Etikettarkiv: Göteborg Filmfestival

Kyckling med plommon – om bra berättelser som blir film!

Jag har just skrivit en recension på Kirsten Hammanns Se på mig, och medan jag skrev den så tänkte jag på serier, för att det finns vissa likheter i sättet att gripa sig an ett ämne. (Recensionen kommer snart att publiceras i Borås Tidning, så då avslöjas vilka serier jag tänkte på.)

Att jag tänkte på serier ledde i alla fall till att jag började tänka på Marjane Satrapi.
Hennes serieromaner Persepolis och Kyckling med plommon är mycket speciella. Svarta, både i ämne och utförande. Jag älskar dem!

Både Persepolis och Kyckling med plommon har filmats med Satrapi som regissör tillsammans med Vincent Paronnaud. Och det märks att det är samma berättare i både serieromanen och filmen. Det finns samma känsla, samma värme, samma sorg. Annars är det ju svårt att få till det där, när en bok ska bli film.

Jag hade turen att kunna se Kyckling med plommon på Göteborgs filmfestival i år. Jag tror knappast att den kommer få svensk distribution, i alla fall har jag inte sett den hittills på svenska biografer. Men det är verkligen synd, för historien är sorglig och vacker och och underbar och filmen är väl genomförd där spelsekvenser varvas med Satrapis animationer. Trailern och klipp finns dock på Youtube.

Se trailern här:

(Jag tänkte bädda in klippet, mycket snyggare, men jag lyckas inte… WP vill inte ta emot koden… Suck.)

Annonser

Lämna en kommentar

Under Film/foto, Länktips

En gång om året – det slutna rummets dramatik

Två personer. Ett rum.
Spelet kan börja!

Jag fascineras av historier som utspelar sig under en kort tidpseriod, i ett slutet rum, med bara några få karaktärer. Så mycket kan rymmas i det täta spelet:
Erfarenheter från länge sedan som får betydelse för nuet.
Trängda beslut som får konsekvenser för framtiden.
Gester som kan misstolkas.
Saker som förblir osagda.
Det som ändå sägs, som betyder allt.

Allt bygger på en förväntan om hur karaktärerna ska reagera i vissa givna situationer, att det finns regler. Men så sätter någonting reglerna ur spel: en händelse, en oväntad replik. Och makten förskjuts. Reglerna måste göras om.

Kanske fascineras jag av att det verkar så enkelt. Bara två personer som pratar med varandra, kanske gör något tillsammans. Men att skapa dramatik av det! Med en början och ett slut!

Jag såg en fantastiskt fin film på Göteborg Filmfestival som innehöll just allt detta: En gång om året, regisserad av Gorki Glaser-Müller med Gunilla Röör och Michalis Koutsogiannakis i rollerna. De är gifta på varsitt håll, men har ändå haft en kärleksaffär i trettio år. De ses en gång om året, på olika hotellrum. Men den här gången så händer något oväntat som sätter alla regler ur spel. En önskan, en replik. Ett fotografi på ett hus.

En annan berättelse på samma tema är På Chesil Beach av Ian McEwan. Det nygifta paret som sitter på hotellrummet och ska äta bröllopsmiddag. Och sedan väntar bröllopsnatten. En längtar. Den andra plågas av tanken. De försöker prata med varandra men båda misstolkar varandras gester och repliker.

Egentligen är det väl teatern som är allra bäst på att berätta sådana här historier. Dramatiker som August Strindberg, Ibsen, Arthur Miller, Norén. På teatern finns inte svulstiga filmscenografier eller landskap, inte heller har dramatikern tillgång till den skrivna textens neutrala berättarröst.
Dramatikerna har replikerna, skådespelarna, rummet, tiden.
Det är allt.
Och det bär alltid raka vägen till slutet.
Ja, slutet.

I En gång om året är slutet öppet. Kommer de träffas igen nästa år? Det vet jag inte.
I På Chesil Beach slutar det. Det är helt säkert.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Film/foto, Skrivande

Avalon – att inte säga något men ändå berätta allt.

Det här är ingen filmrecension. Inte heller en bokrecension.
Men jag måste ändå säga något. Om film. Om prosalyrik.

Jag såg Avalon idag på Göteborg Filmfestival. Och den lämnar mig inte ifred.

Filmen är omtalad. Den har vunnit ett stort filmpris i Toronto. Den har blivit uttagen till att tävla på filmfestivalen i Berlin i avdelningen för banbrytande film. Det pratas om Johannes Brosts fina skådespel, om regissören – debutanten Axel Petersén. Det pratas också om att den kommer få svårt att hitta en stor svensk publik.
Och när jag letar efter beskrivningar om vad filmen handlar om, så låter det lite olika. Något om 40-talister som vägrar växa upp. Om någonting som håller på att kapsejsa. Om urspårad festfixare. Om fotboja. Om skilsmässa. Båstad. Tennis. Nattklubb.
 Now the party’s over, I’m so tired, som Bryan Ferry i Roxy Music sjunger.

Jag ska inte avslöja. Filmen har svensk premiär 24 februari. Men Avalon liknar ingenting jag tidigare har sett i svensk film.

Jag associerar till det jag läser just nu: Åsa Ericsdotters fantastiska prosalyrik.
Igår läste jag Kräklek. Nu har jag börjat på Förbindelser. För ett år sedan: Svårläst.
Prosalyriken där orden, rytmen, att inte säga något men ändå berätta allt. Att läsa det som finns mellan raderna. Att det som jag trodde var sanning vrids till något helt annat.

Och precis så är det att se Avalon. Jag tror jag förstår vad som pågår. Jag försöker tolka bilderna, gesterna, replikerna. När Johannes Brost klappar på kostymen som hänger där och väntar. (På vad? Det förstår jag senare. Kanske.) Jag försöker läsa mellan raderna. Det outsagda. Det som alla inblandade redan vet, men inte vi i publiken. Och så vrids sanningen till något annat än vad jag trodde från början. Men när börjar vridningen?  Vem är god och vem är ond? Vem är stark och vem är svag? OCH VAD FAN HÄNDE NU?

Det är så skickligt berättat! Glasklart, men samtidigt vidöppet.

Prosalyrik i rörlig bild. Film kan nog inte bli bättre än så här.

 

 

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Film/foto