Etikettarkiv: Deckare/Spänning

”Va? Har du inte läst Arne Dahl?”

Två gånger på två dagar har två personer ovetandes om varandra till mig utbrustit:

”Va? Har du inte läst Arne Dahl?”

Först Mathias (”Han Som Alltid Har Rätt”) i ungefär samma utandning som när han utbrast: ”Va? Har du inte läst Summan av David Eagleman”.

Och sen igår, på gårdsfesten (där det grillades helstekt gris med vaktande brandsläckare), av a-grannen Emma (jag bor på e och är således e-grannen Annika): ”Va? Har du inte läst..” osv.

Jag har en Arne Dahl i hyllan. Den som skulle bli den sista. Den är oläst. Dumt att börja med den sista, liksom…

Men! Det börjar bli dags att planera sommarsemesterläsningen. Arne Dahl kanske?

Så ensam i hyllan:

20120610-111054.jpg

8 kommentarer

Under Deckare/Spänning

Patti Smiths nya bok: ”Set in Sweden and London”.

Det står längst ner i Guardians recension av Woolgathering:

”Smith is currently writing a crime novel set in Sweden and London.”

Va?
Nämen, det kan väl inte…
Jag googlar genast och läser att Patti Smith sagt tidigare i år i bland annat Göteborgs-Posten, att ”en del av romanen kan komma att utspela sig i Göteborg”.

Men nu verkar det alltså inte vara någon tvekan.
En del av historien ska alltså utspela sig i Sverige.

Spännande.

Lämna en kommentar

Under Bokbranschen, Deckare/Spänning

Jag älskar mitt bibliotek del 2

Och jag älskar mitt bibliotek ännu mer när någon genial bibliotekarie köper in nya engelska deckare!

Spännande är att Death comes to Pemberley är en fortsättning på Pride and Prejudice! Med ett mord! Ja, det verkar faktiskt vara så (inte riktigt klokt egentligen..)
Får se om P. D. James kommer undan med det…

20120513-192451.jpg

Lämna en kommentar

Under Bibliotek, Deckare/Spänning

Recension: Ingen jord den andra lik av Varg Gyllander

Jag har alltid gillat Varg Gyllanders deckare. Det är precis som Mari Jungstedt eller Camilla Läckberg: det är bra historier, lättsmält, tar några timmar att läsa – ungefär som att se på en amerikansk actionfilm, ren och skär underhållning.

Ingen jord den andra lik är Gyllanders fjärde bok om kriminalteknikerna Ulf Holtz och Pia Levin. En skalle hittas på en arkeologisk utgrävning. Men det visar sig att skallen inte är mer än några årtionden gammal. Vem kan den ha tillhört? Har ett mord begåtts? Samtidigt så brinner en skola ner i ett miljonprogramsområde, men polis och brandmän blir attackerade av de som bor där.

Det är ett beprövat koncept. Lite samtidsfrågor, lite relationsdrama, lite parallellberättelser i dåtid som har betydelse för nuet. Och jag är faktiskt mer förtjust i denhär historien än någon av de andra i serien (jag gillade den första Somliga linor brister riktigt bra också), även om det är lite väl många slumpartade möten, tillfälligheter och gudomliga polisiära insikter som löser gåtan med vem som gjorde vad. Men jag kan köpa det, för det är så det måste vara i den här genren. Och upplösningen är så oväntad att jag mer blir glatt överraskad än suckar.

En sak som jag gillar med Gyllander, och jag vet att jag skrivit om det i tidigare recensioner, är att hans deckare är lite sexiga. Karaktärerna ligger faktiskt med varandra, raggar upp varandra, längtar efter varandra. Det finns något desperat vackert mellan raderna, en känsla av någon slags rå hetta och längtan som jag varken hittar hos Läckberg, Jungstedt eller för den delen Rudberg. Där är det mer familjeromantiskt eller svalt elegant. Människobeskrivningarna är verkligen Varg Gyllanders styrka. Personerna känns levande och verkliga.

