De spelar huvudrollerna i Fifty Shades of Grey: Dakota Johnson och Charlie Hunnam!

… och jag har ingen aning om vilka de är!!

Det har ju spekulerats hejvilt om vilka det är som ska spela huvudrollerna som Anastasia Steele och Christian Grey i filmatiseringen av Fifty Shades of Grey.
Till exempel har ju Alexander Skarsgård nämnts som förslag.

Men det blev alltså Dakota Johnson och Charlie Hunnam. Och jag har ingen aning om vilka de är förutom det som står att läsa i denna artikel i Hollywood Life.

Dakota Johnson är alltså dotter till Miami Vice-Don Johnson och Melanie Griffith. Charlie Hunnam är actionhjälten från Pacific Rim. Två riktigt unga skådespelare, alltså.

Oh well. Jag vet att Ana och Christian är unga i Fifty Shades-böckerna. Men när två så uppenbart unga skådespelare ska gestalta det på film? Nej tack. Det känns lite som American Pie. Jag är liksom för gammal!

För det är det som är den fantastiska skillnaden mellan litteratur och film:

När jag läser kan jag bortse från det faktum att jag är (nästan) dubbelt så gammal som Ana och bara leva mig in i hennes känslor. Min fantasi ger mig andra bilder, mina bilder. På film kommer det nu onekligen bli uppenbart att hon nästan kunde vara mitt barn…

Hur sexigt är det?

Hetaste regissörsnamnet till Fifty Shades of Grey: Joe Wright!

Senaste nytt om filmatiseringen av Fifty Shades of Grey gör gällande att regissören Joe Wright, är hetaste namnet för att regissera den erotiska bestsellern. Läs mer här i artikeln i The Guardian.

Jag tycker att det är ett spännande namn. Joe Wright har bl a regisserat Försoning, Pride and Prejudice och Anna Karenina, men också Hanna – filmer som både är romantiska historier, men också filmer med tydligt våld och spänning. Särskilt Hanna är en stark filmupplevelse och har du inte sett det – hyr den genast!

Fifty Shades of Grey kan bli en bra film om han tackar ja. Men vilka som ska spela Ana och Christian återstår att se. Jag har verkligen inga favoriter till rollerna, mer än att jag tycker att de faktiskt bör ha rätt ålder, och det diskvalificerar ju onekligen rätt många skådespelare.

Samlade filmkyssar i litteraturform? Hur skulle det se ut?

Vissa scener bara biter sig fast i minnet. Glöms inte bort. Något litet som får betydelse för helheten i berättelsen om livet.

En av mina absoluta favoritscener i en film är slutscenen i Cinema Paradiso. För att förstå det vackra i slutscenen, så måste man förstå vad filmen handlar om. Jo, så är det förståss i de flesta filmer. Men särskilt i Cinema Paradiso.

Cinema Paradiso är en italiensk film regisserad av Giuseppe Tornatore. Den kom 1988 och vann bland annat Guldpalmen i Cannes och en Oscar för bästa utländska film. Jag såg den första gången på gymnasiet på en lektion i italienska. Jag har faktiskt bara sett den en gång efter det, och det var längesedan, men slutscenen minns jag som om det vore igår. Och nu har jag hittat den scenen på YouTube. Såklart. Det verkar som om det mesta går att hitta på YouTube nu för tiden.

Cinema Paradiso handlar om Salvatore som är filmregissör. Filmen berättas i tillbakablickar och Salvatore minns sin barndom i den lilla byn på Sicilien. Framför allt minns han vänskapen med byns biografmaskinist Alfredo, som låter honom titta på filmer i uppe i maskinistrummet.  Men byns katolske präst censurerar filmerna, så att alla scener med kyssar klipps bort. De bortklippta scenerna hamnar på hög i maskinistrummet. Alfredo får stor betydelse i Salvatores liv, för kärleken till filmen och för att Alfredo också stöttar Salvatore i viljan att bli filmregissör. När Salvatore återvänder till Sicilien för att gå på Alfredos begravning, så ger Alfredos änka ett paket till Salvatore. Det är en rulle film. Och i slutscenen på Cinema Paradiso sitter Salvatore i den gamla biografen och ser på alla de bortklippta filmkyssarna som Alfredo sparat åt honom för att minnas.

