Igår läste jag min första sommardeckare! Det var det enda rätta igår kväll, när suget efter sträckläsning och mord bolmade runt i magen. Lättläst, klart på en kväll! Ungefär som att se en amerikansk actionfilm – man vet vad man får och det är det man längtar efter just då. Och så lite godis till det.
Så – jag lade Sara Lidmans vackra och strama norrlandsprosa åt sidan, letade i bokhyllan och hittade Varg Gyllanders senaste deckare Det som ligger på botten. Behändig och effektiv journalistprosa, lite drygt 300 sidor lättläst med dubbelt radavstånd. Ja Tack!
Det som ligger på botten är Varg Gyllanders tredje deckare. Jag har läst de föregående två, så jag visste vad som väntade. Jag blev inte besiken, inte alls. Alla ingredienser finns där. Sträckläsning: check. Klar på tre timmar: check. Flera mord: check. Överraskningar: check. Parallellhistorier: check. Ensamma, ledsna poliser: check. Sura polischefer: check. Kärleksscener: che… Eeeeh, vänta nu!
Kärleksscener i en polisdeckare? Två människor som ligger nakna bredvid varandra i en säng och gör saker med varandra… Nej, det är nog inte vad jag hade förväntat mig i en Varg-deckare. Men det är fint på något sätt. Mänskligt med längtan efter närhet när man är ensam. Och det är verkligen fint beskrivet, även om det bara är på några få rader. Mer sånt!
Jag gillar Varg Gyllanders deckare ungefär av samma anledning som jag gillar Mari Jungstedts deckare: jag gillar huvudpersonerna; jag gillar de, till synes enkla, mordgåtorna som får dig att fundera vem som ”gjort det”; det är sträckläsning; det är lättläst, effektiv journalistprosa som funkar; det är några samhällsproblem i varje bok. I Det som vilar på botten berörs både vapensmuggling, bristen på demokrati i Iran och gerillakrigen i Latinamerika. Och morden är inte hemskare än att det funkar att äta lite lördagsgodis till…
Jag är nöjd.
Annika Koldenius 