berätta.
Belägring är Hassan Loo Sattarvandis andra bok efter den hyllade debuten med Still. Språket från Still, den rytmiska monologen, de långa meningarna utan interpunktioner, är till viss del kvar, men mer sansat. Belägring utspelar sig också i Hagalund, men i högstadiekorridorerna, i klassrummen, på skolgården, i ett sent 80-tal där Bros ”When will I be famous” spelas på kassett och Terence Trent D’Arby sitter som poster på väggen i flickrummet.
”Är du kvar? Lyssnar du? Är du vaken?”
Caspian går i nian. Högstadiet. Med kompistrycket. Att göra det man inte vill göra och att inte göra det man vill. Det svåra med att våga lita på någon, att anförtro sina känslor till någon, hur små saker kan bli riktigt stora utan att man förstod hur det gick till, rykten som går och hur det ena leder till det andra som leder till Caspians katastrof. Detta med våldet, det ständiga förnedrandet inför andra, detta med att knuffas, sparkas, knytnävsslagen – för att markera sin ställning i hierarkin i en förort där macho är allt. Ensamheten i att aldrig våga lite på någon. Lärarna som någonstans försöker föra in en ordning. Och flickorna som Caspian och hans vänner längtar efter, men aldrig skulle våga erkänna. Så längtan efter närhet görs om till ”hängpattar”, ”hora”, ”fitta”… Det är ett helt igenom manligt perspektiv och Sattarvandi prickar det så bra att jag läser med sorgögon och samtidigt är glad att jag själv kom ur de åren med vettet i behåll.
”Nej, nej, lägg inte på, gör det inte, snälla.”
Det finns ett tydligt klassärende i Belägring, precis som i Still. Ojämlikheten, de arbetslösa och sjukpensionerade, de försvunna fäderna och alla dessa ledsna, pillerknaprande mammor som inte orkar se, inte orkar ta tag. Men samtidigt som Sattarvandi förstärker den bild vi har av förorten – missbruket, hopplösheten och våldet – så kanske det är så att vi måste påminnas om det, att bilden är sann, glöm inte bort! Och Caspian försöker stå emot, försöker skriva bra på proven, försöker göra fattiga riddare på hemkunskapen, men hur han hela tiden dras ner igen, tillbaka till botten av hackordningen, hur han stänger av, hur han slutar känna efter hur det känns.
Det är skickligt av Sattarvandi att hålla kvar intresset i Caspians långa berättelse ända till slutet. Det blir aldrig tråkigt, det är alltid angeläget och det är först på de sista sidorna som läsaren får veta vad som hänt, varför ambulanserna står där ner vid spåren. Men det är vågat att låta en 15-årig pojke tala så insiktsfullt om sig själv och det han upplever, en egenskap knappt förunnat vuxna. Men om jag bortser från det, och låter Caspians berättelse bara vara den furiösa rop på hjälp som den är, ja, då är det förunderligt, vackert, sorgset och ett knytnävsslag på munnen som får mig att åter hoppas på litteraturens kraft. Jag riktigt känner hur läppen fläskar och blodet droppar.
Annika Koldenius 