Jag funderar över om man skulle kunna ta och göra något liknande med kärleksscener ur böcker? Bara klippa ut och redigera ihop en helt ny berättelse utav all kärlek? Om det skulle bli något mer, något större, utav det?
Samlad kärlek.
Livsromantik.
Eller om det är själva berättelsen runt omkring som är den viktiga och kyssarna bara kroppens uttryck?

 

 

Romaner som blir film blir sällan bra filmer, men varför måste vi hålla på med det då?

Författaren och kritikern Carl-Johan Malmberg skriver i måndagens Svenska Dagbladet om romaner som blir film.
Läs artikeln här.
Det är intressant läsning både för den som gillar romaner och för den som gillar film.

”Filmindustrins syn på romaner som opportunt stoff för framgångsrika filmer har fört med sig fega filmatiseringar som varken tar tillvara filmmediets möjligheter eller respekterar förlagorna. I stället får vi en serie likgiltiga produkter, identiska till formen”, lyder ingressen.

Sammanfattning: Det görs fler filmer, men de är sämre. De liknar varandra alltför mycket. Ett recept på framgång, att stöpa allt i samma form. Kultur som konsumtionsvara. Löpande band, som Beck-filmerna i TV4. Romaner har ett annat slags berättande som inte är film.

Jag tänker på det efter att Röda Kvarn i Borås just visat den nya svenska filmen Avalon. Som inte är baserad på en bok. Som utnyttjar filmmediets möjligheter. Som varken är likgiltig eller identisk i formen med något annat jag sett. Men så är det en också konstnär, Axel Petersén, som gjort filmen. Jag såg filmen redan på Filmfestivalen i Göteborg i februari. Det var en av festivalens stora snackisar.

”Bara några få svenska filmare använder i dag filmen för att uttrycka något som bara är möjligt på film. Roy Andersson, Marie-Louise Ekman, Ruben Östlund och Jesper Ganslandt är några av dessa få”, fortsätter Carl-Johan Malmberg.

Han nämner inte Axel Petersén. Inte heller Lisa Aschan. Eller Gabriela Pichler. Eller Gorki Glaser-Müller.
De borde såklart nämnas!
Alla regissörer som jobbar med egna manus borde nämnas!

Varför håller vi på så här?
Är det pengar?
Är det tidsandan? Att det är lågkonjunktur, oroligt, att vi inte vill ha nytt.
Är det trygghet vi vill ha? Att vi vill veta vad vi får och det vet vi när vi ser en film som nyss varit en roman? Eller en film?
Ja, jag tänker också på alla remakes som görs i filmindustrin just nu.

För inte kan det vara så att vi har slut på berättelser? Eller sätt att berätta på? Allt kan väl inte redan ha gjorts?
Jag hoppas inte det. Jag vill inte tro det.

Men så tänker jag ändå – kan inte filmen få leva sitt eget liv? På sina egna premisser. Det går ju sällan att göra en bra film av en bra bok. Oftare går det att bara göra en riktigt bra film av en roman om regissören är otrogen boken. Som i En enda man. Som är en riktigt bra film och som jag bloggat om här.
Och varför är det mer tillåtet att göra film av en bok än att göra bok av en film?

Carl-Johan Malmberg längtar efter en äkta auteur i svensk film, någon som kan göra film på riktigt, ”något vida mer än industriprodukt, förströelse, bruksting och kommers.  I det svenska filmlivet är ett sådant tänkande numera praktiskt taget obefintligt”.

Alltså, jag tror inte att det är så illa ställt. När jag ser en film som Avalon, får jag i alla fall nytt hopp för filmen som konstart. Att de flesta tycker att den är konstig, kanske är en annan diskussion.

