Etikettarkiv: Hans-Olov Öberg

Sista delen i trilogin om Elias Fagervik av Hans-Olov Öberg

Med den psykologiska thrillern Kungamördaren avslutar Hans-Olov Öberg sin trilogi om Elias Fagervik och polisen Benny Modigh, där de tidigare titlarna heter Djävulens tonsteg och Någon att lita på. Där Djävulens tonsteg hade drag av pusseldeckare, och där Någon att lita på hade drag av polisthriller, så har Kungamördaren fått ett större psykologiskt anslag.

Kungamördaren utspelar sig i Stockholm under IT-bubblan. Elias Fagervik har precis kommit hem från USA, där han försökt slå sig fram på finansmarknaden. Elias Fagervik har väl inte varit en helt stabil person i någon av böckerna, men så händer det något i hans privatliv, som får honom helt ur balans.

Hans-Olov Öberg skriver allt bättre. Kungamördaren är en sträckläsningsbok skriven med en lättläst och underhållande prosa, utan den tendens till språklig grabbighet som ibland har präglat hans tidigare böcker. Hans-Olov Öbergs styrka finns också i detaljerna och att han i Kungamördaren tar vara på sin stora kunskap om ekonomi och finans. Läsaren får alltid lära sig något. Jag önskar dock att Hans-Olov Öberg hade gett berättelsen lite mer kött. Nu är den effektivt berättad, men lite tunn. Jag vill helt enkelt ha mer!

Jag ska inte avslöja hur det går. Det är ju trots allt en psykologisk thriller. Men det är ett inte helt värdigt avslut för Elias Fagervik. Som tur är.

2 kommentarer

Under Läsande

Recension: Någon att lita på av Hans-Olov Öberg

Någon att lita på är min kompis Hans-Olov Öbergs nya deckare om Elias Fagervik och polisen Benny Modigh, en fristående uppföljare till Djävulens tonsteg som kom förra året. Den läste jag redan på manusnivå. Det har jag inte gjort med Någon att lita på, så jag visste inte alls vad den skulle handla om.

Om Djävulens tonsteg var sjuttiotalet sammanfattat, så doftar det tydligt av 80-tal i Någon att lita på. Elias Fagervik har vuxit upp, börjat läsa till läkare och extrajobbar på akuten under sommaren. Där kommer han i kontakt med en ung kvinna som blivit våldtagen.

Djävulens tonsteg hade tydliga drag av pusseldeckare, där läsarens slutledningsförmåga sattes på prov – vem gjorde det och varför? I Någon att lita på är det istället psykologin bakom brottet som långsamt avslöjas för läsaren: vad det är som ligger bakom att Elias Fagervik gör som han gör.

Temat i Någon att lita på är tydligt: det handlar om unga kvinnor som utnyttjas sexuellt på olika sätt av män. När jag läser tänker jag genast på boken 14 år till salu, som också den kommit ut på Kalla kulor förlag. Hans-Olov Öberg tackar också mycket riktigt Caroline Engvall i slutordet för inspiration.

Jag gillar verkligen att det är så tydliga referenser till 80-talet i Någon att lita på, med movieboxar, limegröna pikétröjor med Lacoste-märken och Nishiki-cyklar med bockstyre, det gör att jag känner mig mer närvarande, att jag litar också på de andra delarna i historien. Jag saknar däremot pusseldeckarkonstruktionen från Djävulens tonsteg. Men det är bara min smak: jag har aldrig varit svag för spänningsromaner där läsaren redan från början vet vem som är ”skurken”. Det vill jag klura ut själv. Därför tycker jag också att Hans-Olov Öberg kunde ha bäddat lite mer för överraskningen i bokens upplösning. Intressant är dock den moraliska aspekten av Elias Fagerviks agerande: ställföreträdande hämnd – om en människa råkat ut för ett brott, har någon annan rätt att hämnas i ens namn?

Någon att lita på är en ovanlig deckare, men jag gillar den. Jag gillar att jag inte gillar Elias Fagervik, för det gör jag inte; han är en lurig huvudperson. Jag gillar de moraliska frågorna. Jag gillar hämndtemat med tydlig mottagare. Språket är lätt och effektivt. Och jag gillar att det tar två timmar att läsa den. Då är det som det ska.

Lämna en kommentar

Under Deckare/Spänning, Recensioner, Svenska författare

Bokpaket i brevlådan från ”Någon”, vågar jag öppna?

