Vilken besvikelse omläsningen av Den hemliga historien var!

Idag skriver Jenny Lindh i Dagens Nyheter om Varats olidliga lätthet som en klassiker man borde undvika att läsa om.
Jag har just läst om Den hemliga historien och önskar att jag aldrig hade gjort det.

Den hemliga historien var en sån där bok som jag läste om och om igen när jag var i tjugoårs-åldern. Jag hade precis börjat läsa litteraturvetenskap på högskola och tyckte det var fascinerande att läsa om de utvalda sex på den grekiska kursen på Hampden College. Jag avundades deras kunskaper i de klassiska språken, önskade att jag fick vara en av dem som pratade så där världsvant om konst och litteratur, avundades sammanhållningen och exklusiviteten.

Nu har jag läst om den, nästan tjugo år senare. Och… den var inte alls vad jag kom ihåg att den skulle vara. Nu tyckte jag mest att den var lite barnslig och mycket, mycket långtråkig med bortskämda ungdomar som har olika utbrott av diverse slag.

Det var verkligen en otrolig besvikelse!

Men livet förändras ju, tänker jag. Fascinationen inför kunskapen och konsten, som jag kände när jag var tjugo-någonting, finns fortfarande kvar. Men nu kan jag ju se att de delarna i Den hemliga historien varken var så många eller så uttömmande som jag mindes dem.

Den hemliga historien har mycket gemensamt med Steglitsan, dels i sin kontrastverkan i beskrivningen av det typiskt amerikanska, som Donna Tartt skildrar genom de olika personerna i boken, dels i de frånvarande vuxna, som låter ungdomarna skapa sin egen värld och sin egen moral för att överleva, samt temat om pengar – att ha och inte ha.

Men det är långtråkigt i Den hemliga historien och fantastiskt mycket bättre skildrat i Steglitsan.

Men – det vore väl konstigt annars? Om ett författarskap inte skulle utvecklats över tjugo år och förbättras i förmågan att skildra de teman som intresserar i dramaturgi och berättelse och fördjupa tankar om konst och kunskap?

Ja, pust. Vissa böcker ska man nog inte läsa om tjugo år senare… Och andra böcker kan man läsa hur många gånger som helst utan att man tröttnar på dem.
Konstigt, det där…

Sommarboktips med känsla för ensamhet: Steglitsan av Donna Tartt

Sommarboktips nummer tre i P4 Sommar (av åtta denna sommar) är Steglitsan av Donna Tartt.

Vi väljer ju tipsböcker med utgångspunkt från känslor i P4 Sommar och när känslan ”ensamhet” kom på tal, så tänkte jag genast på Steglistan, Donna Tartts nya roman som precis har kommit i pocket.
Jag tycker nog att huvudpersonen i Steglitsan – Theo Decker – är en av de ensammaste personerna i litteraturen. (Holden Caulfield i Räddaren i nöden är ett annat exempel. Men ni får gärna tipsa om fler i kommentarsfältet nedan.)

Steglitsan är en helt fantastisk roman som handlar om mycket mer än ensamhet. Den är spännande, ledsam, underhållande, rolig – allt det du kan önska dig av en bra bok.
Jag recenserade den för Borås Tidning när den kom i höstas. Läs recensionen här.

Morgan Larsson tipsade om Günther Wallraffs banbrytande journalistik i reportageboken Längst där nere, på känslan makt/vanmakt.

Läs mer om våra boktips på Sveriges Radios hemsida.

Årets bästa böcker 2013 – hela listan med vinnare och allt!

Årets bästa böcker heter alltså: Liknelseboken av P O Enquist, Vattnet i mars av Mikael Fant och Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma. Jag hade ju så svårt att välja bland de tre, så jag nämner dem allihop.