 

 

 

Klas Östergren och den töjbara berättelsen

Klas Östergren har sagt något mycket bra om skillnaden mellan litteratur och film. Eller om det som är det braiga med litteratur, snarare… Det är något att fundera på.

Han sa det för ett tag sedan i sitt tacktal när han fått Selma Lagerlöf-priset, men idag uppmärksammade författaren och skribenten Alberte Bremberg mig på detta genom att länka till en artikel i tidningen Balder, där en annan skribent, Mats Ahlberg, tar upp det.

Klas Östergren skriver:

”Jag har haft den tvivelaktiga förmånen att få arbeta med några filmprojekt baserade på hennes verk. Ett arbete som gjort mig plågsamt medveten om vissa oundvikliga svårigheter och tillkortakommanden. Filmen kräver eftergifter, att historier förenklas till förmån för det åskådliga. En kompromiss som man oftast är beredd att göra.”

Och fortsätter lite senare i texten:

”En kamera kan aldrig bli så elastisk i sitt seende. Det är bara att resignera. Och med viss tillförsikt konstatera att det skrivna ordet fortfarande erbjuder en frihet för anden som saknar motstycke bland mänskliga verksamheter.”

”En kamera kan aldrig bli så elastisk i sitt seende.”

Det kanske är det det hänger på?

Elasticiteten.

Inom fysiken betyder elasticitet detta: ”Elasticitet är ett materials  benägenhet att deformeras på så sätt att den deformerande energin omvandlas till potentiell energi.” (Taget från Wikipedia.)

Man kan också säga: ”Elasticitet är egenskapen hos ett material eller ett föremål som deformerats genom mekanisk belastning att återta sin ursprungliga storlek och form när belastningen upphört.” (Från Nationalencyklopedin.)

Synonymer till elasticitet är tänjbarhet, spänstighet, töjbarhet, eftergivlighet, spänst, fjädring, följsamhet.

Jag kan se det framför mig; hur författaren sitter och tänjer och töjer sin berättelse, hur berättelsen ger efter och fjädrar tillbaka. Bara med hjälp av orden kan detta ske. Bilden, även om den är rörlig, har sin ram, sin fasthet, sin plasticitet.

Orden ger frihet.
Bilden sätter fysiska ramar som inte går att töja på.

Hurra! Liv Strömquist gör affischen till Göteborgs filmfestival!

Nyheten finns ute överallt, men jag skriver det också:

Hurra! Liv Strömquist gör affischen till Göteborgs filmfestival!

Läs mer på Filmfestivalens hemsida.

Festivalaffischen är alltid en händelse. En sån där man vill rycka ner och smälla upp hemma på väggen. Förra årets affisch hade massa knappar och var gjord av Ann-Sofi Sidén. 2011 gjordes affischen av Lars Lerin och var så där magiskfantastisk som hans bilder är. Kolla på den här.

Den nya affischen kommer att avtäckas på Bok- och biblioteksmässan fredagen 28 september.
Jag kommer att vara där och blogga direkt. (Hoppas jag. Om det inte krockar med något annat…)

Fifty Shades of Grey och 9 1/2 weeks – fler likheter än skillnader?

Så fort jag började läsa Fifty Shades-serien så kom jag att tänka på filmen 9 1/2 vecka, den där sadomasochistiska filmen från 1986 med Kim Basinger och Mickey Rourke, där hans karaktär styr och förnedrar hennes.

Det var länge sedan jag såg filmen nu, och minns inte mer än vissa scener. Helt klart är att man knappast skulle kunna göra sådana filmer idag. ”They broke every rule” är filmens tag line och filmaffischen har en Kim Basinger klädd i underklänning och nätstrumpor i en pose som säger: ”kom och ta mig”.

Nu är jag en bit in i Fifty Shades Freed och i ytterligare en scen finns likheter. I boken binder Christian Grey för Anas ögon med en ögonbindel och matar henne med dagens middag. I filmen ber John Gray (!) Elizabeth att blunda och matar henne sedan med olika saker ur kylskåpet. ”Trust me”, är hans replik ur båda berättelserna.

