Bra samtal om erotisk litteratur på Norstedts

Igår var jag på bloggträff på Norstedts för att prata erotisk litteratur. Jag var inbjuden, liksom de andra, för att jag läst och bloggat om Fifty Shades of Grey och för att Norstedts nu ska ge ut en ny erotisk serie som de ville presentera: Sylvia Days Crossfire-serie. Vi var ungefär tio bloggare samt några representanter från förlaget.

Modererade samtalet gjorde Hannah Widell, och det gjorde hon mycket bra. Jag var verkligen imponerad av hennes proffsighet. Det var första gången Norstedts hade en sådan här bloggträff, och det var verkligen en bra idé att göra ett modererat samtal istället för ett mingel.

Det blev ett högt och lågt samtal, om olika aspekter på varför det är så vanligt med en dominerande man och en undergiven kvinna i dessa berättelser, vad man tänder på, hur irriterande det är med det PK-realistiska kondomprasslet hela tiden när allt annat i sexet är så orealistiskt fantastiskt och vad man ska kalla könsorganen.

Så blev det också många jämförelser mellan Fifty Shades of Grey och den nya titeln För dig blottad av Sylvia Day, där vi i stort sett enades om att Fifty Shades-trilogin var något bättre, men kanske enbart för att den kom först – nyhetens behag, helt enkelt.

Vi enades också om att Fifty Shades-trilogin gjort det rumsrent igen att läsa erotisk litteratur, efter förra vågen med erotiska skildringar som 9 1/2 vecka och tantsnuskböckerna som t ex Jackie Collins skrev. Kul, tyckte vi alla.

Hannah Widell – mycket proffsig moderator. Och så jag…

Recension: För dig blottad av Sylvia Day

Det kommer en våg av erotisk litteratur nu. Eller rättare sagt: vad förlagen kallar erotisk litteratur. I svallvågorna av Fifty Shades of Grey är Sylvia Days För dig blottad – första delen i Crossfiretrilogin – enligt Norstedts förlag (som gett ut båda serierna) den enda som lyckats utmana E. L. James succétrilogi på bestsellerlistorna. Och är det så, så börjar jag förstå lite av hemligheten med Fifty Shades of Greys succé: det måste vara ”kärlek med förhinder”-temat som tillsammans med sexscenerna lockar läsarna.

Jag vet att det är orättvist att i en recension av en bok jämföra en bok med en annan. Men när förlaget själva så tydligt gör det i sin marknadsföring, så kan jag inte heller låta bli.

Jag skulle inte kalla För dig blottad en erotisk roman, utan en relationsroman i chick lit-anda med explicita sexscener. Och förvisso, så är det ju karaktärsdrag som också passar in på Fifty Shades of Grey. I För dig blottad är det kärlek med förhinder, trasiga själar som möts och försöker förenas, enklast genom sex, men så fort närhet och relationer kommer på tal så sker det missförstånd och någon rusar ut genom dörren, antingen med knuten näve i fickan eller med tårar strömmande nerför kinderna. Pust. Väx upp! vill jag säga till karaktärerna Eva och Gideon, för det är varken charmigt eller witty på det sättet som är en av E. L. James styrkor med Christian och Ana.

Det finns två riktigt stora skillnader mellan Fifty Shades of grey och För dig blottad. Den största skillnaden är att i För dig blottad är både killen och tjejen lika trasiga i själen. Här finns ingen äppelkäck oskuld att förföra, utan Eva är minst lika rik, kåt och förslagen som Gideon. Den något mindre skillnaden – i alla fall efter att bara ha läst första delen i Crossfiretrilogin – är att sexet är helt normalt i För dig blottad; inga sexslavskontrakt och Red Rooms of Pain här inte, vilket jag tycker är jättetrist. Det kittlar inte alls.

Och kvar blir bara en helt vanlig chick lit-bok. Snygg kille träffar snygg tjej och har lite kul med några förhinder. Och när själva storyn bara känns vanlig och trist, så framträder också det rätt ordinära språket. Lättläst, javisst. Men när ingenting sticker ut eller känns nytt eller ekivokt, så tappar jag snabbt intresset för Eva och Gideon och hur det ska gå för dem i deras relation. Och det räcker inte att Eva har hela garderoben full av snygga klänningar, dyra smycken och en bisexuell kompis.