Några invändningar dock. Jag tycker Varg Gyllander ibland hastar iväg lite för fort över vissa scener, det blir lite väl effektivt och ibland skulle prosan må bra av att vara lite fylligare, bara lite mer broderad. Miljöbeskrivningarna är lite snåla, jag känner inte riktigt att jag är på platsen där det händer. Jag vill också ha ännu mer fokus på det kriminaltekniska arbetet. Kan jag få det nästa gång, tack?

Lämna en kommentar

Under Deckare/Spänning, Svenska författare

Googla ihop en recension? Inte jag i alla fall…

Det har uppkommit några frågor om recensioner och recensenter efter mitt blogginlägg Varför slutar jag läsa en bok som är riktigt bra? Det handlar om att snegla på andras recensioner, att googla ihop en recension och att recensenter oftast verkar tycka lika.
Jag tycker frågorna är viktiga och värda ett eget inlägg istället för ett svar i kommentarsfältet. Sen är det väl lite yrkesstolthet som ska försvaras också… Jag har faktiskt läst ut Sara Lövestams Tillbaka till henne. Sent igår kväll…

Egentligen är det ju omöjligt att snegla på andras recensioner om alla följer första recensionsdag. När jag får en bok från Borås Tidning så får jag den några veckor i förväg för att hinna läsa och hinna skriva min recension. Jag lämnar recensionen någon dag innan första recensionsdag för att redaktören ska hinna läsa igenom den. Alltså är det omöjligt att googla på andras recensioner om alla andra gör likadant. Det finns helt enkelt inget att googla.
När jag skriver har jag alltså har ingen aning om vad de andra recensenterna har tyckt om samma bok. Ibland är det jätteläskigt, faktiskt.

Vid enstaka tillfällen får jag dock böcker som redan är släppta och recenserade som redaktören på Borås Tidning av någon anledning missat. Ibland kan det vara så enkelt att de faktiskt inte fått något recensionsexemplar skickat till sig från förlaget. Men då undviker jag att läsa någon annan recension och bildar hellre mig en egen uppfattning. Jag tror att det skiner igenom i mina formuleringar om jag läst vad någon annan tyckt. Ibland går jag in på förlagets hemsida för att se hur de presenterar boken och författaren. Men det är allt.
Men det är jätteintressant att diskutera recensioner och innehåll i recensioner, tycker jag. Ofta har ju recensenter liknande bakgrund med studier i litteraturvetenskap, och har lärt sig vad som är ”bra” och ”dålig” litteratur. Klart att recensionerna ser liknande ut då. Jag är inte bättre än andra recensenter på den fronten, även om jag bara studerade litteratur i två terminer och alltså inte har någon examen i litteratur.
Jag intervjuade litteraturprofessor Dag Hedman om bland annat det här för någon månad sedan i mitt jobb på Göteborgs universitet. Vi pratade förvisso mest om litteraturforskning och varför litteraturforskare inte är intresserade av populärlitteratur. Vi pratade lite om deckargenren också. Men visst kan tankegångarna föras över på litteraturkritik. Se gärna inslaget.

Jaha.
Och ikväll ska jag skriva recensionen på Tillbaka till henne av Sara Lövestam. Det är lite läskigt, för jag gillar den verkligen. Deadline imorgon kl 12. 🙂 Och när jag googlar på ”Recension Tillbaka till henne” så är det bara min blogg som dyker upp än så länge.
Och där vet jag ju vad det står… 😉

2 kommentarer

Under Bokbranschen, Läsande, Recensioner, Svenska författare, Vetenskapligt

Recension: Tabula Rasa Hotels av Jonas Joelsson

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 22 mars 2012

Före katastrofen är David Skoglund en superstjärna i reklamvärlden. En värld full av droger, där man knullar flera brudar samtidigt, där man lurar flickvänner, där ordet ”moral” är lika omodernt som ”kökkenmödding”. Efter katastrofen är David Skoglund full av ånger, ett mänskligt vrak. Någonstans har han kommit till insikt om något. Men vad? Och varför?