Det finns många fler likheter mellan 9 1/2 veckor och Fifty Shades – han är en uppkomling och har mycket pengar, hon jobbar med konst (Elizabeth) eller litteratur  (Ana). Han är ensam, hon har vänner. Han vill styra och visa makt genom kontroll och sex: ”I support them, I take care of them”, hon ska underordna sig. Och replikerna är stundtals samma:

Han: ”Does this excite you?”
Hon: ”Yes.”

Men två viktiga saker skiljer sig berättelserna åt, och det är dels Anas motstånd.

Ana: ”I never what?”
Christian: ”Do as you’re told.”

som det står i Fifty Shades Freed på sid. 250.

Men också att Anastasia Steele är både oskuld och oskuldsfull när hon träffar Christian. I 9 1/2 vecka är Kim Basinger vuxen och färdig kvinna, hon har sexig blick och sotade ögon. Helt redo för spännande erotiska äventyr.

Kanske är det tidsandan som får Ana att göra motstånd? Tanken om jämställdhet mellan könen börjar sakta, sakta sippra igenom. (Jag har tidigare bloggat om Anas uppfostrande av Christian i jämställdhetsfrågor här.)

Och det är helt säkert tidsandan som gör att hon måste vara oskuld. På 1980-talet fanns bara flärden, ett årtionde utan ideologier utom ”money rules”. Innan aids. Innan sex blev farligt. Innan politiker talade om avhållsamhet som metod (i USA that is). Att ha Anastasia Steele på omslaget i nätstrumpor idag skulle nog vara en omöjlighet.

Vi får väl se.

Nora Ephron. Alltid genial. Alltid med humor. Alltid med kärlek till sina karaktärer.

Det kommer aldrig finnas någon så genial som Nora Ephron. Som gjort så mycket med en enda scen. Som med humor som främsta vapen visar på svårigheten i att närma sig varandra i kärlek. Och sex.

Det är såklart scenen i När Harry mötte Sally som jag tänker på. ”Can I have what she’s having?” När Harry säger att han vet när en kvinna fejkar, och Sally måste visa att han inte fan vet vad han snackar om. En enda scen. Som säger allt. Som var förlösande för många samtal kring den kvinnliga orgasmen. Eller brist på… (Ja, jag har också fejkat. Men det var länge sedan nu. Och varje gång jag gjirde det, tänkte jag på den scenen.) Scenen visades om och om igen, blev en klassiker. Filmhistoria.

Flams och trams, visst ibland är humorn så, men aldrig juvenil. Nora Ephron gillar sina karaktärer, hon gillar människan. Ömhet. Och det fascinerande när filmerna visas på TV då och då, när jag säger ”jag ska bara kolla i tio minuter för jag har ju sett den så många gånger”, men att jag alltid blir sittande kvar, till slutet, för att det är så bra. För att jag bryr mig om människona i filmerna, jag vill se att det går bra för dem, den här gången också.

Det är inte bara När Harry mötte Sally som är genial. Också You’ve got mail och Sleepless in Seattle är Nora Ephrons. Det är filmer som jag kan se om och om igen för att manus är så bra, för att värmen och humon finns där, för att det alltid är lyckliga slut. Jag som egentligen inte gillar lyckliga slut i böcker, älskar lyckliga slut i filmer. Kärleken med förhinder – kommer de att få varandra? Ja. Det får de! Harry får Sally, Sam får Annie, Kathleen får Joe. Och jag pustar ut.

Men det som jag också kommer att minnas Nora Ephron för är hennes också geniala parafras på Stieg Larssons hjälte Lisbeth Salander, när hon skrev The girl who fixed the umlaut i The New Yorker för nästan exakt två år sedan. Jag läste den då och skrattade så jag tjöt. Det är humor på genial nivå. Läs den här.

Helena Lindblad skiver fint om Nora Ephron i dagens DN. Läs här.

Så undrar jag om det finns scener liknande den i När Harry mötte Sally i någon bok?
Eller om det finns något par i någon bok som är lika klassiska som Harry och Sally, Sam Baldwin och Annie Reed, Kathleen Kelly och Joe Fox?

