Recension: Grey av E L James

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 25 juni 2015.

Det är många gånger som en läsupplevelse lämnat mig med frågan: hur skulle det vara att läsa samma historia fast från en annans perspektiv? Fifty Shades of Grey var faktiskt inte en av de historierna. Själva poängen i historien om Anastasia Steeles möte med den ohyggligt kontrollerande och sexuellt dominanta Christian Grey, var just att det var hennes perspektiv, hennes uppvaknande och hennes vassa humor – som i mejlandet med Christian – som var det intressanta. Nu har dock E L James skrivit Grey, som är Fifty Shades of Grey-berättelsen, fast berättad med Christians egna ord.

Den läsare som kan och gillade sin Fifty Shades kommer till en början inte att bli besviken på Grey. Vi vet ju hur det kommer att gå och alla nyckelscener finns med: första mötet på Christians kontor, när Christian kommer för att köpa rep på Anas extrajobb, Anas examen, första gången Ana får se Christians Playroom – och allt berättat med Christians ord. Äntligen får vi läsare veta hur han kände!

Självklart var det det ekivoka innehållet och Askungesagan, snarare än prosan, som gjorde att Fifty Shades of Grey blev en sådan världssuccé. I Grey håller dock prosan något högre klass, förmodligen har det med perspektivbytet att göra. E L James lyckas hålla Christians röst lika kontrollerad som han själv och prosan blir därför rakare och därför också bättre än i Fifty Shades-trilogin, som präglades av Anas babbliga och flickiga (men roliga!) utsvävningar.

Det är klart att det finns en kittling i berättelsen till en början. Kanske till och med ännu mer kittlande ur Christians perspektiv än ur Anas. Kanske till och med magpirrande för den kvinnliga läsare som någon gång drömt om att få bli ivägsvept av en jätterik och supersnygg man som vill ha henne, och bara henne. Och också lite… sött att läsa hur den kontrollerade Christian faktiskt blir förälskad i Ana, utan att han själv riktigt förstår hur det går till eller ens tycker om det. Som sagt, i alla fall till en början, när hans förälskelse slår till, så är det helt enkelt lite sexigt att läsa historien ur Christians perspektiv.

Men någonstans i mitten av boken så blir Christian Greys kontrollbehov inte sexigt längre. Visst var kontrollbehovet tydligt redan i Fifty Shades-trilogin. Men det uppvägdes alltid av att det var Ana som berättade, med humor, kvickhet, himlande ögon och inre monologer. Christian är ju inte alls lika rolig. Han är faktiskt helt humorlös. Och kvar i Grey blir då bara kontrollbehovet och viljan att slå. Och sexet blir alltför objektifierande genom Christians ögon, än berättat genom Anas inre upplevelser.  Och eftersom E L James har inte förmågan att ge Christian Grey något större psykologiskt djup, så blir effekten outhärdligt sunkig.  Jag vet inte om det är E L James avsikt, men likväl blir det resultatet när Christian Grey tillåts berätta med egna ord.

 

 

 

 

Bra samtal om erotisk litteratur på Norstedts

Igår var jag på bloggträff på Norstedts för att prata erotisk litteratur. Jag var inbjuden, liksom de andra, för att jag läst och bloggat om Fifty Shades of Grey och för att Norstedts nu ska ge ut en ny erotisk serie som de ville presentera: Sylvia Days Crossfire-serie. Vi var ungefär tio bloggare samt några representanter från förlaget.

Modererade samtalet gjorde Hannah Widell, och det gjorde hon mycket bra. Jag var verkligen imponerad av hennes proffsighet. Det var första gången Norstedts hade en sådan här bloggträff, och det var verkligen en bra idé att göra ett modererat samtal istället för ett mingel.

Det blev ett högt och lågt samtal, om olika aspekter på varför det är så vanligt med en dominerande man och en undergiven kvinna i dessa berättelser, vad man tänder på, hur irriterande det är med det PK-realistiska kondomprasslet hela tiden när allt annat i sexet är så orealistiskt fantastiskt och vad man ska kalla könsorganen.

Så blev det också många jämförelser mellan Fifty Shades of Grey och den nya titeln För dig blottad av Sylvia Day, där vi i stort sett enades om att Fifty Shades-trilogin var något bättre, men kanske enbart för att den kom först – nyhetens behag, helt enkelt.

Vi enades också om att Fifty Shades-trilogin gjort det rumsrent igen att läsa erotisk litteratur, efter förra vågen med erotiska skildringar som 9 1/2 vecka och tantsnuskböckerna som t ex Jackie Collins skrev. Kul, tyckte vi alla.

Hannah Widell – mycket proffsig moderator. Och så jag…

Recension: För dig blottad av Sylvia Day

Det kommer en våg av erotisk litteratur nu. Eller rättare sagt: vad förlagen kallar erotisk litteratur. I svallvågorna av Fifty Shades of Grey är Sylvia Days För dig blottad – första delen i Crossfiretrilogin – enligt Norstedts förlag (som gett ut båda serierna) den enda som lyckats utmana E. L. James succétrilogi på bestsellerlistorna. Och är det så, så börjar jag förstå lite av hemligheten med Fifty Shades of Greys succé: det måste vara ”kärlek med förhinder”-temat som tillsammans med sexscenerna lockar läsarna.

Jag vet att det är orättvist att i en recension av en bok jämföra en bok med en annan. Men när förlaget själva så tydligt gör det i sin marknadsföring, så kan jag inte heller låta bli.