Först är jag inte alls förtjust i Jonas Joelssons berättelse om David Skoglund. Prosan är ojämn – ibland briljant rapp, ibland pratig, ibland helt utan gestaltning. Jag irriterar mig på strukturen i berättelsen – vartannat kapitel är ”före” och ”efter” katastrofen – och jag tänker ”vad är det för fel med att berätta ett skeende från början till slut?”. Efterhand dras jag dock in i miljöerna och replikerna från reklamvärlden, en värld som författaren Jonas Joelsson har god insikt i med ett CV förvillande likt huvudpersonen David Skoglunds. Berättelsen pressas framåt i fanatiskt uppskruvat tempo, bladvändarbegäret kickar in. Det hade inte kunnat berättas på något annat sätt: i parallella spår, samtidigt mot katastrof och upplösning.

Det centrala temat i Tabula Rasa Hotels är ensamhet. Den ständiga jakten på kickar, oavsett om det är nästa kvinna, nästa smarta reklamidé, nästa fix, gör reklammänniskan till en ensam jägare där alla andra är konkurrenter, också vänner. David Skoglund behöver kvinnor för att bota sin ensamhet. Det var längesedan jag läste en skildring av en så ensam man, som ständig söker bekräftelse hos kvinnor.  ”Kvinnan” är också både katastrofen, vändpunkten och lösningen i berättelsen.

Men spänningstråden runt Tabula Rasa Hotels, där David Skoglund blir tvungen att leka detektiv för att ro hem ett reklamkontrakt, är faktiskt helt onödig. Jag undrar om det är något som underhållningsförfattare får lära sig numera? Att det inte räcker med en enkel berättelse, det måste finnas något mer: en spännande gåta! Mitt svar: det hade räckt långt med enbart utvecklingsroman, som en skildring av den moderna stadens nya kreativa omoraliska klass och vad som händer med människan i det.


Lämna en kommentar

Under Debutanter, Deckare/Spänning, Recensioner, Svenska författare

Recension: Pojken som slutade gråta av Ninni Schulman

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 8 mars 2012

Ninni Schulmans deckarförfattarskap tillhör en relativt ny genre som jag vill kalla vardagsdeckare, där bland andra Camilla Läckberg och Mari Jungstedt är framgångsrika. I vardagsdeckaren är vardagsingredienserna och vardagsigenkänningen lika viktiga som själva mordgåtan, kvinnor har framträdande karaktärer och persongalleriet är omfattande – hela bygden och deras bekymmer ska vara med. I Schulmans deckare är det Värmland som är bygden, och särskilt den lilla orten Hagfors.

Själva mordgåtan och motivet är det inget fel på. Då och då är det också spännande. Men Ninni Schulman har bara delvis förstått sin genre. Spänningstråden i Pojken som slutade gråta är för tunn och istället öser Ninni Schulman på med så många ingredienser i en vardagsdeckare att de själva kunde utgöra motiv till flera nya deckare: småbarnsmammor, gamla föräldrar, struliga tonåringar, droger, skadegörelse, ex-män, självmord, skilsmässobarn, mobbning, ensamhet, nya relationer, graviditeter, missfall, otrohet, nybliven mamma med cancer som ska dö. Puh! Människorna i Hagfors är så bekymrade att jag i slutet undrar om mördaren inte är den mest normala i hela bygden.

Det fattas också humor. I en vardagsdeckare måste läsaren kunna skratta igenkännande åt huvudpersonerna, men något sådant finns inte; bara bekymmer. Det är väl den där balansen jag efterfrågar igen – ju hemskare mordgåta, desto mer behövs det lättas upp med ett vardagligt fniss då och då. Men vardagslivet kanske inte är så kul i Hagfors?


5 kommentarer

Under Deckare/Spänning, Recensioner, Svenska författare

Recension: Änglamakerskan av Camilla Läckberg

Änglamakerskan är Camilla Läckbergs åttonde deckare om Erica Falck och Patrik Hedström.
Jag har läst alla, det är nog bra att nämna det.

