Alltså – det finns faktiskt litteraturbevakning utanför Stockholmsmedia!

Jag satte morgonkaffet i halsen i morse och blev sådär ledsen över Stockholmsmedierna igen.
För på krönikeplats i Dagens Nyheter förfasar sig Åsa Beckman över att ingen litteraturkritiker brytt sig om att diskutera de nominerade till Augustpriset. Ja, kanske Åsa Linderborg nämnt något i Aftonbladet, menade Åsa Beckman.

Jag vet – det är inte första gången jag bloggar om den här konstiga inställningen bland de stora tidningarna att litteraturkritik på landsortstidningar inte är värt något särskilt.
Jag vet – det är inte heller första gången jag tycker till om vad Åsa Beckman tycker.

MEN HALLÅ ÅSA BECKMAN! Lena Kvist, kulturredaktör på Borås Tidning, skrev en mycket bra krönika om nomineringarna bara några timmar efter de nominerade avslöjats. Hon saknade också en nominering av Klas Östergrens Twist. Och hon avslutade krönikan med att skriva det fler än hon tänker: ”Den som har sett den oerhört begåvade sketchen med skådespelerskan Kate Winslet i brittiska humorserien Extras, vet att det alltid är nåt med nazister som tar hem alla priser.”

Men ajustja – Lena Kvist skriver inte i en Stockholmsbaserad rikstidning. Glömde det…
Därför räknas hon såklart inte av Åsa Beckman.

Men alltså – skärpning!

(Läs för all del denna text också. Den handlar också om Stockholmsfixering. Fast på ett annat sätt.)

 

 

Nej, det var inte bättre förr. Bara annorlunda.

Ett visst mönster har framträtt i kulturdebatten denna höst:

”Det var bättre förr!”

Den prisbelönta författaren som menar att kultursidorna var bättre förr, när hon skrev på dem och texterna var längre.
Kulturjournalisten som menar att biblioteken var bättre förr, när bibliotekarierna fick hyssja på de som pratade lite för högt.
Och nu senast: kulturchefen på den stora morgontidningen som menar att litteraturkritiken var bättre förr, när den estetiska medvetenheten var större.

Det som oroar mig är att de som tycker så här inte är några gaggiga pensionärer som pratar om det ljuva sextio- eller sjuttiotalet, utan det är människor i min egen ålder; människor som har minst tjugo, om inte trettio, år kvar i arbetslivet och som redan pratar som om kulturen (livet) var slut.

Det andas en viss hopplöshet, tycker jag. En misstro mot både nutiden, framtiden och mot förändring, som inte alls är nödvändig för de som är i min ålder (jag är 41 år, förresten).

Visst är det viktigt att diskutera förändringar i kultur och samhälle. Men inte med den stängda inställningen: ”det var bättre förr!”.
Utan med det öppna perspektivet: ”vad gör det med oss? vad får det för betydelse?”.

 

DN Kultur, sluta basha bokmässan i Göteborg!

Två dagar i rad har två skribenter i Dagens Nyheter skrivit nedlåtande om Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg.

Julia Svensson skrev igår: ”Det är skrattretande att i sammanhanget nämna den stundande bokmässan i Göteborg och dess sövande syrebrist; ett PR-event som varken levererar författare, miljö eller stämning av den här kalibern”, när hon jämförde den med en litteraturfestival på konstmuséet Louisiana i Danmark.

Det är en underlig jämförelse. Att jämföra några litteraturdagar på ett danskt konstmuseum med Sveriges största bokmötesplats både för bransch och allmänhet där torsdagen och halva fredagen enbart är för branschfolk. Bokmässan i Göteborg är ett måste. En litteraturfestival på ett konstmuseum är en alternativ mötesplats. Sådana finns i Sverige också, inte bara i Danmark.

Och så i dagens tidning skriver Åsa Beckman: ”Det är ett fattigdomstecken att den största litteraturscenen för svenskt litterärt liv har blivit Bok- och biblioteksmässan i Göteborg.”

Ett ”fattigdomstecken”? Jag undrar på vilket sätt det är ett fattigdomstecken att den största mötesplatsen för litteratur finns på en bokmässa i Göteborg? För att den ligger utanför Stockholm?

Hon skriver det i sammanhanget att det pratas om att starta ett litteraturhus i Stockholm. Och där har hon också åsikten att det vore ”ynkligt” om Göteborg hann före Sveriges huvudstad. Där också, kan man förmoda.

Om jag är arg?
Ja, jag är skitarg.

På att de som skriver i en av Sveriges största dagstidningar tycker det är tråkigt att åka tåg utanför tullarna en gång om året. På det gnäll som finns på att Göteborg gör Sveriges största litteraturevent trots att det inte är Sveriges största stad och förmodligen istället enbart borde göra små mysiga och stämningsfulla festivaler liknande Louisianas. På de presenterade åsikter att det är ”ynkligt” om något bra sker utanför Stockholm.

Ett ”fattigdomstecken” är snarare att Sverige har skribenter och kulturchefer som… äsch, jag orkar inte ens avsluta den meningen, så arg är jag.

Åsa Beckman i dagens DN Kultur:

Kim Kolliander heter Erik Wijk och han gillar min recension av Tivoli!

Jag hade fel.
Kim Kolliander heter egentligen Erik Wijk.
Inte Maja Lundgren eller Carina Burman eller någon annan. Maja Lundgren förnekade ju också bestämt här på min blogg att det skulle vara hon när jag ställde frågan ”Vem är Kim Kolliander?”.

Erik Wijk berättar idag själv om varför han skrev under pseudonym på Dagens Nyheters Kultursidor : För att kunna vara friare! För att scenskräcken inte skulle vara hindrande.

Desto roligare är det ju att Erik Wijk nämner mig och min recension i Borås Tidning som en av de som ”inte haft några problem att se och uppskatta romanens tema om människans öde i det historiska och sociala spelet”. Anledningen till att jag vågar göra en sådan läsning är, enligt Erik Wijk, att jag finns ”bortom storstadens kotterier”.

Jo, Borås ligger ju på landet. I alla fall med Stockholmsögon sett. Även om Borås är lika nära Twitter som Stockholm…

Men att litteraturkritiken skulle se annorlunda ut på landet, dvs ”bortom storstadens kotterier”, har jag aldrig reflekterat över. Förrän nu.
Kan jag på något sätt vara friare i min kritik för att jag inte bor i storstaden? För att jag inte är ett känt namn (nåja, många känner till Läsarmanifestet, men det är några år sedan nu..) eller har kända vänner?
Är det verkligen så?

Jag hoppas att Erik Wijk har fel. Särskilt med tanke på att jag fått fyra nya litteraturkritik-kollegor i Borås Tidning. Jag hoppas att de kritiker som finns och verkar i storstad känner sig lika fria att recensera och kritisera som jag gör och att de inte kotteriar sig när de skriver sin kritik.
Jag hoppas det som kritiker.
Och jag hoppas det som litteraturkritikläsare.