Eller är det det som är skillnad på böcker och film?
Att dessa historier fungerar alldeles utmärkt i rörliga bilder, men bara blir töntiga i skriven text?

De tio bästa svenska filmerna jag sett!

Jag tänker ofta på hur det skulle vara att recensera böcker som man recenserar film: med betyg, säga att något är skitdåligt eller skitbra, ren konsumentupplysning, lista Årets Böcker, eller 00-talets Bästa Böcker. Skulle det gå eller skulle det bli ramaskri bland kritiker? Kritik av litteratur ska se ut på ett visst sätt, recensioner av film på ett annat. Av gammal hävd?

I ljuset av detta ska jag nu presentera min lista på de tio bästa svenska filmerna jag sett. Det är en bloggstafett, kan man säga. Det var filmkritikern Emma Gray Munthe som började, Hans G Andersson tog vid och jag fortsätter nu. Eftersom jag inte är filmvetare, så har jag inte betat mig igenom alla Ingmar Bergmans eller Bo Widerbergs filmer (bara några). Därför innehåller min lista många moderna filmer.

De ofrivilliga
Ruben Östlund 2008

Darling
Johan Kling 2007

Fanny och Alexander
Ingmar Bergman 1982

Fucking Åmål
Lukas Moodysson 1998

Mitt liv som hund
Lasse Hallström 1985

Apflickorna
Lisa Aschan 2011

Det sjunde inseglet
Ingmar Bergman 1957

Resan till Melonia
Per Åhlin 1989

Avalon
Axel Petersén 2011

Mannen på taket
Bo Widerberg 1976

 

En gång om året – det slutna rummets dramatik

Två personer. Ett rum.
Spelet kan börja!

Jag fascineras av historier som utspelar sig under en kort tidpseriod, i ett slutet rum, med bara några få karaktärer. Så mycket kan rymmas i det täta spelet:
Erfarenheter från länge sedan som får betydelse för nuet.
Trängda beslut som får konsekvenser för framtiden.
Gester som kan misstolkas.
Saker som förblir osagda.
Det som ändå sägs, som betyder allt.

Allt bygger på en förväntan om hur karaktärerna ska reagera i vissa givna situationer, att det finns regler. Men så sätter någonting reglerna ur spel: en händelse, en oväntad replik. Och makten förskjuts. Reglerna måste göras om.

Kanske fascineras jag av att det verkar så enkelt. Bara två personer som pratar med varandra, kanske gör något tillsammans. Men att skapa dramatik av det! Med en början och ett slut!

Jag såg en fantastiskt fin film på Göteborg Filmfestival som innehöll just allt detta: En gång om året, regisserad av Gorki Glaser-Müller med Gunilla Röör och Michalis Koutsogiannakis i rollerna. De är gifta på varsitt håll, men har ändå haft en kärleksaffär i trettio år. De ses en gång om året, på olika hotellrum. Men den här gången så händer något oväntat som sätter alla regler ur spel. En önskan, en replik. Ett fotografi på ett hus.

En annan berättelse på samma tema är På Chesil Beach av Ian McEwan. Det nygifta paret som sitter på hotellrummet och ska äta bröllopsmiddag. Och sedan väntar bröllopsnatten. En längtar. Den andra plågas av tanken. De försöker prata med varandra men båda misstolkar varandras gester och repliker.

Egentligen är det väl teatern som är allra bäst på att berätta sådana här historier. Dramatiker som August Strindberg, Ibsen, Arthur Miller, Norén. På teatern finns inte svulstiga filmscenografier eller landskap, inte heller har dramatikern tillgång till den skrivna textens neutrala berättarröst.
Dramatikerna har replikerna, skådespelarna, rummet, tiden.
Det är allt.
Och det bär alltid raka vägen till slutet.
Ja, slutet.

I En gång om året är slutet öppet. Kommer de träffas igen nästa år? Det vet jag inte.
I På Chesil Beach slutar det. Det är helt säkert.