I Änglamakerskan är Erica är mammaledig med tvillingarna, men kan ändå inte hålla sig borta från spänningen när ett till Fjällbacka nyanlänt par hittar blod under golvplankorna när de ska renovera köket i den gamla internatskolan.
Därefter spinner Camilla Läckberg sitt historienät av internatskolepojkar, kvinnors livsvillkor genom tiderna, nazistiska spår, vild kärlek, rasistisk politik, homosexualitet, fideikommisser, journalistikens villkor, sorgen över att förlora ett barn, kampen för att komma tillbaka till livet igen. Det är en osalig blandning av teman och karaktärer, men det är oavbrutet bladvändarspännande, med flera ”aha-var-det-så-det-hängde-ihop!”.

Camilla Läckberg är lika mycket deckargåtan som svärmorsproblemen, systerskapet och relationsproblemen. Ja, visst är det ytlig diskbänksromantik. Ja, visst är de flesta personskildringarna stereotypa och platta som klippdockor. Ja, visst försöker Camilla Läckberg täcka in för många historier. Men det hänger ändå ihop till slut: utan deckargåtan – ingen spänning; utan Patrik och Erica – inget liv i berättelsen.

Och jag gillar ju Erica.
Jag älskar när hon slänger in barnen i bilen för att följa en ledtråd, för att sedan glömma ge dem lunch, för att sedan ljuga för svärmor att de visst fått korv med bröd. Jag älskar när hon manipulerar för att få ta båten ut till ön där hennes syster förmodligen är kidnappad av en galen mördare. Ja, jag ler förtjust åt detta jävlar anamma och enerverande Kitty Drew-beteende och hoppas att Erica på nästa sida inte bara lägger näsan i blöt utan hoppar i spat hela hon. Erica är för mig största behållningen med Läckberg och i Änglamakerskan är hon mer än lovligt härligt nyfiken.

Recensionen publicerad i Borås Tidning 26 september 2011

Fler recensioner:
Här är GP:s recension av Cecilia Verdinelli

 

Lämna en kommentar

Under Deckare/Spänning, Recensioner, Svenska författare

Recension: Himmelsdalen av Marie Hermanson

Det handlar om sannolikhet, att det skulle kunna vara sant; att det faktiskt skulle kunna vara möjligt. Och där i ligger spänningen.

För Himmelsdalen är en spänningsroman, en riktig thriller. Det är ingen tvekan om det. Marie Hermanson planterar skickligt ut tecken i början av boken för att underbygga osäkerheten i det som verkar vara alldeles normalt: darrande händer på ett oöppnat brev, en lite för ivrig taxichaufför, en lite för vacker Himmelsdal, en väg som ser ut som en snara. Och en klaustrofobisk stämning byggs sakta upp.

Det onda är inte påtagligt, utan det är snarare så att det onda lurar någonstans i det vardagliga. Läsaren förstår att något snart kommer att inträffa som kommer att få ödesdigra konsekvenser. Och jag vågar knappt läsa vidare när obehaget kryper på – jag känner ren och skär skräck!

Himmelstal är namnet på vad som först verkar vara ett lyxigt vilohem för utmattade människor. Här hamnar den oskyldige, gode tvillingbrodern, inbjuden av sin intagne bror som genast övertalar den gode brodern att byta identitet med honom några dagar med uppmaningen: ”Jag ska bara fixa några saker, ha det skönt och vila upp dig medan jag är borta”. Några dagar visar sig bli fler. Och fler. Och nu visar sig Himmelstal istället vara en välbevakad, hemlig psykiatrisk klinik där de intagna utsätts för nydanande experiment. Den gode tvillingbrodern inser att han blivit lurad, kan inte ta sig därifrån och måste nu övertyga läkarna om att han och brodern bytt plats. Men läkarna lyssnar inte. Och mardrömmen växer i styrka.

