Ibland händer det.
Att tema, innehåll, språk och karaktärer passar.
Det är då det blir en perfekt läsuplevelse.
Den drunknade passar mig just nu.
Det är som om Therese Bohman förstår mig. Vad jag vill ha. Just nu.
Det är det underliggande hotet. Faran som finns där. Men som ändå lockar.
Therese Bohman hanterar skickligt sina teman för att berätta det som ligger där under, men som aldrig sägs rakt ut: I första delen hettan – sommaren, det klibbiga, fuktiga; löftet om passion. I andra delen kylan – vintern, isvindarna, oförmågan att värma upp, den kletiga leran där fötterna sjunker ner och fastnar… De väl utvalda namnen: Stella – som den klara stjärnan i himmelen, Marina – det djupa, farliga havet, Gabriel – som konstnären Rosetti med de många kvinnliga muserna, och som ärkeängeln som både kommer med bebådelsen och blåser i sin trumpet när domedagen kommer – liv och död i samma person. Det är också bilderna från konsten och litteraturen, pre-rafaeliterna med Rosetti, Swinburne och de eviga temana om kvinnor som objekt utan möjlighet att ta kommando över sina liv och utan möjlighet att ändra sättet som de blir betraktade på. Naturen finns med både som hot och tillflyktsort. Ingenting sker av en slump. Varje referens är noga uttänkt.
I berättelsen finns också fascinationen inför det manliga konstnärsgeniet. Att som kvinna bli utvald. Och därefter: underkastelsen, brännmärkningen.
Ja, det är det underliggande hotet jag fascineras av.
Det är också motsatserna: ljus och mörker, hetta och kyla, himmel och hav, Stella och Marina, liv och död.
Åh, vad jag gillar.
Annika Koldenius 