Recensionen också publicerad i Borås Tidning 25 augusti 2012.
Titeln luras. För att vara en bok som heter Partiet handlar den förvånansvärt lite om Socialdemokraterna och förvånansvärt mycket om författaren Eva Franchell själv. Det är en journalist-grej det där, att man måste ha ett ”case”. Det vill säga en människa som ska personifiera den nyhet eller det skeende man vill berätta om. Läsaren måste helt enkelt ha någon att identifiera sig med och i Partiet använder Eva Franchell sig själv. Läsaren får veta allt om hennes första kärlek, hur hon skiljer sig, hur hon börjar som kvällstidningsjournalist, träffar ny man, får massa döttrar, får Amelia Adamo som chef, kommer in i politiken, slutar med politiken. Och cirkeln sluts när hon står och fryser på Sveavägen bland de andra journalisterna för att höra om Håkan Juholts avgång.
Finns det en röd tråd handlar den om jämställdhet snarare än rosenröd politik. Eva Franchell har sett hur kvinnliga politiker skuffas undan när de blivit för gamla, hon skriver om kvinnoplatsen i Socialdemokraterna – för det verkar som om det bara kan finnas en kvinna i taget på en framträdande position inom det socialdemokratiska partiet. Hon är arg på arbetsvillkor och löner för kvinnor. Hon är också arg på de män som skor sig, som sitter med stora privata förmögenheter efter avslutad socialdemokratisk politisk karriär. Och nämner Göran Persson och Björn Rosengren vid namn. Eva Franchell står verkligen på kvinnornas sida. Hon rasar över behandlingen av Mona Sahlin och hur kvinnor inte får bli gamla i politiken – ”kvinnor åldras, män mognar”. Hon skriver ett varmt porträtt om yrkeskvinnan Amelia Adamo.
Men det är vanskligt att använda sig av sig själv som ”case”. När jag läser Partiet förstår jag helt plötsligt skillnaden mellan ”personligt” och ”privat”, det som många journalister hänvisar till men som ingen vet vad det egentligen betyder. För det blir lite för mycket av den privata Eva Franchell läsaren får möta. När hon till exempel berättar om familjens semesterresor eller om hur ena dottern börjar älska USA lika mycket som hon själv, faller hon själv i den fälla som hon skriver att Anna Lindh hamnade i efter sin död – att hennes politiska person trängs undan till förmån för den privata mammapersonen. Nej, det jag vill veta när jag läser Partiet är hur Eva Franchell ser på den politiska och journalistiska värld som trots allt varit hennes arbetsfält under hela hennes yrkesliv. Hon måste ju ha sett så mycket!
Men i Partiet finns nästan ingenting av spelet bakom kulisserna som var den stora behållningen med Eva Franchells första bok Väninnan. Partiet är istället en svepande resumé av sen 1900-talspolitik, tidig 2000-talspolitk, socialdemokratisk historia och kvällstidningshistoria. Men utan att riktigt gå på djupet; händelse på händelse staplas på varandra. Samtidigt är det viktigt att någon samlar ihop och visar upp. Det är intressant att läsa om hur journalistiken och journalisterna förändrats. Och det är intressant att läsa om Palmes fötter i talarstolen, om Göran Perssons godsherrefasoner, om Håkan Juholts uppgång och fall. Tänk att vi glömmer så fort! För det gör vi ju. Och Eva Franchells bok är därför en viktig påminnelse: det är så här vår politik och våra politiker ser ut.
Annika Koldenius 