Mer om Happy Happy…

Jag gillar Nina Björk.
Hon kan vända och vrida på aktuella frågor som ingen annan och få mig att se saker ur helt nya perspektiv.( Jag minns särskilt en analys som hon gjorde för några år sedan angående karaktären Lisbeth Salander. Läs den här.)

Idag har hon gjort de igen.

Det gäller Happy, happy, eller ”Den glada skilsmässoboken” som jag också kallar den. Nina Björk skriver i Dagens Nyheter om kvinnors skuld för att de kan tänka på sig själva och Happy, happy som ett slags sätt att komma tillrätta med den skulden, om dagens moderna syn på äktenskapet som något man ingår av kärlek, och när kärleken tar slut – vad göra då? Det som är intressant är ju att Nina Björk också kopplar ihop boken med det rådande samhällsklimatet – individualismen – att sätta sig själv och sitt ”jag” i främsta rummet; att livsprojektet är ens eget, och ingen annans – inte barnens, inte makens, inte familjens…

Så här skriver Nina Björk: ”Orden den bärs upp av har ju länge varit honnörsord i vårt samhälle och vår ekonomi: förändring, styrka, jag. Framtiden tillhör skils mässan.”

Jag tycker att det är en sån intressant tanke. Skilsmässan som en naturlig del i det dynamiska, moderna livet för den moderna, individualistiska människan, där alla ska vara beredda på förändring och där att få sparken är ”möjligheter till nya utmaningar”. Bra för den som har energi, ork och är stark, men förödande för den som inte är… Och nu blir det ju politik på hög nivå, som alltid när det gäller moral, etik och samhälle. För ingen tror väl att familjelivet och enskilda beslut (som en skilsmässa) på något sätt skulle vara frånkopplat zeitgeist?

Men som Nina Björk skriver: ”I ”Happy, happy” lever inte skulden. Där lever det fria jaget. Och det märkligaste med denna hyllning till skilsmässan är kanske att den inte redan är skriven.”

Jag har bloggat om Happy, happy förut. De kommentarerna är fortfarande intressanta. Läs det gamla inlägget här.

Läs hela Nina Björks artikel här.

Höstens 10 bästa fackböcker!

Jag läser ju inte bara skönlitteratur, utan bläddrar också i böcker om konst, musik, foto; läser för att bilda mig inom samhällsvetenskaperna och litteratur.  Därför måste jag också lista de 10 bästa fackböckerna från Höstens böcker 2011 Vuxen. Ja, och så kokböckerna förståss!

Kokböcker

1. Systrarna Eisenmans mingelmat av Monica Eisenman och Lisa Eisenman Frisk (Bonnier Fakta)
Systrarna Eisenman kommer med ny kokbok. Hurra!

2. The Complete Magnolia Bakery Cookbook (Printz Publishing)
Ett berömt café i New York släpper kokbok med bakverk. Yummy! Tårtorna är som konstverk och recepten har bearbetats till svenska förhållanden av husmorsan Anette Rosvall.

Konst/Musik

3. Svenska bilder av Louise Nyström (Carlsson Bokförlag)
Handlar om arkitekten Ferdinand Boberg. Ett praktverk med 300 teckningar och lika många foton från samma platser i dagens Sverige.

4. A Strange Tale av Hans-Olov Öberg (Kalla Kulor Förlag)
Boken om Esbjörn Svensson Trio, Sveriges mest framgångsrika jazzexport genom tiderna. Tänker lyssna på en av mina favoritskivor medan jag läser: EST Plays Monk.

5. Erotisk ritbok av Magnus Frederiksen (Vertigo)
Hehehehe. En annorlunda rita-linjer-mellan-prickar-bok om man säger så…

Litteratur

6. Övningar i översättbarhet (Albert Bonniers förlag)
En antologi som undersöker översättningens roll i samtidskonsten.

7. Dagarna med Kerstin av Åsa Mattson och Caroline Roosvall (Norstedts)
En bok om och med Kerstin Thorvall. Med massor av foton. Ja ja ja ja ja!

Samhälle

8. Happy Happy red. Maria Sveland och Katarina Wennstam (Atlas)
Den lyckliga skilsmässan, finns den? Maria Sveland har någon slags fingertoppskänsla för när man får bryta tabun. Jag är intresserad av att läsa, fast jag inte tänker skilja mig alls.

9. Förnuft och högmod av Lena Andersson (Natur och Kultur)
Lena Andersson är alltid rolig att läsa. Här handlar det om blandade texter – om religion, relativism och annat.

10. Väninnorna och jag av Åsa Moberg (Natur och Kultur)
Undersöker väninneskap. Jag gillar Åsa Moberg ända sen jag läste Simone och jag för väldigt många år sedan, jag är fortfarande intresserad av hennes tankar.

Lycklig Lycklig Skild Maria Sveland

Jag sitter i hammocken och läser. Jag vet, jag brukar inte göra det, jag blir alltid åksjuk. Men dagen är så fin och så kan jag tåflirta lite med maken som sitter mitt emot. Det jag läser är tidskriften Bangs jubileumsnummer, och särskilt artikeln av Maria Sveland på temat familj. Fast egentligen handlar den om att skilsmässor borde vara lyckliga.

Maria Sveland kommer ju med ny bok i höst, Happy Happy, där hon och Katarina Wennstam samlat några kända svenska kvinnor berättar om sin syn på skilsmässor, hur de blivit lyckligare efter skilsmässan, och artikeln i Bang handlar om varför vi måste se skilsmässan som ett misslyckande när den istället är början på något nytt och härligt – ett liv i frihet. (Artikeln finns tyvärr inte på nätet, så jag kan inte länka till den, men Bang har en hemsida i alla fall.)

Nej, nej, jag tänker inte skilja mig. Jag gillar att sitta i hammocken och tåflirta med min make. Men jag tycker ändå att det ska bli intressant läsning. Fyra ganska nära vänner till mig har skilt sig de senaste två-tre åren och de flesta (inte alla) beskriver skilsmässan som ett misslyckande. Jag är nyfiken på varför, för alla fyra har blivit gladare och friare efter skilsmässan. Och så tänker jag på en insändare i dagens Borås Tidning som tyckte att betänketiden för skilsmässa skulle ändras till fyra år. För barnens skull. Och för förmodligen för att kvinnan skulle hinna ångra sig. Och för att mannen inte skulle bli alkoholist, för det blev nästan alla män vars fruar skilde sig från dem. Jag undrar om någon tog den insändaren på allvar? Jag blev arg.

Kanske behövs det en ny syn på skilsmässa, om Maria Sveland har rätt i att många ser skilsmässa som ett misslyckande? Kanske behövs det modiga kvinnliga skribenter och debattörer för att ta upp frågan? Är rätten till en lycklig skilsmässa kanske till och med den nya kvinnofrågan? Jag är i alla fall nyfiken på boken ur ett samhällsperspektiv och frigörelseperspektiv.

Men finns det några lyckliga skilsmässor i skönlitteraturen, undrar jag?

Maria Svelands artikel i Bang 1/2011