Recension: Grey av E L James

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 25 juni 2015.

Det är många gånger som en läsupplevelse lämnat mig med frågan: hur skulle det vara att läsa samma historia fast från en annans perspektiv? Fifty Shades of Grey var faktiskt inte en av de historierna. Själva poängen i historien om Anastasia Steeles möte med den ohyggligt kontrollerande och sexuellt dominanta Christian Grey, var just att det var hennes perspektiv, hennes uppvaknande och hennes vassa humor – som i mejlandet med Christian – som var det intressanta. Nu har dock E L James skrivit Grey, som är Fifty Shades of Grey-berättelsen, fast berättad med Christians egna ord.

Den läsare som kan och gillade sin Fifty Shades kommer till en början inte att bli besviken på Grey. Vi vet ju hur det kommer att gå och alla nyckelscener finns med: första mötet på Christians kontor, när Christian kommer för att köpa rep på Anas extrajobb, Anas examen, första gången Ana får se Christians Playroom – och allt berättat med Christians ord. Äntligen får vi läsare veta hur han kände!

Självklart var det det ekivoka innehållet och Askungesagan, snarare än prosan, som gjorde att Fifty Shades of Grey blev en sådan världssuccé. I Grey håller dock prosan något högre klass, förmodligen har det med perspektivbytet att göra. E L James lyckas hålla Christians röst lika kontrollerad som han själv och prosan blir därför rakare och därför också bättre än i Fifty Shades-trilogin, som präglades av Anas babbliga och flickiga (men roliga!) utsvävningar.

Det är klart att det finns en kittling i berättelsen till en början. Kanske till och med ännu mer kittlande ur Christians perspektiv än ur Anas. Kanske till och med magpirrande för den kvinnliga läsare som någon gång drömt om att få bli ivägsvept av en jätterik och supersnygg man som vill ha henne, och bara henne. Och också lite… sött att läsa hur den kontrollerade Christian faktiskt blir förälskad i Ana, utan att han själv riktigt förstår hur det går till eller ens tycker om det. Som sagt, i alla fall till en början, när hans förälskelse slår till, så är det helt enkelt lite sexigt att läsa historien ur Christians perspektiv.

Men någonstans i mitten av boken så blir Christian Greys kontrollbehov inte sexigt längre. Visst var kontrollbehovet tydligt redan i Fifty Shades-trilogin. Men det uppvägdes alltid av att det var Ana som berättade, med humor, kvickhet, himlande ögon och inre monologer. Christian är ju inte alls lika rolig. Han är faktiskt helt humorlös. Och kvar i Grey blir då bara kontrollbehovet och viljan att slå. Och sexet blir alltför objektifierande genom Christians ögon, än berättat genom Anas inre upplevelser.  Och eftersom E L James har inte förmågan att ge Christian Grey något större psykologiskt djup, så blir effekten outhärdligt sunkig.  Jag vet inte om det är E L James avsikt, men likväl blir det resultatet när Christian Grey tillåts berätta med egna ord.

 

 

 

 

De spelar huvudrollerna i Fifty Shades of Grey: Dakota Johnson och Charlie Hunnam!

… och jag har ingen aning om vilka de är!!

Det har ju spekulerats hejvilt om vilka det är som ska spela huvudrollerna som Anastasia Steele och Christian Grey i filmatiseringen av Fifty Shades of Grey.
Till exempel har ju Alexander Skarsgård nämnts som förslag.

Men det blev alltså Dakota Johnson och Charlie Hunnam. Och jag har ingen aning om vilka de är förutom det som står att läsa i denna artikel i Hollywood Life.

Dakota Johnson är alltså dotter till Miami Vice-Don Johnson och Melanie Griffith. Charlie Hunnam är actionhjälten från Pacific Rim. Två riktigt unga skådespelare, alltså.