Här är hela listan:

1. Liknelseboken av P O Enquist
2. Vattnet i mars av Mikael Fant
3. Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma
4. Wolf Hall av Hilary Mantel
5. Steglitsan av Donna Tartt
6. Komma och gå av Taiye Selasi
7. NW av Zadie Smith
8. Violencia av Lina Hagelbäck
9. Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson
10. 2017 av Olga Slavnikova

Årets bästa böcker 2013: 5. Steglitsan av Donna Tartt

Steglitsan har släktskap med andra amerikanska berättelser som Jonathan Safran Foers Extremt högt och otroligt nära, Nicole Krauss Kärlekens historia, och till och med Räddaren i nöden, där ett ensamt barn försöker bringa ordning i en fjär vuxenvärld. Men det finns också släktskap med Charles Dickens Lysande utsikter, i bildningsromanens tema och det självbiografiska berättandet.

Släktskapet med annan litteratur är också en av de saker som gör Steglitsan till en sådan makalös läsning – berättelsen känns bekant, men den är ändå berättad på ett nytt sätt, i en ny tid och genom nya ögon. Donna Tartt har ett absolut gehör för de små, små detaljerna i beskrivning av både miljö och människor och för att låta berättandet ta tid i utvalda scener och som därigenom blir små egna universa.

Recension: Steglitsan av Donna Tartt

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 22 november 2013.

Till en början, ett avslöjande: jag är egentligen inte särskilt förtjust i amerikanska berättare. Det finns något svulstigt över amerikanerna, tycker jag; en vilja att berätta allt, ta de stora greppen med teman som är inte sällan handlar om hela livsöden. Det finns något högtravande sentimentalt i dessa berättelser och berättandet fokuserar gärna på att tala om hur det är, istället för att visa det. Jag har svårt för det, den där beskäftiga matningen av information von oben.

Nu generaliserar jag, det vet jag. Det finns berättelser som, trots allt detta, ändå når fram till mig. Steglitsan är en sådan berättelse. Anledningen till att Donna Tartt lyckas förföra mig är hennes absoluta gehör för de små, små detaljerna i beskrivning av både miljö och människor och för att hon låter berättandet ta tid i utvalda scener och som därigenom blir små egna universa. Därefter kan hon raskt beta av flera år i en enda mening. Den här tempoväxlingen gör att de längre scenerna blir än mer betydelsefulla.

I Steglitsan återvänder Donna Tartt till det återblickande berättandet i jag-form som hon använde i debuten Den hemliga historien. Det är ett lyckat drag. Läsaren får riktigt krypa in under skinnet på protagonisten, den unga Theo Decker, och följa honom i hans livsberättande och de människor han möter. Perspektivet viker inte en tum. Theo Decker är inte en allt igenom god person, utan snarare en hårt prövad överlevare som ständigt tvingas anpassa sig när vuxenvärlden omkring honom rämnar av olika anledningar.

Donna Tartt lyckas genom kontrastverkan göra Steglitsan till en odyssé genom det typiskt amerikanska. Genom städerna: New York och Las Vegas; genom karaktärerna: den amerikanska överklassfamiljen, den östeuropeiska invandraren, maffian, antikvitetshandlaren; men också genom temana: överlevarna, rotlösheten, ensamheten och drömmen om att lyckas – som alltid måste ske på någon annans bekostnad.

Trots att Steglitsan befolkas genom de människor Theo Decker möter, så är det inte kärleken till sin nästa som stannar kvar efter läsningen. I sin ensamhet vänder sig Theo Decker istället till konstens artefakter, där 1600-talsmålningen Steglitsan är central. Det är lättare att älska saker än människor, för det går inte att lita på människor, tycks Donna Tartt vilja säga. I det perspektivet är Steglitsan en outhärdligt sorglig berättelse.

Steglitsan har släktskap med andra amerikanska berättelser som Jonathan Safran Foers Extremt högt och otroligt nära, Nicole Krauss Kärlekens historia, och till och med Räddaren i nöden, där ett ensamt barn försöker bringa ordning i en fjär vuxenvärld. Men det finns också släktskap med Charles Dickens Lysande utsikter, i bildningsromanens tema och det självbiografiska berättandet. Släktskapet med annan litteratur är också en av de saker som gör Steglitsan till en sådan makalös läsning – berättelsen känns bekant, men den är ändå berättad på ett nytt sätt, i en ny tid och genom nya ögon.