Jag är lite tagen.
Jag har inte läst så mycket den här veckan eftersom det är Göteborgs filmfestival och då brukar jag försöka se så mycket film jag bara hinner. Vilket i år har varit förvånansvärt få.
Men jag har sett två starka filmer som på olika sätt berättar om kvinnors situation – dels i Afghanistan, dels i Saudiarabien.
No burqas behind bars är en dokumentär som handlar om ett kvinnofängelse i Tahar i Afghanistan. Många av kvinnorna har hamnat där för att de flytt sina hem, vilket är ett brott och kan leda till upp till tio-femton års fängelse. Barnen lever med kvinnorna i fängelset. Men pojkarna måste lämna sina mödrar i fängelset då de blir tio, eftersom de då anses bli män. Fängelset liknar ett hus med innergård, där kvinnorna lagar sin mat och tvättar. Många starka och sorgliga livsöden, till exempel om en kvinna fick sälja sitt barn, eftersom hennes make inte kom med pengar så hon kunde köpa bröstmjölksersättning. Men också en berättelse om ett samhälle där många av kvinnorna faktiskt var tryggare innanför fängelsemuren. Frihet bakom galler är den svenska titeln.
Den gröna cykeln är inte en dokumentär, utan en spelfilm av en kvinnlig saudiarabisk regissör. En film om en flicka som inget hellre vill än att cykla ikapp med grannpojken. Men flickor få inte cykla i Saudiarabien. Och hur ska hon få ihop pengar att köpa en cykel när mamman hellre vill köpa en fin klänning för att pappan inte ska gifta sig med en annan. Filmen ger en fantastisk inblick i ett saudiarabiskt vardagsliv; hur män och kvinnor lever, hur flickor ska uppföra sig osv. Men ändå en film med en liten gnutta hopp. Den gröna cykeln är den första film som helt spelats in i Saudiarabien och den första av en saudiarabisk kvinna.
Haifaa al Mansour, Den gröna cykelns regissör på Göteborgs filmfestival.
Annika Koldenius 