Arne Dahl. Ja, vad ska jag säga… Att vi skulle göra vår bekantskap nu, så här fjorton år efter din debut med Ont blod 1998. Ja, bättre sent än aldrig. Som det ju heter.
Nu har jag läst (i nämnd ordning): De största vatten, En midsommarnattsdröm, Mörkertal, Efterskalv och Viskleken. Näst på tur är Himmelsöga, den enda som jag faktiskt äger själv. Sen får jag gå på jakt i antikvariat eller beställa som fjärrlån på biblioteket de titlar som saknas för att göra läsningen komplett: Ont blod, Misterioso, Upp till toppen av berget, Europa Blues och Dödsmässa.
För jag ska läsa alla. För det är verkligen bra.
Jag undrar så varför jag fastnar, varför jag sugs in. Det är ju bara vanliga deckare. Polisromaner.
Eller är det inte det?
Nej, det är nog inte det. Det är så intelligent. Strukturen är mer komplex, karaktärerna fler, samhällskunskaperna djupare. Arne Dahl är en kulturellt intelligent författare och det gör texten intressant inte bara på det dramaturgiska planet, utan det finns en musikalitet i texten som gör mig himmelskt glad.
Jag tycker också om alla karaktärer: Kerstin Holm, Paul Hjelm, Jorge Chavez, Sara Svenhagen… Trots att det är nästan tio karaktärer att hålla ordning på gör Arne Dahl med små medel dem till människor som jag kommer ihåg och kan relatera till. Inte en enda gång kommer jag på mig själv med att undra ”vem som var vem nu igen”.
Arne Dahl kan också skriva actionscener som skulle passat i vilken amerikansk storfilm som helst. Som den avslutande storstilade skottlossningen i Mörkertal, med polis, maffia och sexsekt. Och i Efterskalv: en koreograferad dansföreställning som är smygandet med dragna pistoler i ett monument med tvåtusensjuhundraelva betongblock för att minnas andra världskrigets judar. Vilka scener! Jag är där. Håller andan. Ser på. Tjuvkikar! Andas ut.
Att jag inte läst Arne Dahl tidigare? Vad kan jag skylla på? Jag var kanske upptagen med annat… Jag gifte mig 1998, gick ut journalisthögskolan 1999, fick första barnet 2000. Jag tror jag missade massa bra litteratur de där åren faktiskt. Ett stort svart litteraturhål.
Helt tydligt. Helt klart.
Näst på tur:
Annika Koldenius 