Jag skulle inte kalla För dig blottad en erotisk roman, utan en relationsroman i chick lit-anda med explicita sexscener. Och förvisso, så är det ju karaktärsdrag som också passar in på Fifty Shades of Grey. I För dig blottad är det kärlek med förhinder, trasiga själar som möts och försöker förenas, enklast genom sex, men så fort närhet och relationer kommer på tal så sker det missförstånd och någon rusar ut genom dörren, antingen med knuten näve i fickan eller med tårar strömmande nerför kinderna. Pust. Väx upp! vill jag säga till karaktärerna Eva och Gideon, för det är varken charmigt eller witty på det sättet som är en av E. L. James styrkor med Christian och Ana.

Det finns två riktigt stora skillnader mellan Fifty Shades of grey och För dig blottad. Den största skillnaden är att i För dig blottad är både killen och tjejen lika trasiga i själen. Här finns ingen äppelkäck oskuld att förföra, utan Eva är minst lika rik, kåt och förslagen som Gideon. Den något mindre skillnaden – i alla fall efter att bara ha läst första delen i Crossfiretrilogin – är att sexet är helt normalt i För dig blottad; inga sexslavskontrakt och Red Rooms of Pain här inte, vilket jag tycker är jättetrist. Det kittlar inte alls.

Och kvar blir bara en helt vanlig chick lit-bok. Snygg kille träffar snygg tjej och har lite kul med några förhinder. Och när själva storyn bara känns vanlig och trist, så framträder också det rätt ordinära språket. Lättläst, javisst. Men när ingenting sticker ut eller känns nytt eller ekivokt, så tappar jag snabbt intresset för Eva och Gideon och hur det ska gå för dem i deras relation. Och det räcker inte att Eva har hela garderoben full av snygga klänningar, dyra smycken och en bisexuell kompis.

Den 17 april ska jag på bloggträff om Sylvia Days bok. Det ska bli intressant att se vad andra läsare tycker om boken, i relation till bland annat Fifty Shades of Grey.

Måste litteraturen vara uppbygglig? Med tanke på Femtio nyanser av honom-debatten

Ställer vi högre krav på litteraturen än någon annan genre?
Att den ska vara uppbygglig, att vi ska lära oss något av den, att vi ska bli bättre människor av den?

Jag tänker på detta i vågorna av Femtio nyanser av honom-debatten.

Det är ju en helt vanlig kärlekshistoria. Boy meets girl. Boys wants to have sex with girl. Boy falls in love with girl. Och det omvända. Tjej möter kille. Tjej blir tänd på kille. Tjej blir kär i kille. Men många verkar inte se det, fastnar i en läsning som handlar om mysko sex, maktkontrakt och oskulder. Som om det vore en realistisk historia.

Jag läser Femtio nyanser av honom i belysning av TV-serier som True Blood, Gossip Girl, Desperate Housewives osv osv… Där finns det inga indignerade moraliska debatter om vågade sexscener, undermålig dialog eller orealistiska berättelser. I alla fall inte i Sverige som jag har märkt. ”För det är ju bara simpel TV-underhållning”. Det är ju inte ”på riktigt, det ser ju vem som helst.”

Jag funderar högt nu, jag kan ha fel, men ligger farligheten i att det just är litteratur eller till och med populärlitteratur?
Att det helt enkelt är så många som läst den?
Eller handlar det bara om att den blandar genrer – blandar in snuskig och vågad sex i en helt vanlig simpel kärleksfantasi à la Harlequin? (Det där S/M-kontraktet som Christian vill att Ana ska skriva under, men som hon faktiskt aldrig gör.)

För egentligen är det ganska otvungna och ofarliga sexscener i Fifty Shades om man jämför med erotiska klassiker som Berättelsen om O eller varför inte de groteska sex-scenerna i svenska Carl-Henning Wijkmarks Jägarna på Karinhall. Men det är en annan slags litteratur! Berättelsen om O är just erotisk litteratur – fransk gubevars! – och har blivit en klassiker. Jägarna på Karinhall är svensk finlitteratur av en författare som senare fick Augustpriset.

Jag skulle inte säga att Femtio nyanser av honom är erotisk litteratur, för det krävs mer än så. Det är bara en underhållande kärleksroman där två människor som tänder på varandra ligger med varandra – och enbart varandra – på alla möjliga tänkbara sätt. Inget mer. Och underhållningslitteratur måste väl inte vara uppbygglig? Inte ens välskriven? Kan det inte bara få vara underhållning? En fantasi? Även om det är i litteratur-form.

Ja, jag funderar verkligen över detta.

Halvvägs in i Fifty Shades of Grey…

… och jag läser med rodnande kinder på bussen när jag pendlar. Det är väldigt målande och utförliga beskrivningar av det Anastasia Steele och Christian Grey gör.

Jag är ändå inte så ovan vid erotisk litteratur, inte ovan vid ingående beskrivningar, men detta! Ja, jag rodnar. Och då har de ändå inte egentligen börjat med det som är bokens tema – Christian är den som bestämmer och Anastasia ska lyda hans minsta vink. Om ni förstår vad jag menar? Det ingår vissa redskap också. Om ni förstår vad jag menar? (Jag rodnar när jag skriver det här också.)

Visst är det bedrövligt dålig prosa. Jag tror jag står ut med det för att det är på engelska. Och visst känns det ibland som en Harlekinroman kryddad med porrfilmsrepliker. Men jag är ändå nyfiken på hur det ska gå för dem, vad som ska hända och hur. Det är verkligen inte förutsägbart.

Därför läser jag vidare. Och rodnar…

Nästan halvvägs…