Oh well. Jag vet att Ana och Christian är unga i Fifty Shades-böckerna. Men när två så uppenbart unga skådespelare ska gestalta det på film? Nej tack. Det känns lite som American Pie. Jag är liksom för gammal!

För det är det som är den fantastiska skillnaden mellan litteratur och film:

När jag läser kan jag bortse från det faktum att jag är (nästan) dubbelt så gammal som Ana och bara leva mig in i hennes känslor. Min fantasi ger mig andra bilder, mina bilder. På film kommer det nu onekligen bli uppenbart att hon nästan kunde vara mitt barn…

Hur sexigt är det?

Hetaste regissörsnamnet till Fifty Shades of Grey: Joe Wright!

Senaste nytt om filmatiseringen av Fifty Shades of Grey gör gällande att regissören Joe Wright, är hetaste namnet för att regissera den erotiska bestsellern. Läs mer här i artikeln i The Guardian.

Jag tycker att det är ett spännande namn. Joe Wright har bl a regisserat Försoning, Pride and Prejudice och Anna Karenina, men också Hanna – filmer som både är romantiska historier, men också filmer med tydligt våld och spänning. Särskilt Hanna är en stark filmupplevelse och har du inte sett det – hyr den genast!

Fifty Shades of Grey kan bli en bra film om han tackar ja. Men vilka som ska spela Ana och Christian återstår att se. Jag har verkligen inga favoriter till rollerna, mer än att jag tycker att de faktiskt bör ha rätt ålder, och det diskvalificerar ju onekligen rätt många skådespelare.

Bra samtal om erotisk litteratur på Norstedts

Igår var jag på bloggträff på Norstedts för att prata erotisk litteratur. Jag var inbjuden, liksom de andra, för att jag läst och bloggat om Fifty Shades of Grey och för att Norstedts nu ska ge ut en ny erotisk serie som de ville presentera: Sylvia Days Crossfire-serie. Vi var ungefär tio bloggare samt några representanter från förlaget.

Modererade samtalet gjorde Hannah Widell, och det gjorde hon mycket bra. Jag var verkligen imponerad av hennes proffsighet. Det var första gången Norstedts hade en sådan här bloggträff, och det var verkligen en bra idé att göra ett modererat samtal istället för ett mingel.

Det blev ett högt och lågt samtal, om olika aspekter på varför det är så vanligt med en dominerande man och en undergiven kvinna i dessa berättelser, vad man tänder på, hur irriterande det är med det PK-realistiska kondomprasslet hela tiden när allt annat i sexet är så orealistiskt fantastiskt och vad man ska kalla könsorganen.

Så blev det också många jämförelser mellan Fifty Shades of Grey och den nya titeln För dig blottad av Sylvia Day, där vi i stort sett enades om att Fifty Shades-trilogin var något bättre, men kanske enbart för att den kom först – nyhetens behag, helt enkelt.

Vi enades också om att Fifty Shades-trilogin gjort det rumsrent igen att läsa erotisk litteratur, efter förra vågen med erotiska skildringar som 9 1/2 vecka och tantsnuskböckerna som t ex Jackie Collins skrev. Kul, tyckte vi alla.

Hannah Widell – mycket proffsig moderator. Och så jag…

Recension: För dig blottad av Sylvia Day

Det kommer en våg av erotisk litteratur nu. Eller rättare sagt: vad förlagen kallar erotisk litteratur. I svallvågorna av Fifty Shades of Grey är Sylvia Days För dig blottad – första delen i Crossfiretrilogin – enligt Norstedts förlag (som gett ut båda serierna) den enda som lyckats utmana E. L. James succétrilogi på bestsellerlistorna. Och är det så, så börjar jag förstå lite av hemligheten med Fifty Shades of Greys succé: det måste vara ”kärlek med förhinder”-temat som tillsammans med sexscenerna lockar läsarna.

Jag vet att det är orättvist att i en recension av en bok jämföra en bok med en annan. Men när förlaget själva så tydligt gör det i sin marknadsföring, så kan jag inte heller låta bli.

