Jag köpte min första e.s.t.-skiva 1996. Då hette de fortfarande Esbjörn Svensson Trio och skivan hette Plays Monk. Jag köpte den för att det var jazz, för att jag sett videon på TV, för att de var coola. Jag spelar själv trumpet och växte upp på kommunala musikskolan i Örebro spelandes i både storband och mindre ensembler och sjungandes jazzlåtar. Då var jazz inte särskilt inne, Svante Thuresson var långt ifrån en hip man. Men allt det ändrades med e.s.t. och Plays Monk-skivan har därefter följt mig genom åren och är med all sannolikhet den skivan jag lyssnat allra mest på. Någonsin. Både som avslappning, som partypepp och som koncentrationshöjare.
Så ja, e.s.t.:s musik har haft stor betydelse i mitt liv. För Plays Monk var den första, men knappast den sista skivan med e.s.t. jag köpte. Därför är det med bävan jag öppnar A strange tale – Sagan om Esbjörn Svensson Trio för att läsa. Författaren Hans-Olov Öberg är dessutom en vän och en genommusikalisk person. Han växte också upp i samma by som två av medlemmarna i e.s.t.: Skultuna.
Jag vet egentligen inte vad jag förväntar mig. Jag läser sällan biografier. Men från första sidan är A strange tale en spännande berättelse om en jazztrio som betedde sig som ett pop-band och vars musik höll på att erövra världen (om den inte redan gjort det) när Esbjörn Svensson tragiskt dog i en dykolycka 2008.
Hur blev de så stora? Vad gjorde deras musik så speciell? Det är de två frågorna som löper som en röd tråd genom hela A strange tale. Och jag tycker Hans-Olov Öberg har mycket bra svar på det. Han har gjort ett gediget research-arbete, intervjuat managers, kunniga i musik- och jazzbranschen, sångare, musiker och inte minst de två kvarvarande medlemmarna Dan Berglund och Magnus Öström samt ljudteknikern Åke Linton – e.s.t.:s ”fjärde medlem”.
Historien berättas kronologiskt; spelning för spelning, skiva för skiva.” Det var så här det hände.” Det är en fantastisk inblick i svenskt musikliv och hur det levdes då och nu. För det är få musiker som kan leva på sin musik. Och inom jazzen ännu färre.
Så hur blev e.s.t. så stora? Hans-Olov Öbergs svar, som han fått genom sina många intervjuer, är: ett från början unikt sound, hårt arbete med många spelningar, samarbeten med andra musiker och sångerskor samt att till en början lanseras som ett pop-band istället för på små jazzklubbar. Plays Monk-skivan gavs till exempel ut på Diesel Records, som också hade artister som Blacknuss Allstars, Lisa Nilsson och Mauro Scocco.
Jag har, med min något begränsade kunskap om jazz, svårt att höra exakt vad det är som gör att e.s.t låter så bra. Men efter att ha läst A strange tale så förstår jag bättre. Låt för låt går Hans-Olov Öberg igenom e.s.t.-soundet. Så här berättar han om Return of Mohammad, en av låtarna på skivan From Gagarin’s point of view: ”En antydd bossanovarytm i trummorna, sekonderad av dämpade pianosträngar … basen ansluter i en upprepad rörelse och därpå kontemplativt och gospelfärgat på en gång, fast inte utan att tankarna förs iväg till fusion-erans låtstruktur, när några försiktiga elektroniska klaviaturer läggs till blandningen.”
Det är ren och skär musik-poesi skrivet av någon som hör, som kan.
Jag sträckläser A strange tale. Noggrannheten i beskrivningarna av spelningar, turnéer, skivor, möten med andra musiker och musikliv gör att e.s.t. blir levande, inte minst tack vare att Dan Berglunds, Magnus Öströms och Åke Linton generöst delar med sig av sina minnen om livet på turné. Jag märker också att Hans-Olov Öberg till vardags är deckar-författare. A strange tale är aldrig tråkig, alltid spännande.
På den sista sidan börjar jag också gråta. För Hans-Olov Öberg låter A strange tale avslutas med Esbjörn Svenssons egna ord, från den gången han var sommarpratare i radio. Om det som händer när man spelar, när allt stämmer och blir snudd på religiöst, när man spelar något man aldrig spelat förut, men man gör det tillsammans i nuet och livet får färg:
”Nuet går inte att återskapa. Vi får nöja oss med att vara i det när det händer.”
