Maj – vilken läsmånad!

Jag tror jag aldrig läst så många böcker på en månad som jag gjort i maj i år.
Okej, jag vet att det inte är någon tävling det här med läsning, men ändå.

Kolla här:

Jaco av Per Ole Persson, Dubbelexponering av Suzanna Dilber, Alltid du av Pernilla Alm, Ingen jord den andra lik av Varg Gyllander, Den krympande hustrun av Andrew Kaufman, Stål av Silvia Avallone, Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, Novellix noveller 9-12, Väntrum av Valeria Parrella, Förlåtelsen av Hanne-Vibeke Holst och Havsmannen av Carl-Johan Vallgren.

Tre recensionsböcker för Borås Tidning – Jaco, Dubbelexponering och Förlåtelsen (kommer nästa vecka). Stål är också ett recensionsexemplar som jag snart ska skriva recension på till bloggen. Men annars bara ren nöjesläsning.
Och många bra titlar också!

Havsmannen tillhör nog kategorin ”Årets starkaste läsupplevelse”, tätt följd av Jaco som var närmast en skräckläsupplevelse.
Månadens överraskning är nog Pernilla Alms Alltid du, som jag fortfarande går omkring och tänker på. Visst är det chick-litt, men ändå lyckas den överraska med trovärdigt språk och, en för sin genre, oväntad upplösning.

Månadens överraskning:

Recension: Dubbelexponering av Suzanna Dilber

Också publicerad i Borås Tidning 14 maj 2012.

Jag har alltid gillar genrer. ”Det är ett enkelt sätt att snabbt orientera sig i ett varierat utbud” som jag skrev i Läsarmanifestet för snart tre år sedan. Jag kan gilla genreöverskridande också, som till exempel Denise Rubergs Elegant Crime, det erkännes. Men jag blir faktiskt förvirrad när två genrer samsas i samma bok i parallella berättelser.
Dubbelexponering är två berättelser om två kvinnor som båda drabbas av mäns otrohet. Josefin får veta att hennes man är otrogen. Ella är älskarinnan som sitter och väntar på den gifte mannen som aldrig kommer att lämna sin fru.

I Dubbelexponering har Josefins berättelse klara drag av populärlitteratur och chick-lit: språkligt enkelt med mycket dialog, mycket händelse, lite miljöbeskrivning; men också i själva utvecklingsdramaturgin – Josefin tar tag och väljer en utväg där hon genom sin ilska går starkare ur det som hänt. Ellas berättelse är snarare tvärtom: en litterär och poetisk inre monolog full av tillbakablickar, känslor av sorg och uppgivenhet.

Jag förstår tanken. Att berättelserna ska spegla varandra. Men det lyfter aldrig riktigt. Och det är genreförvirringen som ställer till det. I ena berättelsen frejdigt framåtdrivande, i andra berättelsen tungt och stillastående. Dessutom har vissa passager i Josefins berättelse pamflettliknande monologstycken som sträcker sig över flera sidor, där Suzanna Dilber genom Josefin vill tala om för oss hur en ”riktig” relation ska se ut. Det är tröttsamt att lyssna på och jag hade hellre hört det på teatern (där Suzanna Dilber har sin konstnärliga bas). Vissa stycken ur Ellas berättelser är dock alltigenom drabbande, griper tag om mitt hjärta och vrider ur det tills jag knappt kan känna det slå.

Men vad gör dessa två berättelser inom samma bokramar? Var för sig är de helt rimliga berättelser: Josefins är perfekt populärlitterär; Ellas är perfekt poetiskvacker. Men tillsammans snarare stjälper de än hjälper varandra.