I brevlådan idag låg det här paketet:

20120830-164831.jpg

Jag undrade länge om jag skulle våga öppna det faktiskt. Ingen avsändare. Handskrivet. Presentpapper.
Luktade inget konstigt dock…
Och i paketet låg:

20120830-165020.jpg

Puh.

Jag blev jätteglad! För boken är uppföljaren till Hans-Olov Öbergs Djävulens tonsteg, som jag ju läste redan på manusstadiet.
Det har jag inte gjort den här gången, så nyfikenheten är stor. Lägger den i måste-läsa-högen genast.

Lämna en kommentar

Under Deckare/Spänning, Svenska författare

Recension: A strange tale – Sagan om Esbjörn Svensson Trio av Hans-Olov Öberg

Jag köpte min första e.s.t.-skiva 1996. Då hette de fortfarande Esbjörn Svensson Trio och skivan hette Plays Monk. Jag köpte den för att det var jazz, för att jag sett videon på TV, för att de var coola. Jag spelar själv trumpet och växte upp på kommunala musikskolan i Örebro spelandes i både storband och mindre ensembler och sjungandes jazzlåtar. Då var jazz inte särskilt inne, Svante Thuresson var långt ifrån en hip man. Men allt det ändrades med e.s.t. och Plays Monk-skivan har därefter följt mig genom åren och är med all sannolikhet den skivan jag lyssnat allra mest på. Någonsin. Både som avslappning, som partypepp och som koncentrationshöjare.

Så ja, e.s.t.:s musik har haft stor betydelse i mitt liv. För Plays Monk var den första, men knappast den sista skivan med e.s.t. jag köpte. Därför är det med bävan jag öppnar A strange tale – Sagan om Esbjörn Svensson Trio för att läsa. Författaren Hans-Olov Öberg är dessutom en vän och en genommusikalisk person. Han växte också upp i samma by som två av medlemmarna i e.s.t.: Skultuna.

Jag vet egentligen inte vad jag förväntar mig. Jag läser sällan biografier. Men från första sidan är A strange tale en spännande berättelse om en jazztrio som betedde sig som ett pop-band och vars musik höll på att erövra världen (om den inte redan gjort det) när Esbjörn Svensson tragiskt dog i en dykolycka 2008.

Hur blev de så stora? Vad gjorde deras musik så speciell? Det är de två frågorna som löper som en röd tråd genom hela A strange tale. Och jag tycker Hans-Olov Öberg har mycket bra svar på det. Han har gjort ett gediget research-arbete, intervjuat managers, kunniga i musik- och jazzbranschen, sångare, musiker och inte minst de två kvarvarande medlemmarna Dan Berglund och Magnus Öström samt ljudteknikern Åke Linton – e.s.t.:s ”fjärde medlem”.

Historien berättas kronologiskt; spelning för spelning, skiva för skiva.” Det var så här det hände.” Det är en fantastisk inblick i svenskt musikliv och hur det levdes då och nu. För det är få musiker som kan leva på sin musik. Och inom jazzen ännu färre.

Så hur blev e.s.t. så stora? Hans-Olov Öbergs svar, som han fått genom sina många intervjuer, är: ett från början unikt sound, hårt arbete med många spelningar, samarbeten med andra musiker och sångerskor samt att till en början lanseras som ett pop-band istället för på små jazzklubbar. Plays Monk-skivan gavs till exempel ut på Diesel Records, som också hade artister som Blacknuss Allstars, Lisa Nilsson och Mauro Scocco.

Jag har, med min något begränsade kunskap om jazz, svårt att höra exakt vad det är som gör att e.s.t låter så bra. Men efter att ha läst A strange tale så förstår jag bättre. Låt för låt går Hans-Olov Öberg igenom e.s.t.-soundet. Så här berättar han om Return of Mohammad, en av låtarna på skivan From Gagarin’s point of view: ”En antydd bossanovarytm i trummorna, sekonderad av dämpade pianosträngar … basen ansluter i en upprepad rörelse och därpå kontemplativt och gospelfärgat på en gång, fast inte utan att tankarna förs iväg till fusion-erans låtstruktur, när några försiktiga elektroniska klaviaturer läggs till blandningen.”
Det är ren och skär musik-poesi skrivet av någon som hör, som kan.

Jag sträckläser A strange tale. Noggrannheten i beskrivningarna av spelningar, turnéer, skivor, möten med andra musiker och musikliv gör att e.s.t. blir levande, inte minst tack vare att Dan Berglunds, Magnus Öströms och Åke Linton generöst delar med sig av sina minnen om livet på turné. Jag märker också att Hans-Olov Öberg till vardags är deckar-författare. A strange tale är aldrig tråkig, alltid spännande.

