Ska du bara läsa en bok, så ska du läsa: 1. Gör mig levande igen av Kerstin Ekman

”Hon sa att det stod i Krilon. Är det sant? Vad står de i de där böckerna egentligen? En hel mängd med samtal. Och att det är så viktigt med samtal.”

Samtalet är centralt i Gör mig levande igen. En kvinnlig samtalsgrupp som en replik till Eyvind Johnsons triologi om Krilon-gruppen. Då var den andra världskriget. Denna gång: kriget på Balkan.

I Gör mig levande igen finns kvinnor: Sigge skriver på en avhandling i litteratur, Kajan står med en insamlingsbössa för Bosniens kvinnor och barn, Ulla samlar in glasögon att skicka till Rumänien, Blenda sitter i en förort och lappar ihop ett antikt sidentyg, Sylvia letar efter kulturarvet under en källare i Gamla stan. Alla träffas de hos Oda, som samlar dem för att samtala.

Det är svårt att säga direkt vad Gör mig levande igen handlar om. De sju kvinnorna finns i en tid, där kriget på Balkan är fond, där främlingsfientligheten lurar, där vintern är mörk och aldrig tycks ta slut. Helt enkelt det Sverige som fanns i början på 90-talet. Vardagsrealismen bryts vid några tillfällen i drömska kapitel som ger ytterligare dimensioner till samhällskritiken. Det finns också en kriminalgåta som hjälper till att driva berättelsen framåt. En flicka som letar eftet sin försvunna syster.

Trots att det är kvinnors röster som hörs, vill jag ändå säga att det alltigenom inte enbart handlar om kvinnliga erfarenheter och berättelser. Kerstin Ekman tar tag i något mer allmängiltigt och djupare, så boken kan läsas av män också! Jag lovar!

Som jag förstått det hade Kerstin Ekman svårt att skriva den här boken. Läs mer om det här. Hon började på den, kom inte vidare, lade den åt sidan i några år innan hon tog tag i den igen. Hon har sagt i en intervju att den är ”nästan fem romaner i en och samma”.

Och Gör mig levande igen är inte en lättsam eller lättläst bok. Den krånglar sig. Det går inte heller att hitta några tänkvärda elle rillustrativa citat i den, för texten hänger ihop och meningarna kräver sitt sammanhang.

Men det är en bok som jag kan läsa om och om och om och hela tiden hitta nya saker i.

Omläsning förnöjer – Läsutmaning 2012

”Det är minuterna innan. Jag ruskar lite på axlarna, vickar på huvudet, gör några jämfotahopp. Men än är det inte dags att sätta fötterna i startblocken.”

Nä, jag ber om ursäkt för sportliknelserna. Jag kanske borde skriva såhär:

”Det är dagarna innan. Jag tänjer lite på fingrarna, rynkar bekymrat på näsan, rättar till kuddarna bakom ryggen. Men än är det inte dags att slå upp de första sidorna.”

Men starten har inte börjat än. Jag ska lämna in vårens första recension om en dryg vecka, den 22 januari.

Så vad ska jag göra innan vårens start? Innan det är dags att sätta blyertspennan i marginalen på recensionsexen? Innan jag ska formulera mina tankar om den nya litteraturen?

Jag har funderat på böcker jag skulle vilja läsa om. Gamla böcker som kontrast till de nya som komma skall. Jag har gått och gluttat i min bokhylla, känt på böckerna, smygbläddrat lite mellan sidorna, läst några ord här och där, längtat efter det bekanta, det som jag älskar. Om jag ska ha någon läsutmaning under 2012, så ska det vara att mellan recensionsläsandet återvända till böcker jag tycker mycket om. För tryggheten i det bekanta. Precis som det finns vänner som jag borde åka och hälsa på varje år, så finns det böcker jag borde läsa om varje år. För även om böckerna står där i bokhyllan, även om vännerna finns där på Facebook, så räcker det inte med att ses då och då med enbart några välformulerade rader. Det är hela samtalet jag vill åt! Hela läsupplevelsen! Jag vill ha hela himmelska Stjärneborg, återuppväckas av Gör mig levande igen, läsa varje ledsam rad av Doktor Glas och återigen förföras av Förföraren.

Omväxling förnöjer inte alltid, men omläsning gör!

　

　

　

Kampen om högt och lågt

I läsvakuumet efter Belägring och upplevelsevakuumet efter Way out West så finns det bara en sak att göra:

LÄSA SAKPROSA!

Sakprosa,
mer känt som facklitteratur, mer känt som helt-utan-hittepå, mer känt som helt-utan-antagonister-och-protagonister, mer känt som låta-hjärnan-vila-från-spännade-berättelser.

Men eftersom jag ändå är den jag är, och jobbar med det jag jobbar med, så blir det ändå något litet vetenskapligt. Den här gången tänker jag läsa om en gammal avhandling i litteraturvetenskap skriven 2002 av Magnus Persson som jag hittade i min bokhylla. Den heter Kampen om högt och lågt – Studier i den sena nittonhundratalsromanens förhållande till masskulturen och moderniteten och handlar om hur skillnaden mellan populärlitteratur och fin-litteratur håller på att suddas ut. Och för att bevisa sin tes, så analyserar han böcker av Jan Kjaerstad, Kerstin Ekman och Peter Hoeg. (Japp, jag tror han tänkte sig en nordisk publik för den avhandlingen.. 😉

Det är JÄTTEINTRESSANT!
Ja, jag är tvungen att skriva det med VERSALER.

Framför allt analyserar han hur författarna använder den populärlitterära genren ”deckare” och använder den berättarstrukturen i fin-litterära sammanhang; Homo Falsus, Fröken Smillas känsla för snö, Händelser vid vatten, Gör mig levande igen. (Jan Kjaerstad fortsätter ju också leka med deckargenren i Förföraren osv) Gör mig levande igen är dessutom en bok som jag kan läsa om och om igen och upptäcka nya saker hela tiden. Det är en fantastisk bok!

Det här med fin- och fullitteratur är ju något som intresserar mig mycket. Så det ska bli kul att läsa den igen, nu när jag är inne i litteratursvängen på ett helt annat sätt än jag var för 10 år sedan. Jag kommer förmodligen att upptäcka helt nya saker i texten och resonemangen.

Mycket spännade ska det bli!