Den 17 april ska jag på bloggträff om Sylvia Days bok. Det ska bli intressant att se vad andra läsare tycker om boken, i relation till bland annat Fifty Shades of Grey.

Samlade filmkyssar i litteraturform? Hur skulle det se ut?

Vissa scener bara biter sig fast i minnet. Glöms inte bort. Något litet som får betydelse för helheten i berättelsen om livet.

En av mina absoluta favoritscener i en film är slutscenen i Cinema Paradiso. För att förstå det vackra i slutscenen, så måste man förstå vad filmen handlar om. Jo, så är det förståss i de flesta filmer. Men särskilt i Cinema Paradiso.

Cinema Paradiso är en italiensk film regisserad av Giuseppe Tornatore. Den kom 1988 och vann bland annat Guldpalmen i Cannes och en Oscar för bästa utländska film. Jag såg den första gången på gymnasiet på en lektion i italienska. Jag har faktiskt bara sett den en gång efter det, och det var längesedan, men slutscenen minns jag som om det vore igår. Och nu har jag hittat den scenen på YouTube. Såklart. Det verkar som om det mesta går att hitta på YouTube nu för tiden.

Cinema Paradiso handlar om Salvatore som är filmregissör. Filmen berättas i tillbakablickar och Salvatore minns sin barndom i den lilla byn på Sicilien. Framför allt minns han vänskapen med byns biografmaskinist Alfredo, som låter honom titta på filmer i uppe i maskinistrummet.  Men byns katolske präst censurerar filmerna, så att alla scener med kyssar klipps bort. De bortklippta scenerna hamnar på hög i maskinistrummet. Alfredo får stor betydelse i Salvatores liv, för kärleken till filmen och för att Alfredo också stöttar Salvatore i viljan att bli filmregissör. När Salvatore återvänder till Sicilien för att gå på Alfredos begravning, så ger Alfredos änka ett paket till Salvatore. Det är en rulle film. Och i slutscenen på Cinema Paradiso sitter Salvatore i den gamla biografen och ser på alla de bortklippta filmkyssarna som Alfredo sparat åt honom för att minnas.

Jag funderar över om man skulle kunna ta och göra något liknande med kärleksscener ur böcker? Bara klippa ut och redigera ihop en helt ny berättelse utav all kärlek? Om det skulle bli något mer, något större, utav det?
Samlad kärlek.
Livsromantik.
Eller om det är själva berättelsen runt omkring som är den viktiga och kyssarna bara kroppens uttryck?

 

 

Måste litteraturen vara uppbygglig? Med tanke på Femtio nyanser av honom-debatten

Ställer vi högre krav på litteraturen än någon annan genre?
Att den ska vara uppbygglig, att vi ska lära oss något av den, att vi ska bli bättre människor av den?

Jag tänker på detta i vågorna av Femtio nyanser av honom-debatten.

Det är ju en helt vanlig kärlekshistoria. Boy meets girl. Boys wants to have sex with girl. Boy falls in love with girl. Och det omvända. Tjej möter kille. Tjej blir tänd på kille. Tjej blir kär i kille. Men många verkar inte se det, fastnar i en läsning som handlar om mysko sex, maktkontrakt och oskulder. Som om det vore en realistisk historia.

Jag läser Femtio nyanser av honom i belysning av TV-serier som True Blood, Gossip Girl, Desperate Housewives osv osv… Där finns det inga indignerade moraliska debatter om vågade sexscener, undermålig dialog eller orealistiska berättelser. I alla fall inte i Sverige som jag har märkt. ”För det är ju bara simpel TV-underhållning”. Det är ju inte ”på riktigt, det ser ju vem som helst.”