Jag skulle inte kalla För dig blottad en erotisk roman, utan en relationsroman i chick lit-anda med explicita sexscener. Och förvisso, så är det ju karaktärsdrag som också passar in på Fifty Shades of Grey. I För dig blottad är det kärlek med förhinder, trasiga själar som möts och försöker förenas, enklast genom sex, men så fort närhet och relationer kommer på tal så sker det missförstånd och någon rusar ut genom dörren, antingen med knuten näve i fickan eller med tårar strömmande nerför kinderna. Pust. Väx upp! vill jag säga till karaktärerna Eva och Gideon, för det är varken charmigt eller witty på det sättet som är en av E. L. James styrkor med Christian och Ana.

Det finns två riktigt stora skillnader mellan Fifty Shades of grey och För dig blottad. Den största skillnaden är att i För dig blottad är både killen och tjejen lika trasiga i själen. Här finns ingen äppelkäck oskuld att förföra, utan Eva är minst lika rik, kåt och förslagen som Gideon. Den något mindre skillnaden – i alla fall efter att bara ha läst första delen i Crossfiretrilogin – är att sexet är helt normalt i För dig blottad; inga sexslavskontrakt och Red Rooms of Pain här inte, vilket jag tycker är jättetrist. Det kittlar inte alls.

Och kvar blir bara en helt vanlig chick lit-bok. Snygg kille träffar snygg tjej och har lite kul med några förhinder. Och när själva storyn bara känns vanlig och trist, så framträder också det rätt ordinära språket. Lättläst, javisst. Men när ingenting sticker ut eller känns nytt eller ekivokt, så tappar jag snabbt intresset för Eva och Gideon och hur det ska gå för dem i deras relation. Och det räcker inte att Eva har hela garderoben full av snygga klänningar, dyra smycken och en bisexuell kompis.

Den 17 april ska jag på bloggträff om Sylvia Days bok. Det ska bli intressant att se vad andra läsare tycker om boken, i relation till bland annat Fifty Shades of Grey.

Erotisk trend i vår- och sommarutgivningen, tack Fifty shades of Grey!

Alla vill ge ut erotisk litteratur helt plötsligt.

Eller nja, kanske inte alla, men också de stora förlagen.

För i kölvattnet av succén med Fifty shades of Grey så har den erotiska litteraturen blivit, om inte rumsren, så i alla fall något som ges ut på helt vanliga och stora förlag och inte enbart av undergroundverksamheter som Vertigo eller imprints som Xstory (under Lind&co).

Norstedts följer upp Femtio nyanser av honom-succén med För dig blottad och  För dig sedd av Sylvia Day, som är de två första delarna i Crossfiretrilogin. Den tredje delen, För dig nära, ges ut i september. Norstedts kallar Crossfiretrilogin ”en ny generation erotisk litteratur”.

Albert Bonniers förlag satsar i sommar på titeln Secret – Det hemliga sällskapet av L. Marie Adeline, om servitrisen Cassie som ”introduceras för det hemliga sällskapet S.E.C.R.E.T. – där kvinnor hjälper kvinnor att förverkliga sina innersta erotiska fantasier”.

Jag vet inte riktigt om jag är lika nyfiken på dessa titlar som jag en gång var på Fifty shades of Grey. Jag tycker fortfarande att den bästa erotiska litteraturen ges ut på just Vertigo och på Xstory.

Intressant är dock varför Fifty shades of Grey blev en sådan succé från början.
Är det någon som riktigt undersökt den saken?

Var marknaden (dvs kvinnorna) redo?
Var det tack vare e-boken?
Eller var det helt enkelt så att det var helt tack vare Fan Fiction-möjligheten? Att den skapades i dialog med läsarna och att läsarna tänkte ”kan hon skriva så där, så kan jag också” och därför kände sig mer delaktiga i skapandet av berättelsen?

