Händelser vid vatten är den bästa svenska deckaren genom tiderna

Jag var med i Sydsvenskans expertjury som röstade fram Kerstin Ekmans Händelser vid vatten som den bästa svenska kriminalromanen genom tiderna. Faktum är att jag själv röstade på Händelser vid vatten som nummer ett. Och faktum är att jag trodde att jag skulle vara ganska ensam om det.
Jag hade fel.
Fler än jag tyckte alltså att Händelser vid vatten både dels kan räknas inom deckar-genren och dels är den bästa inom den genren.

Så här gick omröstningen till:
Jag fick välja ut mina tre bästa kriminalromaner och rangordna dem.
Ettan fick fem poäng, tvåan tre poäng och trean en poäng.

Så här ser min topp-tre lista ut:
1. Händelser vid vatten av Kerstin Ekman.
2. Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson.
3. Syndafall i Wilmslow av David Lagercrantz.

Så här ser topp-tre ut när alla 80 experter röstat:
1. Händelser vid vatten av Kerstin Ekman
2. Den skrattande polisen av Maj Sjöwall & Per Wahlöö
3. Roseanna av Maj Sjöwall & Per Wahlöö

Hela listan på de 101 bästa svenska deckarna finns här på Sydsvenskans hemsida.

Sydsvenskan har publicerat flera intressanta artiklar i samband med presentationen av omröstningen. Till exempel Intervjun med Kerstin Ekman. Hon säger så här om varför hon tror att Händelser vid vatten vunnit omröstningen:

”Kan det inte ha att göra med att den som skönlitterär bok går lite djupare ner under den mordhistoria den berättar? Spänning, en intressant miljö och trovärdiga personer brukar väl vara det som gör att läsare tycker om en deckare. Kanske har den sådana kvaliteter men dessutom ett vidare spelrum eftersom den är mer roman än regelrätt kriminalberättelse.”

Läs också den här artikeln, om varför Camilla Läckberg och Marie Jungstedt inte finns med på listan. Intressant om prestige, pengar, bestsellerism och genus.

Och missa inte! Gör quizet! (Jag hade alla rätt, men chansade på en fråga.)

 

Kampen om högt och lågt

I läsvakuumet efter Belägring och upplevelsevakuumet efter Way out West så finns det bara en sak att göra:

LÄSA SAKPROSA!

Sakprosa,
mer känt som facklitteratur, mer känt som helt-utan-hittepå, mer känt som helt-utan-antagonister-och-protagonister, mer känt som låta-hjärnan-vila-från-spännade-berättelser.

Men eftersom jag ändå är den jag är, och jobbar med det jag jobbar med, så blir det ändå något litet vetenskapligt. Den här gången tänker jag läsa om en gammal avhandling i litteraturvetenskap skriven 2002 av Magnus Persson som jag hittade i min bokhylla. Den heter Kampen om högt och lågt – Studier i den sena nittonhundratalsromanens förhållande till masskulturen och moderniteten och handlar om hur skillnaden mellan populärlitteratur och fin-litteratur håller på att suddas ut. Och för att bevisa sin tes, så analyserar han böcker av Jan Kjaerstad, Kerstin Ekman och Peter Hoeg. (Japp, jag tror han tänkte sig en nordisk publik för den avhandlingen.. 😉

Det är JÄTTEINTRESSANT!
Ja, jag är tvungen att skriva det med VERSALER.

Framför allt analyserar han hur författarna använder den populärlitterära genren ”deckare” och använder den berättarstrukturen i fin-litterära sammanhang; Homo Falsus, Fröken Smillas känsla för snö, Händelser vid vatten, Gör mig levande igen. (Jan Kjaerstad fortsätter ju också leka med deckargenren i Förföraren osv) Gör mig levande igen är dessutom en bok som jag kan läsa om och om igen och upptäcka nya saker hela tiden. Det är en fantastisk bok!

Det här med fin- och fullitteratur är ju något som intresserar mig mycket. Så det ska bli kul att läsa den igen, nu när jag är inne i litteratursvängen på ett helt annat sätt än jag var för 10 år sedan. Jag kommer förmodligen att upptäcka helt nya saker i texten och resonemangen.

Mycket spännade ska det bli!