Recensionen också publicerad i Borås Tidning 15 november 2013.
Jonas Karlsson har tidigare skrivit tre novellsamlingar som alla haft en skruvad och absurd ton i sitt berättande. Med kortromanen God Jul lämnar Jonas Karlsson novellens format; men han lämnar inte helt det skruvade och absurda. Istället förfinar han det till en berättelse som är så realistisk att det som sker skulle kunna hända.
I God Jul närmar det sig jul och kommunledningen vill bjuda sina medborgare på en julhälsning. Men det får självklart inte belasta kommunbudgeten. Det lite trötta kommunalrådet kommer då på den geniala idén att genom att ställa en tänd ljusstake i utvalda fönster i kommunhuset skriva “God Jul” på fasaden. En god tanke. Men det visar sig vara ett delikat arbete att genomföra. För några medarbetare på Fritidsförvaltningen tänker minsann inte ställa någon jävla ljusstake i just sitt fönster “för de har aldrig haft en”, och andra medarbetare i de fönster som blir utan ställer ändå dit ljusstakar för “de har alltid haft en”. Olika informationsmejl skickas, hemliga ljusstaksallianser bildas och på något sätt blir HR-chefens assistent Frida ansvarig för att genomföra projektet utan att hon vet hur det gått till. Stackars Frida. Och alla ljusstakar måste stå på rätt plats till 14 december då lokaltidningens fotograf ska komma och fotografera hela härligheten.
Jag bara älskar God Jul! God Jul är så förhöjd, så dramaturgiskt konsekvent och skickligt genomförd att inte en scen, en mening eller ett enda ord ligger fel. God Jul är som en mycket slätkammad bena på ett mycket väloljat kommunalråd – på pricken och prickfritt berättat. Jag är oerhört förtjust i Jonas Karlssons skärpta sätt att dramatisera något så till synes trist som en vardaglig händelse på ett svenskt kommunhus.
Och det är så roligt! Fast tvärtom-roligt. För genom att berätta på ett humorbefriat och sakligt sätt, gör Jonas Karlsson sakligheten fantastiskt rolig. Den bistra dialogen är helt genialisk. Jag skrattar högt vid ett flertal tillfällen åt de absurda svårigheter som projektledningen för “God Jul-projektet” ställs inför och vad de gör för att försöka lösa problemen med att få rätt stake i rätt fönster. Jag menar – hur svårt ska det vara? (Jo, jättesvårt, visar det sig.) Men mest skrattar jag åt att God Jul är ett avslöjande av något djupt svenskt: att alltid få sätta sig på tvären mot ett beslut, oavsett om det så är kommunalrådet som fattat det (eller kanske särskilt just då). Och den underbara slutpoängen är värd ett hurra-rop, trots att det sista skrattet fastnar i halsen.
Annika Koldenius 