Recension: Bara tre kan leka så av Denise Rudberg

Denise Rudberg har skapat sig egen genre med Elegant Crime och en egen cool hjältinna i den 55-åriga åklagarsekreteraren Marianne Jidhoff. Det är en slags chick-lit för 40-plussare, men där det också råkar ske ett brott. Bara tre kan leka så är den tredje boken i serien.

Jag gillar Denise Rudbergs idé. För jag har, precis som Denise Rudberg, blivit för gammal för riktig chick-lit, där det ska shoppas väskor, trånas efter giftermål och göras karriär. Been there, done that. Och lättsam, romantisk underhållning i bokväg med hög igenkänningsfaktor för en 40-något är inte så lätt att få tag i numera. Jag ger hög älsk-faktor på att Marianne Jidhoff och hennes väninna bakfylleäter både pizza, chips och en gigantisk godisskål. Denise Rudberg har i sin Elegant Crime hittat något som fattats mig. Marianne Jidhoff har fattats mig.

Själva handlingen i Bara tre kan leka så är lite vagare än i de tidigare två böckerna i serien; det kretsar kring gamla sexsynder och så har Mariannes dotter en fest där Marianne nästan hånglar upp någon som visar sig vara… (nä, inga spoilers här!) Ändå har jag fasansfullt trevligt när jag läser. Självklart dör det någon, självklart sker det ett brott. Annars vore det inte en Elegant Crime-bok.  Bara tre kan leka så lutar sig ändå snarare på chick-litgenrens berättarstruktur än deckargenrens. Det är helt klart så att det inte är brottet – och uppklarandet av det samma – som driver spänningen eller handlingen framåt, utan det är relationerna mellan huvudpersonerna. Ibland önskar jag dock att Denise Rudberg kunde ge lite mer kött åt vissa scener, ge lite mer psykologiskt liv åt brotten. Nu hastas förklaringarna alltför enkelt och snabbt igenom på bokens sista sidor.

Och samtidigt – förklaringarna är egentligen inte så viktiga, brotten är ändå mer en ursäkt för att få berätta om personerna och relationerna. Och så länge jag trivs i Marianne Jidhoffs och de andras sällskap, så gör det ingenting.

Äntligen låg Denise i brevlådan!

Som jag längtat efter Denise!
Och nu låg hon i brevlådan idag!

Såklart är det Denise Rudberg och tredje delen i Elegant Crime-serien om Marianne Jidhoff jag pratar om – Bara tre kan leka så.

Och jag vill läsa bums! I ett sträck! Men det går ju inte när maten ska lagas och ätas och barnen ska pussas och läggas.

Imorgon kanske?

Min breda bokhylla och Ingmar Bergmans VHS-dito – bredd och genuin passion!

Jag läser i dagens DN om Ingmar Bergmans VHS-samling i huset på Fårö och tänker direkt på min egen bokhylla – skillnaden mellan film och litteratur, skillnaden mellan fint och fult.

Ingmar Bergman var filmälskare. Han äskade film så mycket att han ville se allt. Alltså fanns allt i Bergmans filmsamling. Allt! I hyllorna fanns bland annat Ghost busters, Den vilda jakten på stenen, Strictly Ballroom, Terminator… Tillsammans med Michael Haneke, Kurosawa, Allen… Eller som det står i artikeln:

”Just bredden är fascinerande. Den vittnar på ett vackert vis om Bergmans högst genuina passion för film. Han älskade film och han var en hängiven storkonsument.”

”Bredd” och ”genuin passion” i samma stycke! Som att de inte kan vara utan varandra!

Jag älskar det!

Men. Försök nu att applicera samma meningar på en litteraturkritiker. Ja, byt nu ut ”film” mot ”böcker” i de ovanstående meningarna!

Inte?

Nej. Mången ”litteraturälskare” som jag stött på skulle aldrig tala om ”bredd” i sin genuina passion för litteratur. Där handlar det snarare oftast om tvärtom – har man passion för litteratur så pratar man uteslutande om passion för ”fin” litteratur och räknar inte in populärlitteraturen i den passionen. Man fnissar istället lite obekvämt vid namn som Läckberg, Kepler och Brown och säger: ”Nä, de har jag verkligen aldrig…”

Och återigen minns jag den uppskruvade stämningen bland många (men inte alla) bibliotekarier på ett seminarium jag deltog i på Bokmässan 2010, när jag visst tyckte att Liza Marklund hade en given plats på biblioteken. Var fanns ”bredd” och ”genuin passion” i samma anda där?