Jag undrar jag…

Kan inte slita mig från Twilight!

Det är tydligen Twilightvecka på Kanal 5.

Och två kvällar i rad har jag suttit som klistrad framför TV:n för att se Bella, Edward och Jacob vara frustrerade, förälskade och fragila.

Jag har faktiskt varken sett – eller läst – något ur Twilight-serien förräns i förrgår då första filmen, Twilight, visades. Igår kollade jag på New Moon, och ikväll är det Eclipse som visas.

Jag är nog mest fascinerad över att jag inte kunde sluta titta. Varken igår eller i förrgår. Jag trodde inte att jag riktigt var målgruppen. Men som bästa Borås-bibliotekarien @Annaklara452 så klokt sa igår på Twitter:

”Som en ung låntagare sa: man läser dom för det handlar om riktiga känslor som betyder något och känns.”

Jo, något sånt.

Till och med min man, den cyniske 43-åringen, satt klistrad. För att det handlar om något grundläggande, det där med den första kärleken, alla känslorna som ju är så mycket starkare och livsviktigare i den åldern, och alla förhinder som finns innan, alla missförstånd som beror på att man inte vågar prata med varandra, vågar berätta hur det är.

Jag är också fascinerad över likheterna i känslan med Fifty Shades-trilogin. Självklart för att Fifty Shades ju från början skrevs som Twilight Fan Fiction.

Men mest fascinerad är jag över skådespelarnas flämtande andning!
Oh!

 

 

Tack alla ni som röstade! Ni gav mig chansen att vinna resan till Seattle!

Jag hamnade bland de tio första!
Tack vare er som röstade på min recension!
Så nu har jag chans att vinna resan till Seattle!
Tacktacktack!

Omröstningen slutade igår den 14 oktober, och nu återstår ett juryarbete att läsa tio recensioner, välja den bästa och utse en vinnare. Så jag hoppas nu alltså på att en jury ska tycka att min recension av Femtio nyanser av honom var den bästa och att de ska skicka mig och min kompis Helen till Seattle.

Jag har också vunnit ett exemplar av Femtio nyanser av mörker bara genom att komma på topp tio-listan, så det tackar jag er också för. Tacktacktack!

Vinnarna kommer att presenteras på Bloggvärldsbloggen. tisdagen den 23:e oktober.

Boken och jag på inköpsdagen 6 juni 2102.

Måste litteraturen vara uppbygglig? Med tanke på Femtio nyanser av honom-debatten

Ställer vi högre krav på litteraturen än någon annan genre?
Att den ska vara uppbygglig, att vi ska lära oss något av den, att vi ska bli bättre människor av den?

Jag tänker på detta i vågorna av Femtio nyanser av honom-debatten.

Det är ju en helt vanlig kärlekshistoria. Boy meets girl. Boys wants to have sex with girl. Boy falls in love with girl. Och det omvända. Tjej möter kille. Tjej blir tänd på kille. Tjej blir kär i kille. Men många verkar inte se det, fastnar i en läsning som handlar om mysko sex, maktkontrakt och oskulder. Som om det vore en realistisk historia.

Jag läser Femtio nyanser av honom i belysning av TV-serier som True Blood, Gossip Girl, Desperate Housewives osv osv… Där finns det inga indignerade moraliska debatter om vågade sexscener, undermålig dialog eller orealistiska berättelser. I alla fall inte i Sverige som jag har märkt. ”För det är ju bara simpel TV-underhållning”. Det är ju inte ”på riktigt, det ser ju vem som helst.”

Jag funderar högt nu, jag kan ha fel, men ligger farligheten i att det just är litteratur eller till och med populärlitteratur?
Att det helt enkelt är så många som läst den?
Eller handlar det bara om att den blandar genrer – blandar in snuskig och vågad sex i en helt vanlig simpel kärleksfantasi à la Harlequin? (Det där S/M-kontraktet som Christian vill att Ana ska skriva under, men som hon faktiskt aldrig gör.)