Det skulle kunna vara sant. Det skulle kunna hända. För det finns ont och gott i världen. Det finns sjukt och friskt. Marie Hermansons nya roman tänjer på gränsen där mardröm och verklighet möts. Och det är Marie Hermansons styrka – att skapa en obehaglig stämning i det till synes enkla och vardagliga. Eller snarare i det som borde vara vanligt, men som visar sig vara något annat. I känslan av att aldrig kunna känna sig trygg. Att inte kunna lita på någon annan människa. Att hela tiden vara på sin vakt. Läsaren vet att något är fel, letar efter fler tecken, försöker lista ut vad som är lösningen på gåtan. Men ingenting är riktigt till synes vad det verkar vara; allting får en annan betydelse än vad det hade från början.

Till stora delar är Himmelsdalen är riktigt spännande. Kommer den gode tvillingen någonsin att kunna ta sig därifrån? Vad måste han göra under tiden för att överleva inne i Himmelsdalen? Kan en god människa bli ond i en ond miljö, eller kommer det goda alltid finnas kvar inom oss? Berättelsen drivs framåt i ett ständig obehag och mörker som är svårt att ta sig ur.

Men jag funderar över de motsatsteman som finns i berättelsen: det friska mot det sjuka, det goda mot det onda, läkarauktoriteter mot patienter, instängdhet mot frihet. Också namnet Himmelsdalen är en motsats i sig, som om Marie Hermanson pekar med hela handen vad hon vill säga. Egentligen vill jag inte ha någon djupare mening, utan bara ryckas med i spänningen, i det osynliga hotet. Jag vill veta gåtans lösning – kommer den gode brodern lyckas ta sig därifrån? Däri ligger hela Himmelsdalens behållning. Det är därför jag läser vidare.

Tills det är 17 sidor kvar. Då kastar Marie Hermanson in en osannolik deus ex machina som stjälper hela läsupplevelsen ner i djupaste pekoral. Hade Himmelsdalen slutat innan det, hade jag fått stanna kvar i obehaget, i ofriheten, så hade berättelsen slutat i kolsvart mörker och skräcken varit fullkomlig.

Recensionen är också publicerad i Borås Tidning, 2 september (pappersupplagan). Här är länk till webb-publiceringen.

7 kommentarer

Under Deckare/Spänning, Recensioner, Svenska författare

Ny deckare: Djävulens tonsteg

Ja, nu har jag läst ut Djävulens tonsteg – den boken jag var på release-fest för i lördags.

Jag tänker inte ens försöka mig på att recensera den, eftersom jag läst den i lite olika versioner och undrar varför just det är borttaget och just det tillagt. Och så kan jag inte riktigt kan hålla isär författaren Hans-Olov mot vännen Hans-Olov heller för den delen. Men läs gärna Deckarhusets recension här. Den är bra. Eller Nisse Schermans här.

Djävulens tonsteg utspelar sig i Västerås 1978 och kunde lika gärna heta ”Mord i gosskör”, för det är det den handlar om. Det är en pusseldeckare – läsaren försöker tyda ledtrådarna samtidigt som lokaltidningsjournalisten och poliskommisarien. Vem har gjort det? Och varför?

Det är spännande hela tiden. Och trots att jag vet vem mördaren är (jag har ju läst berättelsen förut), så tycker jag ändå att det är spännande hela tiden. Men det är på de sista tio raderna det blir riktigt spännande, precis som Deckarhuset skriver i sin recension. Alla tror sig ha fått lösningen på gåtan, men…

Förutom själva mordgåtan, så gillar jag Hans-Olov Öbergs sätt att göra karaktärerna så vardagliga. Det futtiga i grälet mellan makar. Det härliga att få knack på flipperspelet. Pirret i magen när man ser någon man gillar.

Och så musiken! Ett mord i gosskör förpliktigar att författaren kan något om musik. Och ja – det kan författaren. Han har själv sjungit i gosskör och har så många instrument hemma att det knappt finns någonstans att sitta och dricka kaffe…

Djävulens tonsteg är första delen i en triologi, avslöjade Hans-Olov Öberg på lördagens releasefest. (Men det visste jag ju redan… 😉

4 kommentarer

Under Deckare/Spänning, Recensioner