Det är med andra ögon jag läser Alice Munro nu. Det går inte att läsa annat än extra noggrant, nu.
Vad är det som gör det?
Är det det där kärva? Eller hudlösa?
Nej. Jag tror det är att Alice Munro får mig att känna mig som en voyeur; att hon klär av människan i sina berättelser så mycket att jag känner mig som en läskig smygtittare, med gapande mun; att jag får se det hemliga, det som inte visas upp, det jag egentligen inte borde veta. Men ändå: jag läser vidare.
Och det är därför det bara går att läsa Munro lite i taget. En novell per kväll.
Annika Koldenius 