För egentligen är det ganska otvungna och ofarliga sexscener i Fifty Shades om man jämför med erotiska klassiker som Berättelsen om O eller varför inte de groteska sex-scenerna i svenska Carl-Henning Wijkmarks Jägarna på Karinhall. Men det är en annan slags litteratur! Berättelsen om O är just erotisk litteratur – fransk gubevars! – och har blivit en klassiker. Jägarna på Karinhall är svensk finlitteratur av en författare som senare fick Augustpriset.

Jag skulle inte säga att Femtio nyanser av honom är erotisk litteratur, för det krävs mer än så. Det är bara en underhållande kärleksroman där två människor som tänder på varandra ligger med varandra – och enbart varandra – på alla möjliga tänkbara sätt. Inget mer. Och underhållningslitteratur måste väl inte vara uppbygglig? Inte ens välskriven? Kan det inte bara få vara underhållning? En fantasi? Även om det är i litteratur-form.

Ja, jag funderar verkligen över detta.

Femtio nyanser av honom – mina samlade blogginlägg om hela romansviten

Jag säger som E. L. James sa i Skavlan:

”Femtio nyanser av honom är en roman in tre delar. Det går inte att bara läsa första delen och tro att man förstått hela historien. Man måste läsa alla tre böckerna för att förstå.”

Och jag tillägger:

”Att läsa bara första delen är som att bara se första akten i en teaterpjäs och sedan uttala sig om händelseutveckligen, personutvecklingen och slutet.”

För det är ju många som gör det; läser enbart första delen och uttalar sig hejvilt om backlash i feminismen, om det hemska i att unga kvinnor underkastar sig dominerande män, om sex där kvinnan förutsätts vara ett offer bara för att hon är oskuld.

Jag gillar det inte.
Det är att göra en för enkel läsning.
För Anastasia underkastar sig inte Christian. Inte alls.
Och hur kan det vara en backlash för feminismen att en tjej gillar en viss typ av sex? (En bok om ett framtida samhälle där alla tjejer sa att de gillade att bli smiskade ”för att det är så det är”, det är en helt annan sak.)

E. L. James sa i Skavlan också: ”It’s a love story. A fantasy.”
Och visst – det är en kärlekshistoria med förvecklingar. Det är en kärleksfantasi. Det är inte realism – ”på riktigt”. Det är en romansvit som lånat drag från många typer av litteratur – chick litt, thriller, romance, erotica och smält samman det till en helt ny populärlitterär genre.

Jag ska försöka sammanfatta mina tankar om hela serien någon gång, när jag fått lite perspektiv. Fram till dess länkar jag till alla blogginlägg om Fifty Shades-romanen här. (Jag vägrar kalla den trilogi från och med nu, för delarna måste läsas ihop.)

Mina blogginlägg om Fifty Shades, hittills:

13 juni: Halvvägs in i Fifty Shades

16 juni: Recension: Fifty Shades of Grey

9 augusti: Fifty Shades of Grey blir Femtion nyanser av honom

16 augusti: En bit in i Fifty Shades Darker

17 augusti: Alltså, Fifty Shades Darker är faktiskt lite… långtråkig

18 augusti: Recension: Fifty Shades Darker

19 augusti: Fifty Shades of Grey är ju Anastasia Steels kamp mot patriarkatet ju!

22 augusti: Fifty Shades of Grey och 9 1/2 weeks – fler likheter än skillnader

24 augusti: Äntligen fick jag veta hur det slutade i Fifty Shades

24 augusti: Anastasia Steele och the girl next door-syndrome

17 september: Måste litteraturen vara uppbygglig? Med tanke på Femtio nyanser av honom-debatten

God läsning!

Länk till bokens svenska webbsida på Norstedts förlag finns här.