När Ingmar Bergman hade ångest och svårt att somna så tittade han på något lättsamt, avslöjar han i ett samtal med Woody Allen.

När jag är trött och har svårt att koncentrera mig läser jag Denise Rudbergs Elegant Crime-böcker, avslöjar jag i denna blogg till just dig.

Och om Ingmar Bergman kunde älska både James Cameron och Andrej Tarkovskij med bredd och genuin passion, så kan väl en litteraturkritiker (dvs jag) älska både Katarina Wennstam och Sara Stridsberg med samma bredd och genuina passion?

Eller är det omöjligt?
”Bredd” och ”genuin passion” i samma mening som ”litteratur”?

Jag hoppas inte det.

Recension: Dubbelexponering av Suzanna Dilber

Också publicerad i Borås Tidning 14 maj 2012.

Jag har alltid gillar genrer. ”Det är ett enkelt sätt att snabbt orientera sig i ett varierat utbud” som jag skrev i Läsarmanifestet för snart tre år sedan. Jag kan gilla genreöverskridande också, som till exempel Denise Rubergs Elegant Crime, det erkännes. Men jag blir faktiskt förvirrad när två genrer samsas i samma bok i parallella berättelser.
Dubbelexponering är två berättelser om två kvinnor som båda drabbas av mäns otrohet. Josefin får veta att hennes man är otrogen. Ella är älskarinnan som sitter och väntar på den gifte mannen som aldrig kommer att lämna sin fru.

I Dubbelexponering har Josefins berättelse klara drag av populärlitteratur och chick-lit: språkligt enkelt med mycket dialog, mycket händelse, lite miljöbeskrivning; men också i själva utvecklingsdramaturgin – Josefin tar tag och väljer en utväg där hon genom sin ilska går starkare ur det som hänt. Ellas berättelse är snarare tvärtom: en litterär och poetisk inre monolog full av tillbakablickar, känslor av sorg och uppgivenhet.

Jag förstår tanken. Att berättelserna ska spegla varandra. Men det lyfter aldrig riktigt. Och det är genreförvirringen som ställer till det. I ena berättelsen frejdigt framåtdrivande, i andra berättelsen tungt och stillastående. Dessutom har vissa passager i Josefins berättelse pamflettliknande monologstycken som sträcker sig över flera sidor, där Suzanna Dilber genom Josefin vill tala om för oss hur en ”riktig” relation ska se ut. Det är tröttsamt att lyssna på och jag hade hellre hört det på teatern (där Suzanna Dilber har sin konstnärliga bas). Vissa stycken ur Ellas berättelser är dock alltigenom drabbande, griper tag om mitt hjärta och vrider ur det tills jag knappt kan känna det slå.

Men vad gör dessa två berättelser inom samma bokramar? Var för sig är de helt rimliga berättelser: Josefins är perfekt populärlitterär; Ellas är perfekt poetiskvacker. Men tillsammans snarare stjälper de än hjälper varandra.

Recension: Två gånger är en vana av Denise Rudberg

Jag trodde jag hade tröttnat på chick-litt efter sommarens tråkiga upplevelser med Kajsa Ingemarsson och Lauren Weisberger.

Det har jag inte.

För jag vill kalla Denise Rudbergs böcker om åklagarsekreterare Marianne Jidhoff för chick-litt, även om hon själv kallar genren för Elegant Crime. Eller så får jag inse att jag snarare ska kalla det hen-litt – att jag har blivit så gammal att jag inte är tjej utan höna. För Denise Rudbergs heroine Marianne Jidhoff är trots allt 50-plus och änka. Hon har vuxna barn. Hon puffar cigarrer och dricker vin framför brasan när hon vill chilla. Hon köper mat på Östermalmshallen när hon och väninnan har TV-myskväll.

