Läs-flow, skriv-flow, spring-flow…

Nu tar vi det i rätt ordning.
I går var en sån där dag då jag hade flow.

Först hittade jag en bok som jag tänkte jag kunde stå ut med i det läs-vakuum som jag fortfarande har efter Belägring – Leklust av Juli Zeh. Men jag mer än stod ut. Jag fullkomligt svalde den! Kunde inte sluta läsa. Blev fullkomligt alienerad till söndagsvardagen runt omkring mig;  brände pannkakor, lät barnen slå ihjäl varandra, mumlade artiga fraser till maken när han ville konversera. Det är över min fattningsförmåga att man kan skriva som Juli Zeh!  Så rasande intelligent, så raljerande utan att bli elakt, så innerligt, otrevligt mänskligt, så distanserat och nära på samma gång. Hur är det möjligt?

Efter det hade jag spring-flow. Två varv runt Kolbränningen (som den heter, även om alla boråsare jag känner vägrar kalla den för något annat än Byttorpssjön) i rask takt med en liten spurt på slutet i mina nya, på löpband utprovade, löparskor. Skymningsljuset föll förslaget och färgade allt förföriskt i guld och jättebalsaminerna vajade över mitt huvud medan jag sprang så gruset yrde. (Ja, jag är bara liiiite stum i benen nu på måndagsmorgonen…)

Och till sist hade jag skriv-flow. Jag satt vid mitt Carrie-skrivbord (mer om det snart) i sovrummet, tittade ut på natthimlen genom takfönstret, hörde hur mannen i mitt liv snarkade sött i sängen bakom mig och skrev och skrev i två timmar tills det hade blivit måndag, kapitlet var färdigskrivet och det inte fanns något mer att berätta. Det var inte snyggt skrivet, utan ett ”vomit-draft” (något som Emma Ångström berättat om på Bokcirklar.se när hon var gästbloggare där och som jag genast tog till mig.).  Men ett vomit-draft är i alla fall början på något. Och kapitlet blev klart. Och ja, om det blir något som är värt att ges ut, så blir det under pseudonym, det också…