På den sista sidan börjar jag också gråta. För Hans-Olov Öberg låter A strange tale avslutas med Esbjörn Svenssons egna ord, från den gången han var sommarpratare i radio. Om det som händer när man spelar, när allt stämmer och blir snudd på religiöst, när man spelar något man aldrig spelat förut, men man gör det tillsammans i nuet och livet får färg:

Nuet går inte att återskapa. Vi får nöja oss med att vara i det när det händer.”

20120508-121529.jpg

Lämna en kommentar

Under Boktipset, Recensioner, Sakprosa, Svenska författare

Recension: Alltid du av Pernilla Alm

Jag är så glad att jag kan skriva det här: Alltid du är en perfekt chick-lit-relations-roman. Jag är glad att jag kan skriva det för att jag träffade Pernilla Alm tidigt i höstas på Hans-Olov Öbergs releasefest för Djävulens tonsteg. Vi pratade lite, som man gör på releasefester, och så klämde hon fram att hon skulle debutera våren 2012. ”Jaha”, sa jag. Och så tänkte jag inte mer på det.

Men så damp ju Alltid du ner i brevlådan förra veckan.

Jag sträckläste den igår.

Men jag måste säga att jag blev lite lurad. Och jag kom inte på det förrän jag läst klart.

För i tonen är det ju en perfekt chick-lit-relations-roman. Det är mycket dialog, mycket relationer, lite sex, lite inredning, lite vad-ska-jag-ha-på-mig-idag?, lite familjeliv, lite humor. Jag skrattar högt åt sms-flirtande och urringningar, fnissar igenkännande åt drinkade på firmafester och vem-ska-hämta-på-dagis-idag-diskussioner.
Det är enkelt, det finns inga metanivåer som ska tolkas – allt står där. Det är verkligen topp-underhållning för stunden.

Men. Det som skiljer Alltid du från vanlig chick-lit är ju att huvudpersonen Caroline egentligen beter sig rätt svinigt. Och att det egentligen är en omvänd utveckling i historien – det börjar bra, men går sedan käpprätt åt helvetet.

Och det är där jag blir lurad. Och det är faktiskt på ett bra sätt. För hela historien, men sin glättiga chick-lit-ton, får mig att tro att Carro ska komma undan, att hon inte ska behöva stå till svars för det hon gör, men ändå komma till någon slags insikt. För det är ju så det fungerar i den genren: hjältinnan väljer alltid rätt till slut, även om det kan bli förvecklingar och prövningar längs vägen.
Och det kan jag knappast säga att Carro gör. Hon gör fel val. Hela tiden. Med ödesdigra konsekvenser.

Det är uppfriskande!

För Carro gör det som män brukar göra i berättelserna: hon blir kåt och tänker med något annat än hjärnan.

Alltid du är svår att genrebestämma. (Om jag nu måste genrebestämma den?) Jag säger chick-lit vid första läsningen, mest för tonen i berättelsen. Men innehållet och sens-moralen i historien andas något annat. Relationsroman? Förortsromance? Mama-lit? (Efter magasinet Mama.)

Oavsett vad man kallar genren nuförtiden så är Pernilla Alm och nosar Martina Haag, Kajsa Ingemarsson och Katerina Janouch i ändalykten, det är helt klart.

20120506-190219.jpg

5 kommentarer

Under Boktipset, Chick-litt, Debutanter, Recensioner, Svenska författare

Releasefest: A strange tale – Sagan om Esbjörn Svensson Trio

I lördags var det äntligen releasefest för en bok jag hört talas om i flera år: Sagan om Esbjörn Svensson Trio – A strange tale. Jag fick läsa ett förhandsexemplar för några veckor sedan och blev mycket positivt överraskad av Hans-Olov Öbergs kunniga musik-biografi: inblickarna i musiksverige, det som var särskilt med Esbjörn Svensson Trios musik och som gjorde att de blev så stora, det tragiska slutet för trion i och med Esbjörn Svenssons död i en dykolycka. Recension av boken kommer om någon vecka.

Releasefesten blev både en bokfest och en musikfest, där förutom sedvanligt bokbranschfolk också anhöriga till Esbjörn Svensson närvarade. Och naturligtvis också de resterande två medlemmarna i trion: Dan Berglund och Magnus Öström.

Lite bilder kommer här:

Dan Berglund, författaren Hans-Olov Öberg och Magnus Öström. (Jag har inte tagit den här bilden, utan lånat från festens Facebook-sida.)

20120429-215304.jpg

Deckarförfattaren Varg Gyllander och En bokcirkel för alla-Karin Berg.