Jag funderar högt nu, jag kan ha fel, men ligger farligheten i att det just är litteratur eller till och med populärlitteratur?
Att det helt enkelt är så många som läst den?
Eller handlar det bara om att den blandar genrer – blandar in snuskig och vågad sex i en helt vanlig simpel kärleksfantasi à la Harlequin? (Det där S/M-kontraktet som Christian vill att Ana ska skriva under, men som hon faktiskt aldrig gör.)

För egentligen är det ganska otvungna och ofarliga sexscener i Fifty Shades om man jämför med erotiska klassiker som Berättelsen om O eller varför inte de groteska sex-scenerna i svenska Carl-Henning Wijkmarks Jägarna på Karinhall. Men det är en annan slags litteratur! Berättelsen om O är just erotisk litteratur – fransk gubevars! – och har blivit en klassiker. Jägarna på Karinhall är svensk finlitteratur av en författare som senare fick Augustpriset.

Jag skulle inte säga att Femtio nyanser av honom är erotisk litteratur, för det krävs mer än så. Det är bara en underhållande kärleksroman där två människor som tänder på varandra ligger med varandra – och enbart varandra – på alla möjliga tänkbara sätt. Inget mer. Och underhållningslitteratur måste väl inte vara uppbygglig? Inte ens välskriven? Kan det inte bara få vara underhållning? En fantasi? Även om det är i litteratur-form.

Ja, jag funderar verkligen över detta.

Fifty Shades of Grey och 9 1/2 weeks – fler likheter än skillnader?

Så fort jag började läsa Fifty Shades-serien så kom jag att tänka på filmen 9 1/2 vecka, den där sadomasochistiska filmen från 1986 med Kim Basinger och Mickey Rourke, där hans karaktär styr och förnedrar hennes.

Det var länge sedan jag såg filmen nu, och minns inte mer än vissa scener. Helt klart är att man knappast skulle kunna göra sådana filmer idag. ”They broke every rule” är filmens tag line och filmaffischen har en Kim Basinger klädd i underklänning och nätstrumpor i en pose som säger: ”kom och ta mig”.

Nu är jag en bit in i Fifty Shades Freed och i ytterligare en scen finns likheter. I boken binder Christian Grey för Anas ögon med en ögonbindel och matar henne med dagens middag. I filmen ber John Gray (!) Elizabeth att blunda och matar henne sedan med olika saker ur kylskåpet. ”Trust me”, är hans replik ur båda berättelserna.

Det finns många fler likheter mellan 9 1/2 veckor och Fifty Shades – han är en uppkomling och har mycket pengar, hon jobbar med konst (Elizabeth) eller litteratur  (Ana). Han är ensam, hon har vänner. Han vill styra och visa makt genom kontroll och sex: ”I support them, I take care of them”, hon ska underordna sig. Och replikerna är stundtals samma:

Han: ”Does this excite you?”
Hon: ”Yes.”

Men två viktiga saker skiljer sig berättelserna åt, och det är dels Anas motstånd.

Ana: ”I never what?”
Christian: ”Do as you’re told.”

som det står i Fifty Shades Freed på sid. 250.

Men också att Anastasia Steele är både oskuld och oskuldsfull när hon träffar Christian. I 9 1/2 vecka är Kim Basinger vuxen och färdig kvinna, hon har sexig blick och sotade ögon. Helt redo för spännande erotiska äventyr.

Kanske är det tidsandan som får Ana att göra motstånd? Tanken om jämställdhet mellan könen börjar sakta, sakta sippra igenom. (Jag har tidigare bloggat om Anas uppfostrande av Christian i jämställdhetsfrågor här.)

Och det är helt säkert tidsandan som gör att hon måste vara oskuld. På 1980-talet fanns bara flärden, ett årtionde utan ideologier utom ”money rules”. Innan aids. Innan sex blev farligt. Innan politiker talade om avhållsamhet som metod (i USA that is). Att ha Anastasia Steele på omslaget i nätstrumpor idag skulle nog vara en omöjlighet.

Vi får väl se.