I Två gånger är en vana har en delägare i ett anrikt företag blivit misshandlad svårt och svävar mellan liv och död. Företagskulturen visar på gamla strukturer i den övre klassen – bara söner får ärva delägarskap i företaget, döttrar får inte. En av delägarna misshandlar dessutom sin fru regelbundet och äldste sonen har ärvt pappans beteende. Vad är det som ligger bakom den grova misshandeln? Är oegentligheter i företaget orsaken? Eller är det de privata missförhållandena som måste tystas ner?

Två gånger är en vana är Denise Rudbergs andra bok om Marianne Jidhoff. Den första boken Ett litet snedsprång läste jag för precis ett år sedan och förvånades över alla sexskildringar. Då skrev jag så här i min dåvarande blogg på Bokcirklar.se:

”Det är mycket relationer. Det är mycket fikande. Det är mycket dialog. Det är mycket sex!!! Så mycket att till och med jag faktiskt blir förvånad över hur många multipla orgasmer som hinns med…”

Det är inte lika mycket sex i Två gånger är en vana och jag saknar det! Visst blir Marianne uppraggad av en konstchef och visst grovhånglar de lite i en soffa, men inga multipla orgasmer så långt ögat når på raderna. Det är lite synd. Det är faktiskt oerhört befriande att läsa om en 55-årig änka som får multipla orgasmer. Det är överhuvud taget befriande att läsa om sex på ett så självklart sätt i svensk prosa.

Men det är fortfarande lika mycket relationer, lika mycket mat, lika mycket fikande som i första delen i serien. Och åklararsekreterare Marianne Jidhoff, och den specialgrupp hon ingår i, löser såklart fallet med den misshandlade delägaren.

Jag gillar Denise Rudbergs sätt att smyga in osnygga samhällsfenomen som fideikommisser och kvinnomisshandel utan att bli agiterande. Jag gillar hennes förmåga att gjuta liv i sina karaktärer genom vardagliga händelser i bara några få meningar.

Som underhållning för stunden är det verkligen perfekt!

Deckaren – den nya chick-liten?

Jag minns när jag började läsa deckare. Jag minns Elisabeth George, Minette Walters, P.D. James. Det tog dagar och veckor att läsa, inte en eftermiddag. Det psykologiska djupet var så stort att jag behövde ekolod för att hitta det.
I de flesta nya deckare som kommit de senaste åren som jag läst finns deckarhistorien i bakgrunden. De saknar djup. Motiv och psykologi snabbförpackas i ett par meningar, som om det är något som ska klaras av för att historien ska bli mer trovärdig.

Och helt plötsligt undrar jag:
Har deckaren blivit den nya chick-litten?

Camilla Läckbergs styrka ligger ju i beskrivningen av småbarns- och familjelivet, inte i själva deckarhistorien. Jag är mer intresserad av hur det går för Erica och Patrik än vem som gjorde det. Likaså i Mari Jungstedts deckare – där är jag mer intresserad av hur det går för poliserna Knutas och Karin och journalisten Johan och hans fru Emma.
Det jag idag kommer ihåg av Liza Marklunds böcker är hur jobbigt Annika Bengtzon har det hela tiden, inte vem som var skurken. Ninni Schulmans protagonist är en ung ensamstående mamma med ett adopterat barn som jobbar som journalist i sin gamla hemstad, som hon nyss flyttat tillbaka till. Hon längtar efter kärlek och mening i livet mellan nyhetsjakterna.

Denise Rudberg har ju också skapat en egen genre: Elegant Crime. Visst, det utspelar sig i åklagarmiljö, det finns poliser med som ska lösa det begångna brottet, men det är relationerna mellan människorna som är det viktiga. Plus att hon måste tala om vilka märken det är på kläderna och möblerna. Och.. ja visst – det utspelar sig på Östermalm och Djursholm.
Åklagarassistenten och nyblivna änkan Marianne Jidhoff är 55 år, lite plufsig, äter för många bullar men är ändå rik, snygg och superskicklig. Det är mycket relationer. Det är mycket fikande. Det är mycket dialog. Det är mycket sex!!! Så mycket att till och med jag faktiskt blir förvånad över hur många multipla orgasmer som hinns med.

Så. Varför klä det i deckarskrud?

Varför inte bara säga som det är?