20120429-215704.jpg

”Så här såg första utkast till manus ut”, enligt Hans-Olov Öberg. Bengt Strokirk intervjuar.

20120429-220408.jpg

Författare Christoffer Carlsson och Varg Gyllander. Från Digga Kommunikation My Olausson och Karin Berg.

20120429-221226.jpg

Här är också jag och Sara Starkström med Varg Gyllander och Karin Berg. (Foto: My Olausson.)

20120430-144924.jpg

Coola PR-Marthina Elmqvist från Massolit förlag var också där, men av någon anledning så kom hon inte med på en enda bild! (Hon står lite skymd bakom Christoffer Carlsson på ena bilden dock..)

Lämna en kommentar

Under Bokbranschen

Rut Hillarp, Kerstin Thorvall och erotiken på en bokmässa

Det är vilar något erotiskt över en bokmässa. En hel bransch som sätter på sig sina finaste klänningar och kostymer; som fixar håret, sätter på läppstift och rakvatten för att hänga på mingelpartyn och boksläpp i montrar och barer… Alla är glada, det är festligt, man träffas nya och gamla och utbyter blickar och erfarenheter, glömmer och kommer ihåg. Förra året hade jag ett mycket trevligt samtal med Mikael Niemi. Det har han säkert glömt. Förrförra året träffade jag Hans-Olov Öberg på Piratförlagets montermingel. Det har han inte glömt. Förra året debatterade jag bibliotekarien och skönlitteraturen på biblioteket. Det har jag inte glömt. (Inte bibliotekarierna heller…) Men framför allt handlar ju mässan om böcker. Ja, det gör det! Det finns inget annat samtalsämne på dessa fyra dagar! Vem skriver, vem har släppt bok, vem säljer bäst, har ni sett, har ni hört, hur det går…?

Jag är mest av allt nyfiken på två erotiska damer som får var sin slags biografi nu i höst: Rut Hillarp och Kerstin Thorvall. Jag som nästan aldrig läser biografier. Men dessa två! Två erotiska genier, kanske? Kerstin Thorvall är en favorit sedan många år. Rut Hillarp är en ny bekantskap.

Rut Hillarps är skriven av litteraturvetaren Birgitta Holm. Kerstin Thorvalls är en bok med foton av Caroline Roosmark och text av Åsa Mattson. Både Rut Hillarp och Kerstin Thorvall är väldigt lite lagom. Inte lagom någonstans helt enkelt. Jag hoppas att de kan inspirera mig. Och är det några böcker som jag tänker hålla lite extra utkik efter på mässan, så är det just dessa två.

Jo, jag förbereder mig så gott jag kan för mässan. Jag har en fulltecknad almanacka med seminarier, boksläpp, mingel, möten, vänner, jag också. Kanske kommer jag också sätta på mig en fin klänning, höga klackar och läppstift, jag också. (Även om jag vet att en effektiv roll-on och sköna skor förmodligen är det bästa jag kan ha på mig.)

Men framför allt kommer jag att blogga från mässan, både med bilder och med texter, tankar, upplevelser. (Om Ifånen vill och nätet fungerar förståss.)

1 kommentar

Under Bokbranschen, Bokmässan, Erotik

Ny deckare: Djävulens tonsteg

Ja, nu har jag läst ut Djävulens tonsteg – den boken jag var på release-fest för i lördags.

Jag tänker inte ens försöka mig på att recensera den, eftersom jag läst den i lite olika versioner och undrar varför just det är borttaget och just det tillagt. Och så kan jag inte riktigt kan hålla isär författaren Hans-Olov mot vännen Hans-Olov heller för den delen. Men läs gärna Deckarhusets recension här. Den är bra. Eller Nisse Schermans här.

Djävulens tonsteg utspelar sig i Västerås 1978 och kunde lika gärna heta ”Mord i gosskör”, för det är det den handlar om. Det är en pusseldeckare – läsaren försöker tyda ledtrådarna samtidigt som lokaltidningsjournalisten och poliskommisarien. Vem har gjort det? Och varför?

Det är spännande hela tiden. Och trots att jag vet vem mördaren är (jag har ju läst berättelsen förut), så tycker jag ändå att det är spännande hela tiden. Men det är på de sista tio raderna det blir riktigt spännande, precis som Deckarhuset skriver i sin recension. Alla tror sig ha fått lösningen på gåtan, men…

Förutom själva mordgåtan, så gillar jag Hans-Olov Öbergs sätt att göra karaktärerna så vardagliga. Det futtiga i grälet mellan makar. Det härliga att få knack på flipperspelet. Pirret i magen när man ser någon man gillar.