Recension: Fifty Shades Darker av E. L. James

Om Fifty Shades of Grey var fräck, spännande och kittlande med sin mystiske hjälte och BDSM-sex, så är Fifty Shades Darker mest en gäspning. Om jag jämför. Och det gör jag ju. För Fifty Shades of Grey var verkligen något nytt, och nytt är nytt och spännande bara vid första läsningen.

Fifty Shades Darker är en typisk triologi-tvåa; en transportsträcka mot sista delen som inte skulle kunna fungera på egen hand utan del ett. Karaktärerna från del ett fördjupas visserligen och nya karaktärer och sidohistoriet introduceras, men den fråga som bär historien framåt är fortfarande ”kommer Ana och Christian någonsin bli lyckliga tillsammans?”

Fifty Shades Darker är en mindre vuxen berättelse än Fifty Shades of Grey. Jag tyckte ändå att Fifty Shades of Grey dels var en slags chick lit-inspirerad utvecklingshistoria där Anas personliga resa mot yrkesliv och kärlek var centrum. I Fifty Shades Darker är en tonårsaktig svartsjuka i centrum, både Anas och Christians. Ana är svartsjuk och missförstående mot Christians tidigare liv, Christian svartsjuk på alla män som han tror vill få Ana i säng. Det blir lite i löjligaste laget. ”Väx upp!” vill jag fnysa åt dem. ”Är ni 22, eller vadå?” Tills jag inser att det är ju precis vad de är: in their mid-twenties, alltså. Och då vill jag istället krama om dem och säga: ”första kärleken kan vara svår ibland, när man inte känner igen det där som rasar i hjärtat, det där som kallas kärlek”.

Erotiken från del ett finns kvar som ett viktigt inslag; de har fortfarande sex på var och varannan sida. Morgon, middag, kväll. I hissar, på båtar, på flyglar, i gamla pojkrum… för all del i sängen också. Men det blir faktiskt långtråkigt tillslut, med alla dessa flämtande andetag och gemensamma orgasmer som sköljer över deras kroppar. Ana börjar visserligen mer och mer gilla att bli bunden, och Christian börjar mer och mer gilla Svensson-sex. Men vissa sidor skumläser jag med ett ”åh, nej ska dom göra det IGEN!”

Kvar från del ett är också Anas och Christians e-postkonversationer. Jag gillar dem. De är fortfarande kvicka. Och jag gillar också de flirtiga och kvicka konversationer som Ana och Christian har, de är den största behållningen med Fifty Shades Darker.

Fifty Shades Darker hade mått bra av en hård redaktör dom tagit bort minst en tredjedel av texten. För det är mördande långtråkigt ibland, med konversationer och scener som inte tillför historien något, eller som hade mått bra av en rejäl kortning. Och det finns en spännande kärna i berättelsen – vilka är Christian Greys hemligheter egentligen?

Och som sig bör i en triologi-tvåa, så avslutas Fifty Shades Darker med en rejäl cliffhanger. Så nu måste jag ju läsa Fifty Shades Freed.
Eller skumläsa, i alla fall.

Alltså.. Fifty Shades Darker är faktiskt… lite långtråkig.

Jo.
Så är det faktiskt.
Fifty Shades Darker är faktiskt lite långtråkig. Och jag kommer på mig själv att skumläsa fler och fler sidor.

Den erotiska spänningen med BDSM-temat från den första boken är helt borta – nu är det helt vanlig Svensdon som gäller. Anas roliga velande med sin Inner Goddess är också nästan helt borta. Kvar är den taffliga prosan. Och tillkommit har någon slags Gossip Girl-liknande flärd, där Christian tar med Ana på seglingsturer och välgörenhetsmiddagar. Det fixas hår och väljs klänningar.

Och ja. Så har de sex. Överallt. I hissen, på båten, i duschen, med vaniljglass, utan vaniljglass.
Och det blir också långtråkigt tillslut, med alla dessa gemensamma orgasmer som sköljer över deras kroppar. Jag finner mig själv skumläsa dessa sidor också. Bara en sån sak!

Men. Nu har jag gett mig ikast med detta. Jag ska läsa hela triologin.
Det ska jag.

Gäääääsp.