Och så musiken! Ett mord i gosskör förpliktigar att författaren kan något om musik. Och ja – det kan författaren. Han har själv sjungit i gosskör och har så många instrument hemma att det knappt finns någonstans att sitta och dricka kaffe…

Djävulens tonsteg är första delen i en triologi, avslöjade Hans-Olov Öberg på lördagens releasefest. (Men det visste jag ju redan… 😉

4 kommentarer

Under Deckare/Spänning, Recensioner

Releasefest för Djävulens tonsteg

I går kväll klapprade jag i höga klackar och kort svart kjol snabbt, snabbt nerför Hamngatan för att komma i tid till releasefesten på NK för Hans-Olov Öbergs åttonde deckare Djävulens tonsteg. Dörrarna till varuhuset skulle nämligen stängas kl 19.00 och kl 18.40 stod jag på perrongen på Hornstulls T-banestation och svettades…

Men jag hann.

Och vilken kul fest! Jag träffade många gamla och nya bok-vänner. Fina mingelbilder från festen finns på Skugge&co:s hemsida.
(Ja, det är jag i vit blus med svarta prickar… )

Jag har ju läst Djävulens tonsteg för över ett år sedan (fast då hade den en annan titel) och försiktigt kommit med lite synpunkter (på bland annat titeln..) så det är verkligen jätteroligt att se att det blivit en bok äntligen. Och jag ska snart läsa mitt signerade exemplar och se vad mer Hans-Olov Öberg ändrat från det allra första utkastet.

Första recensionsdag för Djävulens tonsteg var i går. Och Deckarhuset har redan recenserat den.

Jag tror att många författare skulle vara nöjda med en sådan recension. 😀

Författaren signerar!

Lämna en kommentar

Under Bokbranschen, Deckare/Spänning, Läsande

Höstens 10 bästa fackböcker!

Jag läser ju inte bara skönlitteratur, utan bläddrar också i böcker om konst, musik, foto; läser för att bilda mig inom samhällsvetenskaperna och litteratur.  Därför måste jag också lista de 10 bästa fackböckerna från Höstens böcker 2011 Vuxen. Ja, och så kokböckerna förståss!

Kokböcker

1. Systrarna Eisenmans mingelmat av Monica Eisenman och Lisa Eisenman Frisk (Bonnier Fakta)
Systrarna Eisenman kommer med ny kokbok. Hurra!

2. The Complete Magnolia Bakery Cookbook (Printz Publishing)
Ett berömt café i New York släpper kokbok med bakverk. Yummy! Tårtorna är som konstverk och recepten har bearbetats till svenska förhållanden av husmorsan Anette Rosvall.

Konst/Musik

3. Svenska bilder av Louise Nyström (Carlsson Bokförlag)
Handlar om arkitekten Ferdinand Boberg. Ett praktverk med 300 teckningar och lika många foton från samma platser i dagens Sverige.

4. A Strange Tale av Hans-Olov Öberg (Kalla Kulor Förlag)
Boken om Esbjörn Svensson Trio, Sveriges mest framgångsrika jazzexport genom tiderna. Tänker lyssna på en av mina favoritskivor medan jag läser: EST Plays Monk.

5. Erotisk ritbok av Magnus Frederiksen (Vertigo)
Hehehehe. En annorlunda rita-linjer-mellan-prickar-bok om man säger så…

Litteratur

6. Övningar i översättbarhet (Albert Bonniers förlag)
En antologi som undersöker översättningens roll i samtidskonsten.

7. Dagarna med Kerstin av Åsa Mattson och Caroline Roosvall (Norstedts)
En bok om och med Kerstin Thorvall. Med massor av foton. Ja ja ja ja ja!

Samhälle

8. Happy Happy red. Maria Sveland och Katarina Wennstam (Atlas)
Den lyckliga skilsmässan, finns den? Maria Sveland har någon slags fingertoppskänsla för när man får bryta tabun. Jag är intresserad av att läsa, fast jag inte tänker skilja mig alls.

9. Förnuft och högmod av Lena Andersson (Natur och Kultur)
Lena Andersson är alltid rolig att läsa. Här handlar det om blandade texter – om religion, relativism och annat.

10. Väninnorna och jag av Åsa Moberg (Natur och Kultur)
Undersöker väninneskap. Jag gillar Åsa Moberg ända sen jag läste Simone och jag för väldigt många år sedan, jag är fortfarande intresserad av hennes tankar.

3 kommentarer

Under Bokbranschen, Läsande